måndag 21 februari 2011

Sportlov...

...nej, faktiskt inte. För första gången sedan 1997 har jag inte sportlov. Året innan jag tog examen alltså. Men å andra sidan är det första gången jag har kommit till vecka åtta utan att känna ett enormt behov av att få vara ledig. Det är verkligen sjukt vilken stressnivå man legat på under alla dessa år. Det vanliga är ju att man blir sjuk på lovet. Ja, så fort man stannar av och drar ner på tempot lägger immunförsvaret in om kompledigt:-). Det borde egentligen vara en varningsklocka om att det inte är en rimlig arbetssituation.

Det har skrivits om det tidigare, men jag tror att längre terminer (kanske med färre timmar per vecka för eleverna) och 40-timmarsvecka skulle vara bra för både elever och lärare. Tänk att ha tid till fortbildning då eleverna är borta...Kanske ett par extra veckor att sprida ut arbetsområdena på dessutom.

Vad tror du?

torsdag 17 februari 2011

Äntligen...


...så är den avslutande boken ute. Ann Cleeves Blå gryning om Jimmy Perez, polisen på Shetlandsöarna. Den fjärde och avslutande boken i serien. Ska börja läsa direkt... Läs den! Kan beställas enkelt för ringa penning.


Bildkälla: http://www.bokia.se/bok/9789100124168/bla-gryning-ann-cleeves/

onsdag 9 februari 2011

Hur svårt kan det vara?

Jag blir så trött, uppgiven och besviken när jag möter människor som uttrycker SO-undervisningen är medioker, enformig och förutsägbar. Trist helt enkelt.

Jag har under den senaste veckan mött olika personer som antingen själva upplever sin egen eller sina barns undervisning i SO som just trist och förutsägbar. Jag som tycker att det är ett underbart ämne med massor av möjligheter.

Hur kan man få fortsätta att dela ut böcker, instuderingsfrågor och köra kunskapsprov VARJE arbetsområde utan att bli kritiserad/ifrågasatt?

Hur ska en elev kunna utveckla sina förmågor att samtala, diskutera, värdera, jämföra, uppleva, reflektera om det aldrig sker redovisningar, möten, gruppövningar mm.? Att t ex undervisa i religion utan att använda gruppens erfarenheter eller gemensamma reflektioner är ju rena skämtet.

Om man tittar i SO-ämnets styrdokument så näms i strävansmålen bland annat följande:
"[Skolan ska sträva efter att eleven...]

– utvecklar respekt för andra människors ställningstaganden men uppmärksammar och tar avstånd från sådana som innebär förtryck och kränkningar,

– gör det till en vana att i sitt handlande ta hänsyn till allas lika värde och rättigheter, oberoende av exempelvis kön, klass och etnisk tillhörighet,

– utvecklar förmåga att se konsekvenser av sina och andras ställningstaganden och handlingar,"


Hur ska dessa förmågor utvecklas utan att eleverna sätts i situationer då de faktiskt MÖTER varandra och varandras funderingar, kunskaper och erfarenheter för att istället plugga in fakta till provet?

Jag önskar att rektorer i större utsträckning lägger sig i/tar ansvar för den pedagogiska utvecklingen i klassrummet genom att ta in lärares planeringsunderlag, LPP:er och liknande för att diskutera metodval, innehåll, kunskapssyn och pedagogisk grundsyn. Föräldrarnas och elevernas uppfattning måste beaktas mer tycker jag. Det får inte vara förutsägbart, enformigt och stereotypt, det är ju utveckling som är målet.

