lördag 30 oktober 2010

Var söker man?

Britt undrade i en kommentar var man söker smile-kurserna.

Kolla in www.tinta.nu där finns det information. Pengarna söker man från internationella programkontoret. Kolla med den internationella sekreteraren i din kommun. Det var övervägande lärare på kursen, från förskolan till vuxenutbildning.

Jag kom hem nu i kväll och det var skönt att vara hemma igen. Behöver lite mer tid att smälta det jag varit med om. Reflektionerna började dyka upp redan under flygresan hem. Många intryck att bena upp och förstå. Jag skulle gärna åka på fler liknande kurser. De finns ju även i Toscana och Dublin, men har helt annat innehåll då. Men jag ser gärna att flera av arbetskamraterna kunde bli intresserade. Då har vi liknande erfarenheter att utnyttja i undervisningen.

fredag 29 oktober 2010

End of the road

Feels natural to write in English because the whole course in in English, men det kanske är lättare om jag håller mig till svenska. Idag var sista dagen och vi redovisade och diskuterade de olika gruppernas arbeten med fotouppsatsen. Intressant hur vi tänk lite olika men ändå haft gemensamma idéer. Vi har ju vistats en del ihop så många bilder eller motiv var gemensamma. Konstigt nog har flera grupper upplevt lite "svårigheter" att arbeta med italienarna. De vill eller kan inte alltid förstå instruktioner eller innebörden av samarbete. Fast i Italien är samarbete mellan lärare ganska ovanligt som jag förstått det. Man gör sin grej och sedan går man hem. 18 timmer undevisning, sen försvinner man från skolan. Så man är väl inte vana helt enkelt... Lärare och läraryrket verkar ha riktigt låg status i Italien, ja och i Grekland också har jag lärt mig. Staten engagerar sig inte i skolfrågor och läraryrket är ett "skityrke".

Det är nationaldag idag här nere så det har varit fullt med folk på stan med flaggor och plakat. Många med Kemal Atatürk. Tänkte lite ironiskt på om det skulle funka om jag gick med och skrek: "Free Kurdistan!" eller "Glöm inte Armenierna!" men då fick man väl stryk ;-)

Före middagen tog jag en långpromenad på egen hand och bara tittade på staden och på folk. Det är inte klokt hur mycket folk det bor här eller hur stor staden är. Den bara fortsätter mot horisonten liksom. Redan på eftermiddagen fylldes alla restaranger och fik med folk som fikade, käkade och umgicks. Härlig stämning och glada människor. Riktigt inbjudande. Vi käkade avslutningemiddag och umgicks sedan i hotellets lobby ikväll eftersom det var fullt på alla restauranger.

Många avsked ikväll eftersom vissa lämnar hotellet direkt på morgonen och andra har lite mer tid på sig. Många glada människor som man lärt känna. Kanske leder det till nya möjligheter i framtiden. En av de portugisiska tjejerna och rumänerna har jag samtalt om am möjligheten till samarbete.De var inne på ett prpojekt kring rasism och mångkultur. Jag är på... Vore kul att samarbeta med dem om det tror jag. Vi får se. Många kontakter kommer förhopppningsvis att komma till användning längre fram. Kanske i ett nytt projekt...

torsdag 28 oktober 2010

Topkapi palace i ösregn



Idag har det regnat i princip non stop. Inte bara lite utan det har vräkt ner hela dagen. Paraplysäljarna har haft goda dagar. Fast en eller två vindpustar var nog för att vända paraplyet ut och in eller blåsa sönder det. Idag har vi varit besökt Topkapi Palace, det gamla Ottomanska rikets palats. Vilket ställe faktiskt. Vi fick bakgrunden till det moderna Turkiet och den historiska översikten. Intressant hur man sakta men säkert sökt sig närmare Europa i sitt sätt att klä sig, dekorera sina rum osv. Man hade utställda reliker som påstods vara Johannes döparens skalle, Moses käpp, Muhammeds tand och skäggstrå samt svärd, Davids svärd osv. Man kan ju fundera på hur äkta de är, men om man tror att de är äkta så blir de ju viktiga oavsett dess ursprung. Placebo funkar ju också ibland...

