Första uppdraget

Jag har sedan ett tag tillbaka funderat på om man skulle kunna ha något att ge som föreläsare. Kanske för att vi i arbetslaget har haft ett mycket lyckat utvecklingsarbete under åren. Tack vare det har ju mina egna idéer och metoder inom undervisning mognat och liksom hittat form. Jag tror verkligen på den kunskapssyn och det arbetssätt som vi tillämpar, kanske mest på tänket omkring ämnesval och metod. Skulle man kunna dela med sig av det?
Ofta hör man talas om skolor som skulle behöva komma igång med förändringsarbete, skolor där gamla ramar och gammalt tänk fortfarande regerar. Skulle man kunna bidra till den förärdringen har jag alltså funderat, men det har aldrig varit tal om att göra något utanför skolan. Förrän nu, men inte som jag själv tänkt mig.
En gammal elev tog i veckan kontakt och undrade om jag kunde komma och föreläsa för en grupp blivande handledare inom ett samlevnadsprojekt inom Rädda barnen. Han gick i en av mina klasser där vi hade ett större sex och samlevnadstema. (Roligt att bli ihågkommen.)
Så nu går jag och slipar på vad vi ska göra och vad jag ska prata om. Det blir inte, min vana trogen, en envägskommunikation där jag föreläser och ger "facit". Nej, istället ska jag arbeta med gruppövningar och skapa utrymme för diskussion och tankar hos dem som de sedan har nytta av. Lite som vi jobbar med eleverna faktiskt. Det ska bli av nu på söndag. /Janne

lärande/didaktik

Läste på Tomas Kroksmarks blogg, angående didaktik, att Kierkegaard lär ha sagt:
"om man ska föra någon från en punkt till en annan,
då bör man starta där personen befinner sig."

Det skapade bilder i mitt huvud.
Alltså, hur bra är vi på det egentligen?
Kanske ligger man ett par hundra meter före i spåret allt för ofta...och sen kan man ju konstatera att "fältet är spritt" för att använda sporttermer.
Vilka når vi; klungan, utbrytarna eller eftersläntrarna?

Värt att fundera på!

Läsa mera? Länktips:
http://blogs.hj.se/krto/2009/02/04/en-hallbar-lararutbildning-sou-2008109-vi/

Värdera mer och inte bedöma allt

Idag har jag blivit intervjuad av UR för ett program om kreativitet. Flera av våra elever blir också intervjuade. De som varit med på resorna med musikalen, de som är med i Plans ungdomsråd mfl. Det är kul att det kreativa arbete som arbetslaget bedriver uppskattas och uppmärksammas. Vi har ju många olika kreativa projekt på gång i arbetslaget, både stora som Comenius-projektet med musikalen eller teknikprofilen, men även små som när vi ämnesintegrerar och testar nya vägar att nå målen med tematiskt arbete i På liv och död, Krig och fred, Ballongresan, Movie Maker-redovisningar osv.
Men... hur ska du kunna bedöma och mäta effekterna eller kunskaperna efter projektet då? Var en fråga jag fick...
Då funderade jag:
Måste allt betygssättas?
Kan man inte värdesätta betydelsen av upplevelsen, utvecklingen istället?
Kan man betygssätta en elevs utveckling från "strulig" före projektet till en som mår bra och fungerar i skolan efteråt, en elev som vunnit både kamrater och självförtroende?
Nej, men det kommer man att få göra indirekt när elevens "nya jag" börjar att prestera och fungera i skolan på ett annat sätt.
Plötsligt når eleven de mål som förut varit långt borta.
Att betygssätta allt ter sig i mina ögon absurt!
Därför måste man som lärare värdera betydelsen av utveckling och upplevelser snarare än att sitta med en matris och sätta betyg på allt! Man kan inte mäta allt och om vi fokuserar på att mäta så blir det som att rabbla Katekesen i folkskolan för hundra år sedan åter igen...
Om det är den skolan som är alternativet så vill jag hellre fortsätta som flumpedagog, annars kan jag lika gärna börja köra lastbil igen...Tänk på det en stund, Björklund!
Ha det/ Janne