När eleverna inte ens får vara med och påverka innehåll/metoder så struntar ju läraren/skolan i, det i mina ögon, viktigaste målet att skolan ska träva efter att eleven :
"– utvecklar en tilltro till sin egen förmåga att påverka och en vilja att hävda demokratiska värden samt blir förtrogen med sina rättigheter och skyldigheter som medborgare i ett demokratiskt samhälle,"

Som sagt, man blir trött... Hur svårt kan det vara?

lördag 5 februari 2011

Lördag kväll

Som vanligt svårt att inte tänka jobb även på fritiden, men en sexmånaders tjej som vill ha all uppmärksamhet typ hela tiden, tar mig enkelt tillbaka till verkligheten igen ;-).Visst är det ett under att få barn, men om de skriker och håller igång all sin vakna tid (nästan) så blir man lite trött... Tänk vad lugnt det blir när de sover:-)

Alla man känner som har stora barn menar på något sätt att man ska passa på att njuta för innan du vet ordet av så är de 15, 17 eller 21... Läskigt vad tiden på något sätt skenar iväg med en. Den lilla är snart för stor för vagnen, sitter själv och äter väl när som helst pannkakor... Den stora har snart bara 2 år kvar till skolstart...

Jobbet då?
Jo, tack. Trivs mycket bra. Känner mig inte alls sugen på att gå tillbaka till Stålforsskolan just nu. Men det är ett tag kvar än. Ska vara pappaledig och är tillbaka 1/11, men vet inte var faktiskt. Jag kan nog hamna var som helst och det stör mig inte ett dugg. Att byta miljö är som jag ser det bara positivt än så länge. Att arbeta i en annan omgiving med andra människor och i en annan roll är klart utvecklande. Att arbeta med vuxna skiljer sig inte så mycket egentligen från högstadiet och de komvux/gymnasiekurser jag handleder visar att det vi gjorde i nian inte är kattskit direkt, nä eleverna i nian presterar på en hög nivå måste jag säga. T ex så har jag sett att gymnasiets a-kurs i religion påminner mycket om det jag brukar arbeta med i högstadiet, alltså vad gäller typ av frågor, innehåll och tänkande. Hittills så har jag ändå upplevt att eleverna klarar av och gör sina uppgifter bra trots den "höga" nivån. Kanske kan de bara tillämpa och använda sina kunskaper från högstadiet för att gå mer på djupet i gymnasiet. Men vissa elever har uttryckt att gymnasiet varit ett kliv ner när det gäller analys, kritiskt tänkande och kunskapssyn - det skrämmer mig fortfarande lite.

Hur som helst...Jag tycker verkligen om att ha tid för den som behöver, att slippa stressa omkring i klassrummet med 30 som behöver hjälp är en "gåva";-). Högre kvalitét lär det väl bli också - misstänker jag.

När man tänker på hur skolan ser ut idag så blir man rädd.
Att en ensam lärare ska klara av att möta alla 30 på den nivå de befinner sig, att anpassa undervisning och innehåll efter varje enskild elev är en UTOPI och varje skolpolitiker som tar orden individanpassa och utgå ifrån varje elevs förutsättningar snackar mer skit än vad som är lämligt. Det är en omöjlighet. Fösta steget mot en rättvis och bra skola är att minska gruppstorleken. I alla grupper! Att argumentera för halvklasser i hemkunskap, no och slöjd på grund av salarnas utseende är väl bra, men vad skiljer dessa ämnen från t ex engelska eller SO egentligen? 16 elever vore ypperligt för alla...

Hur gör man för att klara sitt uppdrag då? Jo, kanske väljer man en rimlig mellannivå och tappar de bästa, spetsen. Eller så sliter man ihjäl sig för att utmana och sporra den stora massan och missar de svaga, de som behöver extra stöd, anpassning och enskild handledning. Att klara av arbetet är egentligen rent omöjligt om man ska vara ärlig. Vilka ska man offra för att orka?

På TV visar man klass 9A och fokuserar på lärarna och vill utveckla dem. Kanske en bra idé eftersom det finns ganska många som inte når fram, men varför inte fokusera mer på de obefintliga möjligheterna som ges istället. Det omöjliga uppdraget LÄRARE, suck. Fast det blir väl inte bra dokumentär-TV???

Att administration, individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram och annat tar mer och mer tid är tecken på att resurserna inte räcker. Varje elev med åtgärdsprogram är väl egentligen en diagnos på en icke-fungerande verksamhet...?

Tyvärr så kan man konstatera att skolan tappar ganska många på vägen. Hur går det för dem då? Inte så bra...