Arbetet med vår uppgift om Istanbuls själ via temat Meetings går vidare. Vi har fixat en blogg som ska vara ett exempel på hur man kan arbeta med eleverna. En levande utställning som eleverna kan utveckla och omarbeta över tid. Andra kan kommentera och interagera med. En uppgitf som jag själv fundera tpå att göra, fast med ett annat ämne. Presentationen sker med power point och webbsidan får vara ett exempel på hur det kan se ut när man gör det "på riktigt".
Tjuvtitta?


Under den tid på eftermiddagen vi hade fritt valde jag att besöka ett Hamam, ett turkiskt bad. Som en bastu i marmor inklusive massage och en ordentlig tvålskrubbning. Jag har inte varit så ren på länge... En härlig upplevelse. Ett möte med en annan värld.

Veckan går fort och jag har upplevt en hel del och lärt mig nya saker. Framför allt så har jag mycket större förståelse för hur samhället är länkat ihop med religionen och hur Atatürk fått den roll han har i landet. Man undrar ju lite i början eftersom Atatürk finns på bild överallt. Det är också intressant hur sanningen kan variera så mycket. Här är bilden av det som skedde med armenierna en helt annan än den bild som jag själv tagit till mig i Sverige. Ett litet problem, en detalj där det "dog familjer på båda sidor men som av vissa kallats folkmord" som guiden uttryckte sig. Samtidigt finns det vittnesmål om slaktade armenier i mängder... Men även synen på krigen och erövringarna kanske man kan ifrågasätta lite. Fast om segraren skriver historien så är den ju inte så överdrivet objektiv. Den utveckling som startades i och med Atatürk kanske kom av sig lite, för det är en del kvar att utveckla om man tittar på mänskliga rättigheter (man kan ju t ex nämna kurdernas situation), jämställdhet, demokrati osv. Vägen till EU ligger inte rirekt spikrak, tror jag.



Fast Istanbul är ganska intressant ur flera perspektiv. T ex att du här hittar bilder av Jesus, Atatürk och texter ut koranen i samma souvenirshop, moderna bilar delar gatan med handdragna kärror, gamla bazarer säljer moderna varor som telefoner, datorer, borrmaskiner mm. Människorna ser olika ut och det är svårt att hitta det "typiska turkiska" utseendet eftersom vissa ser mer ut som europeer, andra som asiater och vissa som turkar, araber osv. Stilarna är många. Det är verkligen en smältdegel, en plats där vägar möts. Europa möter Asien som sagt.

onsdag 27 oktober 2010

Regn över Bosporen


Fullt med folk som fiskar, trots regnet.

Onsdag 27/10
Idag har det varit mycket lärorikt. Vi har haft en gäst, Klaus från Österrike som föreläst och diskuterat kring islams roll i konsten, samhället och Turkiet i allmänhet. Det islamska budskapet visar sig i den konst som producerats under ganska lång tid i Turkiet och arabvärlden. Vi har resonerat kring det turkiska samhällets förändring i samband med Kemal Atatürks revolution och omvandling. Den förändring som skedde från 1923 och framåt saknar motstycke tror jag. Språket ändrades, regler och lagar (man tog t ex tyska och italienska system och översatte), den sekulära staten införs och man översätter koranen till turkiska (rent av en revolution eftersom det inte anses möjligt ellet tillåtet). Då avskaffade man kalifatet och närmade sig väst. Men borde man inte kommit längre?

Istanbuls roll som mötesplats mellan Asien, orienten och Europa hann vi med att prata om också. Efter en intressant förmiddag tog vi oss upp till Haga Sofia, en av världens största byggnader. Först en kyrka, sen en moské och nu ett museum. Vi studerade konsten och utrycken i den, blandningen av kristet och islamistiskt. Vi har även besökt Islamic Art Museum för att titta på och göra work shops kring islamiska mönster, konst och uttryck. Vi kopierade och försökte efterskapa de avancerade mösnter som finns i mer eller mindre allt. Jag vill liksom vara bildlärare lite nu...


Efter museumet så vandrade jag ensam tillbaka till hotellet och bara tittade, ja lite shoppning också. Istanbul är en stad som ständigt rör sig på något sätt. Med 16 miljoner människor i samma stad så är det alltid folk i rörelse.