Anteckningar

Jaha, då har en vecka till passerat. Efter en underbar tripp utomlands var man tillbaka i "vardagsgrottan" igen. Fast det är ganska skönt att hitta tillbaka till rutinerna trots allt.
Snart är det faktiskt dags för föreställningar på skolan och det är en hel del som ska förberedas. Det ska ju fungera...
Vi ska sälja sponsorbiljetter till kvällsföreställningen. För 100 kronor får man se musikalen och dessutom så sponsrar man projektet så att vi klarar av att slutföra det hela. Hoppas kunna sälja åtmionstone 30-40 såna.
Har i veckan haft muntliga redovisningar med en av mina åttor. De var så himla bra att jag bestämde mig för att göra det igen, som träning alltså. Nu arbetar de med att presentera ett valfritt land muntligt i cirka 5 minuter. Spännande. Alla gör naturligtvis inte sin redovisning inför hela klassen. Man kan göra det i mindre grupp om man vill. Finns ju inget i några mål att det ska vara inför ett visst antal elever. Muntlig redovisning inför 6 eller 26 spelar ju ingen roll. Målet är att de ska vara bra på det när de går ut nian. Hittills är det alltså bara träning.
/ha det: JANNE

Skillnader minst sagt

Jaha, då var vi hemma igen efter en ganska lång men på många sätt givande resa.
I fredags hade vi två bejublade föreställningar i Schweiz med entusiastisk publik. Det var faktiskt allsång i vissa nummer. Det är Schweiz som blir behållningen av resan. Allt klaffade med värdfamiljer, mat, transporter, lokaler, utrustning, instrument och rekvisita. Precis som vi önskat via mail från Spanien så fanns allt på plats. Det var den totala motsatsen till Spanien.
När vi kom till teatern där vi skulle spela i Spanien fanns INGET förberett och det tog halva dagen att lokalisera instrument och annat. Trots att teatern stått tom hela helgen och vi varit där så gick det inte att organisera något alls i förväg. Ingen framförhållning alls. SUCK! Någon rekvisita fick man inte fram inte trots listor och önskemål. Ovanpå det så var det ingen direkt delaktighet från de spanska lärarna. Riktigt trist faktiskt. Vi tänkte ofta på vårt lite skämtsamma mantra från arbetslaget: organiation är allt...
Bra planering, lite snack - dålig planernig mycket snack. Och i Spanien var det mycket snack och lite verkstad. Det hjälper inte att det är gott med Tapas och Rioja...det är arbetet som är det vi åkte dit för.
Men åter till Schweiz...Under lördagen hade vi en dag ledigt och hann med att besöka Luzern, omkring en halvtimme med tåg från Hochdorf. Det var en mycket vacker liten stad (70000 inv.=) som kändes som en mysig storstad. Det är otroligt vackert i Schweiz med alperna i bakgrunden hela tiden. Utsikten från balkongen hos familjen var rena semestervykortet med snöklädda alptoppar på andra sidan dalen. Om det vore lite billigare att leva där så vore det ett perfekt semestermål.
Hur det än är så har ungdomarna varit fantastiska hela tiden. Idel glada miner, men på söndagsmorgonen var det flera tårfyllda avsked och löften om att "vi ses igen".
Våra "skådisar" har varit totalt fokuserade på uppgiften och lyckats genomföra repetitioner och genrep med samma lust och glädje som föreställningarna. Själv fick jag lära mig att sköta scenljuset. Det var riktigt kul. Nu börjar jag redan se framåt och längtar lite efter nästa tillfälle som är i Sverige i mars. /Ha det! JANNE

