tisdag 21 februari 2012

Amerikanska fascister, en bok av Chris Hedges

När jag läst och arbetat med Hedges bok blir jag faktiskt orolig för vad som komma skall... USA och amerikaner är verkligen inte som vi. Svart eller vitt, ond eller god. Så otroligt förenklat man ser på världen. Såg på youtube några klipp där man i intervjuer med amerikaner på gatan visar hur lite de vet om t ex religionen i Israel, länder på U osv. Men det hemskaste är när man lyckas få folk att förorda, först märken men även tatuerade nummer på muslimer så att man kan skilja dem från mängden.Historielös någon?

Åter till Hedges bok...
När det gäller amerikaner och framför allt de kristna fundamentalisterna så kan man bara konstatera att en återkommande motståndare och källa till kamp är homosexualitet, vilket jag tycker är ganska larvigt. Vad spelar det för roll om folk älskar människor av samma kön? Att de bara orkar lägga sig i alla andras livsstil eller val och ställa sig till doms över dem som inte är som dem själva. Jag tänker speciellt på dem i USA idag som kallar sig kristna och som samtidigt som skriker ut sitt hat på begravningar av mördade homosexuella. Vad är då budet ”älska din nästa” värt?

I det moderna och sekulära, likväl som intellektuella och vetenskapliga samhället som jag lever i, så finns det sällan bara en sanning eller ett sätt att resonera. Man välkomnar olikheter, diskussion och debatt likväl som kritiskt tänkande. Framför allt är man tolerant inför de olikheter som finns som beror på kultur, etnicitet eller religion. Alla har samma rätt till sin kultur och religion, ingen kultur är bättre än någon annan. Något som är helt otänkbart i dessa kristna rörelser.

Fascismen accepterar inte oliktänkande till skillnad från modernismen. Tvärt emot den moderna kulturen som hyllar oliktänkande inom t ex vetenskapen som ett sätt att förbättra kunskapen så ser fascismen meningsmotsättningar som förräderi.

I den kristna så kallade dominioniströrelsen, som vill införa ett kristet politiskt styre, finns det bara ett enda sätt att vara kristen på, likväl som det bara finns ett sätt att vara amerikan. Enligt dem har Jesus uppmanat de kristna att bygga ett Guds rike här och nu, till skillnad mot hur man tidigare trott att det var något man skulle vänta på. Man ser i och med det sig själva, och USA, som ombud för Gud och därmed blir alla intellektuella eller politiska motståndare till de kristna ledarna att betrakta som satans ombud. Genom att man är ombud för Gud är det helt ok att inskränka medborgerliga rättigheter, fackföreningar, offentliga skolor eller till och med förbjuda icke-kristna att vara medborgare. Man för ett krig mot det öppna samhället och den fria tanken som jag ser det.

I fascismen såg man meningsmotsättningar som ett tecken på olikheter och just olikheter eller skillnader är man rädd för. Att fascismen är rasistisk kommer ju knappast som en överraskning. Enligt Hedges kan man finna en otäck påminnelse om rörelsens en fallenhet för förtryck i det arv som finns från de sk intellektuella gudfädernas rasism och brutala intolerans. En av de viktigaste böckerna för dominionisterna, The Institutes of Biblical Law av R J Rushdoony beskriver ett kristet samhälle som är både strängt och oförsonligt likväl som våldsamt. Där ser man sig som det utvalda folket som ersätter judarna, som misslyckats och man ska i det nya gudomliga samhället införa dödsstraff för allt från våldtäkt till otrohet, hädelse, astrologi eller sex före äktenskapet (för kvinnor). Man förnekar förintelsen och har en rasteori som är på många sätt ett eko från nazismen där man, i rasbiologins namn, delar in mänskligheten i lägre och högre raser. Den som av den kristna staten anses som omoralisk eller icke-förändringsbar ska utplånas.

Hedges menar att de får energi från sina hatkampanjer mot homosexuella, muslimer, liberaler eller invandrare och att det är en kristen plikt att hylla utnyttjandet av andra och bygga ett kristet USA där de mäktiga har friheten att härska över de svaga. Genom sin uppfattning om att deras egen makt kommer via tron så har de inget intresse av att ömka de fattiga och svaga. Orättvisor är inget viktigt att bekämpa helt enkelt. Man är totalt ointresserad av federala hjälpprogram eller jämlikhet eftersom man endast stödjer dem som ingår i deras egen kristna gemenskap, alla andra har sig själv att skylla. Läskigt tycker jag, men samtidigt börjar jag förstå motviljan till allmän sjukvård eller andra reformer som exempelvis Obama förespråkat.

Att sätta sig över andra och dela in människor i värda och värdelösa, som anser att de gör, är i mina ögon retorik som verkar urklippt ur Mein Kampf. Både Hedges' och Greeley/Houts (The Truth about Conservative Christians) bild av de amerikanska konservativt kristna visar, som jag ser det , att de har ganska lite tillövers för socialt utsatta människor eller grupper baserat på uppfattningen om predestination och att vara sin egen lyckas smed (lite paradoxalt att dels vara predestinerad och dels själv arbeta för framgången, om man var utvald skulle det ju komma automatiskt, eller?). Vart tog liksom godheten och ansvaret för den som har det sämre ställt vägen? Som lite motvikt till deras ovilja att hjälpa den som har det sämre ställt kan man använda följande citat från Romarbrevet:
”Vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva. Vi skall var och en tänka på vår nästa, på vad som är gott och bygger upp.”