All handel, mer eller mindre, sker i små ganska ordentligt specialicerade butiker eller butiksstånd. En gata har bara djurmat och djuraffärer, en annan bara elektriska saker, på en annan säljs bara cyklar osv. Jag passerade igenom Istanbuls Clas Olson. En gata med små butiker på rad under markiser som sålde allt som kan önskas för att meka, bygga, laga, mura, borra osv.

tisdag 26 oktober 2010

I Istanbul men ändå hemma i tanken


Fast jag är så långt borta och har annat att tänka på så kan inte låta bli att kolla min e-post för att hänga med hemma. Läste protokollet från dagens arbetslagsträff. Men jag kan inte varas med och tycka, vilket stör mig lite :-) Tänk om man tar beslut som jag inte gillar... Hemska tanke...

Idag har vi besökt ett Art Center och träffat några unga konstnärer som berättat om sin konst och sin mening med skapandet. Det var intressant. Vi hann med en besök i en mycket vacker moské också innan vi avslutade med ett besök på Istanbul Modern som är ett modernt konstmuseum i stil med moderna museet i Stockholm. Samma stil faktiskt. En modern och fräsch lokal, ny konst, lite konstig konst, en chic restaurang och en shop. Lite stöpta i samma form faktiskt. Kändes inte som om vi var i Istanbul. Vi kunde lika gärna varit i Köpenhamn, Bremen eller Stockholm. Är konsten och kanske även kulturen på väg att bli en enda gemensam? Ingen skillnad mellan öst och väst?

Känslan i moskén var ganska go. Alltså; man kliver in från en rörig gata med massor av ljud och så hamnar man i en lugn, tyst och skön miljö som inbjuder till en stunds eftertanke. Man mediterar liksom efter en stund. Faktiskt så är lugnet i en tom moské mer påtaglig än i en tom kyrka. Genom att golvet är täckt av vackra och mjuka mattor känns det mer ombonat. Man tar av sig skorna, precis som hemma. Inga hemska dödade och uppspikade Jesus-figurer eller domedagsbilder som tvingar in en i en viss tankebana. Sen kanske jag inte skulle känna samma lungn om det var en Imam som talade eller massor av människor som bad, det är nog klart. Jag har lite svårt att förlika mig med den allsmäktige guden som styr och ställer.


Middagen på kvällen var otrolig. Tallrikarna bara fortsatte att komma in. Vi åt någon form av buffé, men de ställde fram rätterna åt oss att dela. Man åt och åt, det kändes till slut som om man var helt utmattad. Men gott var det.

Kursen är mycket givande. Inte bara själva kursen, även att möta olika lärare från alla dessa länder är berikande. Jag har pratat en hel del med de rumänska lärarna. Att vara lärare i Rumänien är ingen dans på rosor (inget är en dans i Rumäninen just nu). De tjänar 2000 svenska kronor i månaden och det finns inga andra jobb att söka. Man ska alltid jämföra, som han sa i Mitt liv som hund...

Jag rekomenderar ALLA att söka SMILE-kurserna när de går nästa gång. Resa och boende, mat och hela kursen och upplevelsen på köpet. Dessutom kan du räkna det som fortbildning - VAD VÄNTAR NI PÅ? SÖK!

Turkiska hälsningar JANNE

måndag 25 oktober 2010

Learning by doing

Jaha, då var vi igång då. Riktigt givande. Idag har vi bland annat haft lite work shops med temat "museum of me" där vi alla förberett en liten utställning om oss sjäva, ett museum. Alla hade olika strategier men det gav bra bilder av varandra. En del hade med sig saker som symboliserade dem, olika minnen och foton. Jag tror det är ett bra sätt att få eleverna att presentera sina kunskaper. Helt enkelt låta dem göra små museum på olika teman. Vi var även på Grand Bazaar på eftermiddagen, vilket var en intressant upplevelse. Pruta innan man köper... Allt finns att köpa, nästan.

I morgon ska vi på museum för att börja med våra studier. Vi har även en gruppuppgift som ska lösas under veckan, helt enkelt att göra en bild-uppsats tillsammans. Min grupp ska försöka beskriva Istanbuls identitet genom att fotografera på temat MEETINGS. Kan bli interessant. Arbetsuppgiften ska även formuleras för de elever man undervisar.

Alla fotograferar febrilt - länge leve digitalkameran...


Interiör från svenska konsulatet där vi hade lektion idag.

söndag 24 oktober 2010

Istanbul

Stor stad, helt klart. Kom hit i eftermiddags och höll på att bli uppkörd av svarttaxi, men den omålade bilen gav mig misstankar. Avstod helt enkelt.
En riktig taxi var dessutom 150:- billigare visade det sig. Nära ögat...