Rapport söndag 18 januari

Kamp mot klockan… Arbetet går himla bra eftersom eleverna som ska göra arbetet är så duktiga. Det är nio nya i ensemblen, men ändå så är det redan relativt tight. De lärare som engagerar sig har sina roller. Själv sköter jag antecknande och ändringar i manus, skriver scenplaner, rekvisita mm. Det är norske Arve som regisserar tillsammans med svenska Roger. De gör ett bra arbete även de. Nu har vi repeterat en hel del och det börjar kännas rätt bra. Det är dock lite svårt att komma in i det spanska tänkandet. Tre timmars lunch må vara en sak, men man är så oorganiserade så att man får ”krupp”. Lördagen spenderade vi mer eller mindre med att stå och vänta. Först väntade vi i katedralen, sedan vid ett kloster. Allt för att lyssna på en guide som knappast talade engelska och titta på saker som var intressanta i 10 minuter. Repetitionerna kom inte igång förrän efter 16.30 och då var ändå inte alla saker på plats i salen heller. Alltså tappade vi 6-7 timmars repetitioner. Vi behövde egentligen tiden på scen inför föreställningen istället. Det är premiär på tisdag och i nu är det söndag kväll och klockan börjar närma sig åtta.

Idag hade vi för övrigt lunch på en mysig restaurang, en av de få som höll öppet eftersom det är söndag. Vi åt fem sex små rätter efter varandra under två timmar med samtal och skratt. Att äta tillsammans är ett trevligt sätt att utveckla samarbetet oss vuxna emellan. Sammanlagt är det en 11-12 vuxna som är engagerade, mer eller mindre. En del talar knappt engelska men deltar ändå. Vi är faktiskt lärare från fem olika länder som ska dra åt samma håll. Vi har ganska olika skolkulturer och hierarkier. Det är t ex bara rektor som kan låsa upp skolan här nere. Efter premiären på tisdag är onsdag resdag. Då far vi från Alicante till Zürich. Sedan vidare till en liten ort som heter Hochsdorf för nya repetitioner och uppträdande. Då kommer alla, även lärare bo i familjer. Nu bor vi på ett trevligt hotell mitt i Murcia, Hotell Zenit, en halvtimmes promenad från skolan strax intill teatern där uppträdandet äger rum. Det är inte bara arbete, en del shopping hann vi med i fredags och så kan vi gå och ta en öl efter arbetet på kvällen. Umgänget och det sociala är en viktig del av projektet. Samarbete kräver att vi trivs och lär känna varandra. Vi måste ha kul också så vi orkar engagera oss…

apropå projekt

Jaha då ska man krypa ner i sängen i Spanien.
Vi åkte vid ett-snåret idag och befinner oss nu i Murcia, Spanien. Det känns verkligen lyxigt att få komma ut och resa med eleverna och uppleva en massa nya saker. I morgon har vi inget inplanerat eftersom arbetet börjar på lördag. Så vi får slå ihjäl tiden med lite rundturer i city.
Vi lämnade över tjejerna till sina värdfamiljer när vi kom fram och själva har vi checkat in på Hotel Zenit (som är riktigt bra).
Resandet och att få dessa upplevelser känns vekligen som en bonus även om vi kommer att ha fullt upp hela veckan när jobbet med musikalen sätter igång. När vi var i Turkiet i höstas såg vi knappt solen, än mindre blev solbrända eftersom vi befann oss i en aula nästan hela tiden. Men det spelar ingen roll eftersom både lärare och eleverna får ut så mycket av hela projektet. Vi träffar andra lärare och elever, ser nya skolor och städer och dessutom ser vi nya sidor hos eleverna som deltar(och dom hos oss). För eleverna blir det ett lyft också både i själva projektet och i övriga skolarbetet.
Tänk om man kunde få med fler elever... Det vore verkligen en höjdare... /JANNE

Årets första

Jaha, då var skolåret igång igen då. Tionde jullovet avklarat.
Tänk att det gått så lång tid sedan man lämnade universitetet. Jag började jobba den 1/2 1998 i Sundsvall. Nyexad och oerfaren fick jag ett "grav-vick" på Åkersviksskolan (som enda behöriga SO-läraren i de fyra arbetslagen). Minns att jag fick två kandidater redan första terminen, suck det var jag nog inte redo för. Fast mitt äventyr i Sundsvall tog slut redan efter nio månader; dels eftersom de betalade så dåligt, men även familjeskäl ledde till en flytt tillbaka till Eskilstuna igen efter ett par år på "flykt". Det är länge sedan nu.

