söndag 12 februari 2012

Konstigt att det inte framgår...

I dagens SvD (12/2) är det en artikel om skolan med rubriken "Hård press ger lärare sömnproblem". Ja tyvärr, men att det skulle vara förvånande med den situation som råder är väl konstigt. Det som jag läser där påminner om de samtal och tankar som vi har i mitt arbetslag. Är det ingen som kan utvärdera om det verkligen ger ökad måluppfyllelse att vi dokumenterar och administrerar. Vore det inte bättre att vi undervisade eller skapade utvecklande arbetssätt för och med eleverna istället för att vi ska sitta vid datorn och omdöma ihjäl oss?

I artikeln i SvD uttalar sig en lärare om att hon skriver 548 omdömen om året och för att hinna med jobbar hon hemma på kvällar och helger. Sjukt! Ingen kan annat än tycka det är vansinne. Träffade för övrigt en kollega på en sammankomst i Uppsala i fredags om effekt (fd ÖPP)och hon menade att hon på grund av all administration ligger på en arbetstid som är närmare 60h i veckan. I VECKAN! När går hon in i väggen?

Det är dags att vi slutar jobba gratis.
Om tiden är slut kan man inte göra mer. Så enkelt måste det vara. Ingen annan som har ett vanligt heltidsarbete förväntas att sitta hemma och arbeta på fredag och lördag kväll utan ersättning. Antingen ersätts man med pengar, ledig tid eller extra semesterveckor i kompensation för övertid. Vi måste säga ifrån! När 45 timmar är över så hinner man inget mer.

Om det inte blir gjort...someone elses problem!

Åter till artikeln. Som svar på hur hon ska lösa sin arbetssituation menade hennes rektor att hon ska använda lektionstid till att skriva omdömen. Så illa är det. Istället för att handleda och möta eleverna ska vi sitta och skriva omdömen.

För vem skriver vi?
Flera föräldrar (icke-lärare) som jag pratat med är överens med mig om att man som förälder vill veta några enkla saker, sen litar man på att lärarna har den kompetens som krävs för att lotsa våra barn vidare i sin kunskapsutveckling. Jag är övertygad om att utveckling kan ske utan alla dessa luntor med omdömen som ska gås igenom på utvecklingssamtalen. Som en förälder berättade om sina utvecklingssamtal med sin dotter i trean: Vi mötte en sönderstressad lärare som antecknande hela tiden på sin dator och allt handlade om de utskrifter som effektivt tog bort möjligheten till samtal utifrån barnets behov, önskemål eller drömmar, eftersom alla omdömen skulle lusläsas och alla mål gås igenom och förklaras. Hon menade att hon litar på att hennes barns lärare kan hantera undervisning och pedagogiska problem. Jag kan inte annat än hålla med.

Suck! Jag tror att de flesta vill veta om ens barn:
1) har ett bra uppträdande i skolan mot lärare och kamrater
2) trivs och har kamrater
3) gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar och kan tillgodogöra sig undervisning och instruktioner.
Om inte: vad behöver skolan, föräldern eller eleven göra?

I mina ögon kan man kryssa ja eller nej på dessa frågor för att sedan samtala om barnets utveckling, mål och egna tankar om skolan och dess innehåll - allt utifrån barnets perspektiv.

Vilken typ av lärare vill vi ha?
Visst, det går att fundera lite mer på frågorna ovan, men principen är att det räcker med den typen av information. Hellre lärare som är glada, pigga och villiga att arbeta kreativt med mitt barn i klassrummet än effektivt bakom datorn i lärarrummet...

Vi behöver få de som styr att låta oss "släppa sargen" och vara människor istället. För med det system som råder nu är lärare mer administratörer än människor och precis som det framgår i artikeln så stjäl detta all energi som tidigare gick att använda till utveckling, projekt, samarbete, samtal, elevkontakter, spontana möten och samtal med elever som man vet behöver extra stöd osv.

Som sagt: på vilket sätt leder alla omdömen till utveckling i det stora hela? Finnarna struntar i denna kontrollapparat och har en av de bästa skolorna i världen! Tänkt på det, någon?

3 kommentarer:

Helander sa...

Hej igen!

Fick för mig att läsa din blogg igen då jag vill utbilda mig till SO-lärare och få en inblick i hur en lärare har det.

Jag måste hålla med om att dagens system hindrar lärare att vara människor inför sina elever. Hela bedömningsgrejen har blivit något som hindrar både lärare och elev att utvecklas. Jag skrev en insändare om detta för ett tag sen till Eskilstunakuriren som handlade om den vardagliga elevens huvudsakliga intresse i skolan; vilket är att endast få ett så högt betyg som möjligt. Detta begränsar och murar in elevens intresse och vilja att utveckla sitt intresse i ett visst ämne, då de strikt blir tillsagda av läroplanen ett de ska kunna en viss sak.

Det är bedömningar som är problemet i dagens skola; du måste verkligen vara bra på allt för att lyckas i livet; vilket kan liknas vid renässansen ideal, där alla skulle vara universalgenier. Skolan lär ut att man inte får ha fel; har du fel så är du mindre värd i skolans ögon, detta visas i form av betyg och diverse bedömningar. Skolan har också satsat för mycket på att individualisera allt så mycket som möjligt; allt som kallas för kollektivism har sopats under mattan och glömts bort. Grupparbeten försvinner alltså mer och mer; det har inte synts till i matematiklektionerna på länge. Folk blir rädda för att ha fel och blir därför rädda för att försöka; vilket syns i dagens matematikbetyg, där vi ligger rätt dåligt till. I Kina jobbar man nästan alltid kollektivt i skolan, och det är där matematikens ädla konst frodas.

Det jag tror skulle underlätta för både lärare och elev är att släppa lite på bedömningssystemets tyglar och låta elev och lärare utvecklas fritt från betygsmatriser och betygshets. Sen kan man ju börja med att ge läraren mer i lön ;)

//Oskar Helander

Helander sa...

Juste, här är en bra film om dagens skolsystem!

http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U

Janne sa...

HEJ och tack, filmen är bra. Har länkat till den tidigare, men den är värd att se igen och igen. Kul att du "vaknat" :-)/Janne