Vi startade med en gemensam middag på restaurang. Alla deltagare hade med sig mat från sitt land och vi dukade upp en Europeisk Meze...

Jag fick låna köket och steka upp mina torkade trattkantareller (som gick åt). Kul grej. Alla slappnade av lite och det ser ut att bli en rolig kurs.

Svensk snaps fanns naturligtvis tillsammans med italienskt och grekiskt vin, pepparkakor, salami, parmesan, renpaté, köttbullar, knäckebröd mm samt naturligtvis en del turkisk mat som utfyllnad.

Vi gick hem nu vid halv elva-snåret och det är fortfarande full fart med alla butiker och restauranger öppna. Till och med en sopbil som gjorde sitt jobb.
Hemma är stan DÖD efter 18.00. Klar skillnad. På gott och ont.

lördag 23 oktober 2010

Redan lördag

Oj vad veckan gick fort.

Trots att jag inte haft en enda egen lektion har jag haft fullt upp varje dag. Allt detta om man inte annars hinner eftersom man har korta perioder mellan lektioner då man ska hinna allt. Klart man ser svårigheterna med jobbet när man kan fylla dagarna med administrativt arbete, ordna och packa upp saker (som efter 2 månader ännu stod i kartonger), kolla igenom intranätet för första gången, prata med kollegor, fixa lite i salarna osv. Att man i vardagen känner stress är inte så konstigt. Hur kan man lösa det?

Kanske borde man ha en lektionsfri vecka lite då och då för att ta igen och hinna ifatt. Där kan ju semestertjänst kanske vara ett alternativ. Då när an inte har elever där kunde man ju göra många av de saker som ingen hinner, rätta arbeten, samplanera med kollegor, förkovra sig lite osv.

I morgon åker jag till Turkiet på utbildning. Resfebern börjar göra sig påmind...

Så har det löst sig med lägenhet för vår Comenius-assistent från Spanien. Han kommer efter jul och stannar hela terminen. Det kostar skolan inget, samtidigt som han ska ha 15-16 lektioner i veckan. En klar tillgång. Kosntigt att inte skolorna står i kö för att få en egen assistent. Det är omkring 60 internationella assistenter i hela Sverige. Eskilstuna har 11 och jag tror Sundsvall hade lika många. Alltså 1/3 av hela gänget i två städer. Kan de bero på aktiva internationalla sekreterare i dessa kommuner. Ja, hos oss i alla fall. Det är dessutom tack vare henne som jag kommer iväg till Turkiet. Tack för tipset...

onsdag 20 oktober 2010

Onsdagstankar

Tre av fem dagar avklarade. Skönt att vara på jobbet igen. Lokalerna har man ordnat så bra. Jag tänker inte ens på det. Hittills har jag inte haft några lektioner utan haft tid att packa upp SO-böcker och inventera dem, gå igenom våra projektorer mm. Lte av varje faktiskt. Idag var det bland annat inredning som gällde. Sökt lägenhet för vår internationella assistent som kommer i januari. Jag har troligen fått napp.

Jag börjar känna mig laddad inför att börja jobba "på riktigt"... Två dagar kvar och ännu har jag inte haft tid att rätta arbeten eller börja planera inför fortsättningen av teminen, men det lär väl bli tid i morgon.

Kul att träffa alla eleverna. Med mentorgruppen finns det behov av att uppdatera mig. Vi hade ju knappt blivit en grupp innan jag försvann. Där finns en del att ta igen.

Skönt att komma tillbaka och ha fått distans och avbrott från stressen. Jag ser liksom på de problem vi möter med lite andra ögon. Innan jag blev sjuk blev alla problem, små eller stora, till svarta moln. Nu kan jag försöka se möjligheterna istället. "När man slagit huvudet i väggen tillräckligt många gånger är det dags att leta efter dörren!" Så känns det.

Kul att möta elever som ärligt är glada att man är tillbaka, det värmer.

lördag 16 oktober 2010

Return to base

På måndag ska jag tillbaka på jobbet igen. Skönt. Jag hade träff med rektor och kommunhälsan i torsdags. Vi gick igenom allt, kändes det som. Stort fokus på åtgärder, möjligheter och vad som hänt på Faktoriet sedan jag gick hem, men även vad som finns kvar att göra. För det är fortfarande inte perfekt, men det kan väl bli det längre fram... Men nu är i alla fall ljudmiljön fixad - riktigt bra dessutom, schema och resurser ses över och det ska bli fler lärare (resurser), så det känns bra.