Nu befinner vi oss i 2009 och man är inte längre en gröngöling på vingliga ben. Det är skönt måste jag säga. Fast det tog nästan fem år innan jag kände mig trygg i lärarrollen, det minns jag. Fast ibland så känner man sig fortfarande som om man var ute på gungfly ibland... Det är bra annars kanske man stannar upp lite och stagnerar.

Hur som helst, på torsdag är det dags för vår andra resa i projektet. Denna gång till Spanien och sedan Schweiz. En förhoppnigsvis givande tripp med fyra elever och två lärare. Vi kommer att spela upp musikalen först i Murcia, Spanien sedan i Hochsdorff i Schweiz. Det är väl endast två lediga dagar på hela resan. Första fredagen har vi frit i Murcia och sista lördagen är det tid att se Schweiz. Resten av tiden är det repetitioner och slipning av föreställningen. När vi spelade den i höstas i Gaziantep, Turkiet var genrepet lite si och så medan den stora premiären blev riktigt bra. Nu har det bytts ut en del elever och ändrats en del i manus så det blir att börja om att repetera allt från början.

Det är verkligen skitkul att delta i sådana projekt. Vi hade ett projekt för något år sedan tillsammans med bland annat italienska, spanska och rumänska skolor. Då handlade det om den perfekta staden och den perfekta skolan. Jag åkte tillsammans med fem elever och två andra lärare till Rumäninen, vilket var en upplevelse. Det är givande för både elever och lärare. Det är skönt att få nya idéer och erfarenheter. Projektet är som sagt tvådelat. En musikal och en webb-tidning. Kolla in hemsidan: http://www.eskilstuna.se/templates/Page____106371.aspx

För övrigt anser jag att Israel ska tvingas upphöra med sin terror och sina övergrepp mot civila i Gaza. Borde förresten inte Sveriges Davis Cup-lag ge f-n i att möta Israel? Men det är väl ingen tåga i rikemanssportens utövare...
"Stoppa matchen!"

/JANNE

(O)demokrati i praktiken...

Jag har lite funderingar som dykt upp efter händelser i min bekantskapskrets.
Är det kränkande att en elev i nian tar sig tillfälle att ifrågasätta undervisningen, lärarens kompetens eller upplägg? Sättet att lägga fram kritik kan vara kränkande det är jag medveten om, men kritikens innehåll måste tas på allvar, tycker jag.

Skolan skapar en bild av att det ska vara högt i tak, men handen på hjärtat: är det så? Vi vill att eleverna ska lämna kritik våga säga sin mening, men om kritiken svider så tiger vi...eller? Kan eleverna påverka egentligen eller är det bara som vi hoppas?

Det finns åtskilliga exempel på lärare som kränker elever, favoriserar och som faktiskt inte gör ett bra arbete. Eleverna kritiserar, påpekar och vill ha förändring. Vad händer? Inget alls (allt för ofta). Det är inte kul att få höra samma kritik om samma lärare på varje utveklingssamtal år efter år utan att det blir en förändring. Hur positiv till utveckling är en lärare som ständigt får samma kritik utan förändring?

Den stora frågan är:
Hur möter vi elevernas kritik, krav och önskemål?
Tar vi dem på allvar?
Hur är det med elevdemokratin när det handlar om mer än färgen på gardinerna i uppis eller vilket fika som ska serveras?/Ha en trevlig avslutning.../Janne

En lektion till...

