lördag 2 oktober 2010

Out of sight, out of mind?

Jag har svårt att förhålla mig till en eventuell återkomst till arbetet när jag inte vet vad som händer, om man förändrat eller förbättrat arbetsmiljön (både den fysiska och den psykiska). Vad händer egentligen?

Är personalen verkligen av så ringa värde?
Man trodde ju att personalen var en resurs, en värdefull tillgång som man tar hand om ...men ett mail eller en samtal tar ju tid.../J

5 kommentarer:

Morrica sa...

Personalen är förbrukningsvara i många kommuner, precis som kopieringspapper och whiteboardpennor, visst är det så. Och så länge det finns någon som är villig att fylla den tomma platsen på befintliga (eller ibland rent utav försämrade) villkor är det liten risk att det faktiskt blir någon förbättring.

Därför är det viktigt att agera tillsammans, ensam är det svårt att åstadkomma någon förändring.

Janne sa...

Jo, en gammal god paroll: "Tillsammans är vi starka"
Ja eller "Enade vi stå, söndrade vi falla..."

Unknown sa...

Men har du ingen kollega som du verkligen kan prata med? Det är viktigt, dels för stöd, men också för att veta hur snacket går.

Janne sa...

Jo då visst finns det dem man kan prata med för att veta, men de vet inte allt... för mig handlar det om känslan att det inte spelar roll, att man är av ringa vikt och värde - bara upplevelsen är nog... Den kanske inte är rationell, men känns äkta. Men nu har jag haft ett samtal uppifrån. Det känns bättre då.

Unknown sa...

Bra!