Jag ska börja på måndag, men ha kvar vikarien i alla fall. Då kan jag smyga igång lite och göra lite olika saker utan att ha fullt ansvar direkt. Det känns skönt. Jag kommer ha tid att träffa mentorseleverna, klasserna, jobba med hemsidan, packa upp och beställa böcker och samtidigt testa mig fram lite.

Sista veckan har varit lite tyngre. Börjat längta tillbaka och att gå hemma då blir lite tärande. Blir liksom lätt att älta och känna skuldkänslor över att man inte deltar. Risk för en nedåtgående spiral liksom. Att gå hemma för länge blir man inte frisk av heller... Arbetslinjen gäller ;-)

Men nu är det omstart som gäller... Kul!

Boktips


Indridason igen...
Avslutade nyss Frostnätter, historien om polismannen Erlendurs sökande efter svar på ett till synes vanligt självmord. Flera historier löper parallelt och finns det ett samband...?
Frostnätter är ytterligare en "feel good-deckare" utan blod och våld, men med spänning och intrig.
Mycket läsvärd!

tisdag 12 oktober 2010

Religion, vara eller inte vara?

Jag blev trött (igen) när jag hörde utspelet från den där Björklund om religionsämnet kontra kristendomen, men lika trött att läsa det Vänsterpartiets Rossana Dinamarca skriver i Aftonbladet. Det börjar bra:

”Regeringens beslut att kristendomen ska ha en dominerande ställning i skolans religionsundervisning har väckt debatt. Självklart ska kristendomen inte ha någon särställning i skolan – det borde liberala och socialistiska debattörer kunna enas om. Allt annat måste betraktas som en eftergift för det mest fundamentalistiska partiet i regeringen, Kristdemokraterna.” Källa

Det håller jag med om. Jag är medveten om att det är den kristna tron som på många sätt format vårt samhälle, men det är också i kristendomens namn som vi bränt häxor, förtryckt människor och hållit fattiga kvar i fattigdom. Alltså är det kanske inte så dumt att hålla en neutral, lite objektiv ställning i religionsfrågor. Men visst borde eleverna få kunskaper om t ex varför Israel begår terror mot Palestinier i Guds namn och tvärt om, hur KluKlux Klan är en kristen fundamentalistisk sekt som förtrycker eller om ”moral majority” i USA?

Religionsämnet behövs.

Rossana lägger i Aftonbladet ut sin idé om att avskaffa religionsundervisningen i grundskolan, vilket jag inte direkt ser något nytt i. Hon skriver:

”Självklart har alla elever rätt att få kunskaper om till exempel kristendom, judendom och islam, men de har lika stor rätt att få kunskaper om icke-religiösa livsåskådningar och ideologier. I viktiga existentiella frågor som rör moral, livets mening med mera, ges de religiösa förklaringarna en större tyngd eftersom de har ett helt eget ämne. Vi vill inte bara ha neutralitet mellan religioner utan också att det finns en jämvikt mellan det religiösa och det sekulära.” Källa

Jaha, tänker jag. Det är ju så religionsämnet är uppbyggt (i alla fall i min värld)... What's new?Jag ser inte problemet att ge kristendomen tolkningsföreträde eftersom jag själv gått ur svenska kyrkan och vill att eleverna ska studera olika religiösa fenomen, traditioner, riter eller olika sätt att formulera etiska ställningstaganden.

Religionsämnet handlar om frågor som rör meningen med livet och där har inte kristendomen en särställning i min undervisning. Vi behöver religionsämnet för att motverka stereotyper om t ex tro, riter, muslimer eller kristna. Många elever talar sällan om livets stora frågor, tro eller religion hemma. Att i skolan få möjlighet att diskutera och testa ställningstaganden för att själva komma underfund med världen, det är väl ändå en bra sak. Vänsterpartiets förslag om att avskaffa religionsämnet tror jag inte på. De skriver att:

”[---] vi vill inte avskaffa religionskunskapen helt och hållet. Det vi ifrågasätter är att det ska vara ett obligatoriskt ämne. Med stigande ålder är det bra om elever, som så önskar, kan få kunskap om religioner och trosuppfattningar och kanske få stöd i sitt sökande efter livets stora frågor. Vi tycker med andra ord att det ska kunna gå att läsa religionskunskap i gymnasieskolan, men att det ska vara frivilligt. Det finns ju också eftergymnasiala yrkesutbildningar inom religionens område.” Källa

I USA är det ingen som läser religion på det sätt vi gör, utan man läser bara om sin egen religion. Är det kanske därför man är så himla islamofoba och rädd för det annorlunda? Likadant i andra Europeiska länder. Jag talade en gång med en man på en buss på väg från Belfast på Nordirland till Dublin om skolan. Han tyckte att det lät vansinnigt att vi undervisade om religion i skolan i Sverige.