Ibland känns verkligheten frustrerande. Den här dikten skrev jag och läste upp för en av mina tidigare klasser. Händelser mer eller mindre tagna ur verkligheten.
Av sekretesskäl har jag ändrat namnen, men de som var med känner igen sig tror jag... (Till er kan jag hälsa att jag minns er allihop!)

En effektiv inlärningssituation

Nyckeln i låset 08.30,
”Hejsan – vad ska vi göra idag?”
”Hej, öhh…hade vi läxa?”
Nej, Anders det hade vi inte.
- Välkomna, varsågod och sitt!
Jaha, då är nästan alla här? JO, idag ska vi börja arbeta med…
…Nej, Lasse, du kan inte äta baguette nu…
Hej Penny, du är nästan i tid, häng av dig jackan av dig mössan, hämta penna och anteckningsbok…tiden går – vi väntar!
-Var var jag någonstans?
- Jo, som sagt….
Dörren far upp
”Ursäkta att jag är sen, hittade inte hit, typ missade bussen…fan”
- Hej Åsa och Eva, bara sätt er ner, inget väsen.
En mobiltelefon ringer
- Snälla Lisa, du ska ju inte ha mobilen på…
”men det är ju för fan mamma som ringer…”
- Suck, spelar ingen roll…ingen telefon in klassrummet…det vet du!
- Jo, som sagt, vi ska börja med ett nytt arbetsområde idag.
- Jaha, vad vill du fråga Lotta?
”Vad ska vi jobba med?”
- Det ska jag ju alldeles strax berätta…lyssna så får du veta…
- Snälla Magnus och även du John, ta av er kepsarna!
- Mattias och Erika ta ner fötterna från bordet och kära Ivan, kliv ner ur fönstret…
- Hur som helst, nu är det väl ändå dags att vi börjar…
”Blir det prov?”
-Nej Fredrik, det blir det inte, ni ska redovisa muntligt!
”Fy fan, det tänker inte jag göra!”
- Jo, det fixar du Jenny jag lovar!”
- Som sagt, vi ska börja med ett nytt arbete idag…
Der knackar på dörren
- Kom in….
”Ursäkta-jag-är-sen-varit-på-ungdomsmottagningen-du-vet…”
- Nej, det visste jag inte, kom in och sätt dig!
- [harkling] Jaha Olov, vad vill du då?
”Nån jävel har baxat min penna, den ska jag ge ska du få se…”
- Kanske är det din penna som ligger på golvet, där vid skåpet…
”Ja, va fan gör den där…nån som baxat, jag sa ju det! Han ska få!”
- Nä’, nu vill jag att ni lyssnar, vi ska börja med ett nytt arbetsområde nu, vi ska läsa om Andra världskriget.
”Är provet svårt?”
- Ferhat, vi skulle ju inte ha prov sa jag ju!
”Ska vi läsa om han, Hitler, du vet?”
-Ja, Maria, bland annat…
”Varför ska vi göra det, det är ju skittrist”
”Nej, det är ju skitkul, ska vi se på film också?”
”Historia suger, så är det bara”
- Tack Ferhat, det värmde…Ja i alla fall…Nå nu får ni vara tysta och lyssna!
”Hallå, klockan är kvart över, vi slutar ju nu, snart - idrott…”
- Ok, Pontus vi ger oss för idag, hej då vi ses i morgon, då kanske vi hinner börja arbeta också…
- Glöm inte ställa in stolarna efter er!
”Hejdå Janne!”
”Vi ses”
Det rasslar till, klassen lämnar salen…stolarna står kvar – i vägen…
Nycklar i dörren, 09.15 lektionen är över.
Ännu en effektiv inlärningssituation…?
-Suck, jag går och fikar…
(9 juni 2005)

Ja så är det ibland... Ha det!/JANNE

Skönhetstävling inför Lucia

Jaha, då var det lucia igen (ja, igår firade vi på skolan iaf).
Som vanligt föregås hela firandet av en skönhetstävling, eller populäritetstävling i vissa fall. Snyggaste tjejen (?) får flest röster.
Suck, på vilken humanistisk idé vilar denna tradition? Är det den människosynen vi står för?