När den kristna högerns retorik är apokalyptisk, verkar den kanske långsökt, men för dem som lever i krisernas USA där den industriella världen omkring dem på något sätt upplevt sin apokalyps, där nedlagda fabriker står och rostar var man vänder sig, är den kanske inte det. En värld där alla de uppoffringar man gjort, allt slit man lagt ned endast betalat sig med smärta, fattigdom och elände är, speciellt för den som redan har fastnat för deras retorik och budskap, lätt att uppfatta som apokalyptisk. Slutet kan till och med komma som en befrielse där de kristna lyfts ur vardagens kris och elände till Guds rike.

Jag tror att den krigiska dialog eller retorik som verkar finnas både politisk och kanske främst i media, påverkar och skapar en öppenhet för dessa idéer. Har man i två val röstat fram en president som G W Bush med en retorik som är totalt bipolär, svart eller vit, med eller mot, då är kanske det inte så konstigt att dessa idéer och dogmer kan få sådant fäste hos människor...

Källa: hedges, Chris, Amerikanska facsscister, Ordfront förlag.

Läs mer om boken här.

söndag 12 februari 2012

Konstigt att det inte framgår...

I dagens SvD (12/2) är det en artikel om skolan med rubriken "Hård press ger lärare sömnproblem". Ja tyvärr, men att det skulle vara förvånande med den situation som råder är väl konstigt. Det som jag läser där påminner om de samtal och tankar som vi har i mitt arbetslag. Är det ingen som kan utvärdera om det verkligen ger ökad måluppfyllelse att vi dokumenterar och administrerar. Vore det inte bättre att vi undervisade eller skapade utvecklande arbetssätt för och med eleverna istället för att vi ska sitta vid datorn och omdöma ihjäl oss?

I artikeln i SvD uttalar sig en lärare om att hon skriver 548 omdömen om året och för att hinna med jobbar hon hemma på kvällar och helger. Sjukt! Ingen kan annat än tycka det är vansinne. Träffade för övrigt en kollega på en sammankomst i Uppsala i fredags om effekt (fd ÖPP)och hon menade att hon på grund av all administration ligger på en arbetstid som är närmare 60h i veckan. I VECKAN! När går hon in i väggen?

Det är dags att vi slutar jobba gratis.
Om tiden är slut kan man inte göra mer. Så enkelt måste det vara. Ingen annan som har ett vanligt heltidsarbete förväntas att sitta hemma och arbeta på fredag och lördag kväll utan ersättning. Antingen ersätts man med pengar, ledig tid eller extra semesterveckor i kompensation för övertid. Vi måste säga ifrån! När 45 timmar är över så hinner man inget mer.

Om det inte blir gjort...someone elses problem!

Åter till artikeln. Som svar på hur hon ska lösa sin arbetssituation menade hennes rektor att hon ska använda lektionstid till att skriva omdömen. Så illa är det. Istället för att handleda och möta eleverna ska vi sitta och skriva omdömen.

För vem skriver vi?
Flera föräldrar (icke-lärare) som jag pratat med är överens med mig om att man som förälder vill veta några enkla saker, sen litar man på att lärarna har den kompetens som krävs för att lotsa våra barn vidare i sin kunskapsutveckling. Jag är övertygad om att utveckling kan ske utan alla dessa luntor med omdömen som ska gås igenom på utvecklingssamtalen. Som en förälder berättade om sina utvecklingssamtal med sin dotter i trean: Vi mötte en sönderstressad lärare som antecknande hela tiden på sin dator och allt handlade om de utskrifter som effektivt tog bort möjligheten till samtal utifrån barnets behov, önskemål eller drömmar, eftersom alla omdömen skulle lusläsas och alla mål gås igenom och förklaras. Hon menade att hon litar på att hennes barns lärare kan hantera undervisning och pedagogiska problem. Jag kan inte annat än hålla med.

Suck! Jag tror att de flesta vill veta om ens barn:
1) har ett bra uppträdande i skolan mot lärare och kamrater
2) trivs och har kamrater
3) gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar och kan tillgodogöra sig undervisning och instruktioner.
Om inte: vad behöver skolan, föräldern eller eleven göra?

I mina ögon kan man kryssa ja eller nej på dessa frågor för att sedan samtala om barnets utveckling, mål och egna tankar om skolan och dess innehåll - allt utifrån barnets perspektiv.

Vilken typ av lärare vill vi ha?
Visst, det går att fundera lite mer på frågorna ovan, men principen är att det räcker med den typen av information. Hellre lärare som är glada, pigga och villiga att arbeta kreativt med mitt barn i klassrummet än effektivt bakom datorn i lärarrummet...

Vi behöver få de som styr att låta oss "släppa sargen" och vara människor istället. För med det system som råder nu är lärare mer administratörer än människor och precis som det framgår i artikeln så stjäl detta all energi som tidigare gick att använda till utveckling, projekt, samarbete, samtal, elevkontakter, spontana möten och samtal med elever som man vet behöver extra stöd osv.

Som sagt: på vilket sätt leder alla omdömen till utveckling i det stora hela? Finnarna struntar i denna kontrollapparat och har en av de bästa skolorna i världen! Tänkt på det, någon?