”-Se på oss, religionen bara skapar förbittring!”.

När jag förklarade min syn på religion som grundar sig i vår kursplan, då tyckte han att det lät mycket bra.

”- Det skulle ju skapa en större förståelse för varandra om man visste mer och kunde mer om andras religioner och traditioner” tyckte han. Jag kan bara hålla med.

I religionsämnet ska eleverna enligt målen själva formulera svar på livsfrågor, det kan ju ske utan att någon religion har tolkningsföreträde. Att ta bort ämnet ur grundskolan tycker jag är dumt. Fast om läraren i religion står och ger kristendomen fördelar eller låter sin egen tro färga och styra innehållet till en fråga om rätt och fel, då är det fel.

lördag 9 oktober 2010

Utveckling

Ja, det har gått framåt lite. Efter att ha träffat en mycket bra företagssköterska på Kommunhälsan och diskuterat situationen och tittat på vägar ut känns det väldigt mycket mer hoppfullt. Jag har fått anmäla mig till en kurs i stresshantering (bara tjejer anmälda, undrar varför?). En möjlighet som vi pratat om är att kunna arbeta ett tag utan att gå tillbaka till vanliga arbetsuppgifter direkt. Kanske arbeta lite med annat en period. Hemsidan behöver t ex göras i ordning och börja användas. Lämpling att jobba med eftersom det är jag som är ansvarig. Det finns säkert fler uppgifter som behöver göras. En mjukstart helt enkelt. Bra idé, ett förslag som också kom från rektor.

Det är i alla fall väldigt skönt att träffa någon som tar problematiken på allvar, vilket man kanske inte riktigt är bra på inom skolan. Det viftas bort lite för lätt och kritiken eller känslan man bär på, bemöts inte riktigt som man förväntar sig. Okunskap snarare än ointresse, tror jag.

Anpassningen av lokalerna har, visar det sig, gått framåt. Man har tagit dit folk som kan sitt jobb (bara en sån sak:-). Efter tre dagar har man kommit ganska långt med att sätta upp ordentliga ljudplattor i taket. Vilken skillnad! Kanske kan det vara klart inom två veckor i alla fall. Det trodde jag inte :-)

Det var personalfest i går kväll och efter en del tvekan så valde jag att gå dit. Kanske lite som en test.

Klart att det var lite nervöst att ge sig in i "verkligheten" igen. Det är lite dubbelt att nästan alla man möter beklagar och visar omsorg för en som är sjukskriven. Skönt att folk bryr sig, men tungt att behöva prata om att man mått dåligt gång på gång. Man blir ju inte gladare direkt... Det var jobbigt med 50 lärare som pratade i munnen på varandra. Det var ett så pass högt ljud i klassrummet som maten serverades i att jag istället satte mig ensam i korridoren. Hej vad festligt! *ironi* Efter ett tag kom fler och fler ut och alla pratade med varandra, så även när det bara var 7 personer omkring bordet som pratade så blev det för mycket ljud. Svårt att lyssna på den man talar med, svårt att fokusera och svårt att lyssna. Klart ett stressmoment. Till slut fick jag nog och åkte hem. Lite besviken, men det var nog väntat. Resultat av testet: klart att jag inte ska gå tillbaka i tjänst än, behöver lite mer tid... Jag märkte på personalfesten att trots att man under dagen känner sig i prima form, är det en annan sak då man kommer tillbaka i vardagen igen...

tisdag 5 oktober 2010

Lugna dagar

Ja, det blir det ett tag nu. Har blivit sjukskriven till den 22/10 och kan nu på allvar leta reda på glädjen och inspirationen igen. Just nu är det den sorgsna, uppgivna känslan som dominerar. Träffar öronläkare för hörseltest i morgon för att kolla hörseln och kommunhälsan på torsdag för att hitta vägen tillbaka. Kanske stresshantering blir en punkt... Läkaren ordinerade mig att vara ute, vila och även röra på mig. Det tror jag fungerar bättre än piller. Skogen är medicin faktiskt.

Fick ett samtal från högre ort ikväll. Det känns bra. Att få chans att beskriva vad man känner och att man blir lyssnad till av den som har makten att förändra,känns bra. Även om det jag upplever eller känner inte alltid är rationellt så är det tydligt och verkligt för mig, det är viktigt att tänka på. Jag vill, som alla andra, känna mig behövd och viktig. Motsatsen är fruktansvärt destruktiv. Bra att man har några som man kan maila, sms:a eller snacka med om modet faller. Skrivandet är också terapeutiskt...

När den dominerande känslan i vardagen är ledsam eller sorgsen, då är det något som är fel. När man, som jag, precis blivit pappa ska det inte vara sorgsen som är känslan i vardagen...

Det är hemskt hur glädjen, inspiriationen kan rinna av en under en höst. Det tog tid hamna i den känsla och den situation som jag hamnat i, därför ska jag inte ha bråttom tillbaka. Att stressa fram en lösning lär inte bli långsiktigt. Men nu har jag andrum, tid att hitta tillbaka utan att känna press. Ja, men det är lite pressande att veta om att ens elever drabbas av att man inte är på plats, att de byter vikarie eller missar något. Men faktisk, ibland är det viktigare att hitta tillbaka till sin egen glädje och känsla. Jag ska ju förhoppningsvis orka att jobba minst 20 år till. Jag har sett på ganska nära håll hur det kan gå om man inte tar hänsyn till sig själv utan bara fokuserar på jobbet fast man får varningssignaler. En hjärtinfarkt i 42-årsåldern känns lite tidigt.

Dagens dikt

En cykel utan stöd
den ramlar
den faller
går sönder
blir repig och nött
man får väl köpa en ny, reparera eller byta ut

En människa utan stöd
hon ramlar
hon faller
hon går sönder (inuti)
hon blir ledsen och förbrukad
men det går inte
att köpa en ny, reparera men...

...tyvärr går det att byta ut, kasta bort...

/Janne

söndag 3 oktober 2010

söndagstankar

Helgen är över, i morgon går folk till jobbet.
Vad jag gör? Stannar hemma faktiskt.
Paniken över att gå till jobbet är inte borta.

I morgon är det en vecka sedan jag gick hem. Jag undrar om det har gjort någon skillnad alls...Det var visst möte med kommunhälsan i torsdags, vilket visst ledde till att man fick på fingrarna om ljudmiljön och tvingas göra om - göra rätt... Sen var visst skolchefen där (när eleverna inte var där) för att prata med facket. Men vad ledde det till? Vad är på gång och viktigare än det: när händer det? I don't know...

Funderar på:
När kommer jag tillbaka? Till vad?
Ska jag börja söka andra jobb ännu mer aktivt?
Kanske börja plugga - omskola eller bara vidareutbilda sig?
Kan jag göra något annat?
Får jag jobbet jag sökte i Stockholm?

En kul sak som jag ser fram emot:
Jag åker till Istanbul på kurs vecka 43. En EU-finansierad kurs med ett 30-tal lärare från hela Europa. Det har varit min stora happening att se fram emot under hösten, en vecka i Istanbul, på hotell med andra kreativa människor.

Dessutom: Tur man har familj hemma så man inte satt ensam i en lägenhet och ruttnade.

lördag 2 oktober 2010

Out of sight, out of mind?

Jag har svårt att förhålla mig till en eventuell återkomst till arbetet när jag inte vet vad som händer, om man förändrat eller förbättrat arbetsmiljön (både den fysiska och den psykiska). Vad händer egentligen?

Är personalen verkligen av så ringa värde?
Man trodde ju att personalen var en resurs, en värdefull tillgång som man tar hand om ...men ett mail eller en samtal tar ju tid.../J

fredag 1 oktober 2010

And now...

to something completely different.

Jag läste nyligen en bok som fick mig att skratta högt och må bra. En gammal gubbes skröna om sitt liv och upplevelser tillsammans med en rymmarhistoria på 2000-talet. Den är skriven med en komisk ton samtidigt som den på ett konstigt sätt känns trovärdig. Tänk om det faktisk gick till så...:-)
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann


Läs den!