Förut var det rosutdelning på alla hjärtans dag då eleverna beställde och skickade rosor till varandra. De mest populära kunde räkna in dussinet rosor, medan de mindre populära kunde vara glada om ingen såg att de stod där tomhänta. Jag vet att det hände att man "arrangerade" med "blombud" för att slippa stå där och annonsera sin impopuläritet. Som tur är så har den traditionen upphört. Men Lucia-skönhetstävlingen fortsätter...
Hur som helst, jag är emot att rangordna populära och mindre populära elever i skolans namn, det gör eleverna i alla fall och det får vi hantera så gott som dagligen! Skolan har faktiskt ideal som den ska slåss för... och dem behöver jag väl inte räkna upp här?/Janne

Att inte samarbeta om möjligheten finns är korkat!

Jag tycker verkligen inte om att elever ska skriva ämnesuppsatser i svenskan utan att de samkörs med SO eller NO varifrån man nu hämtat fakta. När man skriver uppsats ska svenskan fokusera på form, språk och resonemang, medan jag som SO-lärare fokuserar på fakta och tillämpning av fakta samt resonemang. Om eleverna kan visa sina kunskaper i fler ämnen med hjälp av samma arbete är det IDIOTISKT att inte ge dem den möjligheten. Om jag nu skriver uppsats om Fascismen i svenskan vore det korkat att inte använda dem som underlag för SO-betyget.
För mig är svenskan ett verktyg, rent av en hel verktygslåda som eleverna behöver för att klara av SO (och andra teoretiska ämnen). Jag kan höja kvaliteten på elevernas arbeten och samtidigt nå ökad kunskap genom att garantera mer handledning och mer lektionstid tack vare samarbetet. Alltså blir stängda dörrar mellan ämnena till nackdel för eleverna.

Kompetens är väl att utnyttja ALLA tillgängliga metoder och hjälpmedel som ger eleverna en chans att utvecklas och prestera så bra som möjligt?

Utan samarbete eller ämnesintegration stagnerar undervisningen anser jag. Det är i mötet med andra som idéer får bärkraft, eller så får de kritik som man kan använda för att bli bättre och utvecklas. Men egentligen är det mest korkat att stänga in sig likt en eremit :-) eftersom samarbete både är enklare, roligare och så slipper man dra hela lasset själv.
Fast samarbete kräver ju ett visst mått av social kompetens...
Jag vet att på vissa håll är samarbetet mellan ämnena (tyvärr) minimalt och eleverna ges inte möjligheten att utnyttja de olika lärarnas kompetens för att prestera sitt yttersta. Jag vet att eleverna vill prestera sitt yttersta, så ge dem då chansen! Vad är man rädd för?

Ansvaret vilar på rektorer och andra ledare i skolan. De måste ställa krav på lärarna att utveckla samarbetet och arbetsmetoderna. Delta, samtala och håll koll!

Det är dags att inse att: TILLSAMMANS är stark(ast)!
/Janne

En dag på jobbet!

Ibland skriver jag ner mina tankar i en tankebok, ibland blir det dikter på datorn.
Den här dikten skrev jag under våren 2008 (tror jag). Det är skönt att skriva av sig och ibland så får man syn på saker när man reflekterar. Saker som man inte upptäckt innan...

En dag på jobbet

Rörigt, lite oreda som vanligt i klassrummet
Elever som vandrar omkring
släntrar in nonchalant till lektion,
-hoppsan är jag sen?
lojt och ointresserat glider flera av dem in till lektion
Känner de nåt?
Vet de vad vi håller på med,vart vi är på väg
eller ens varför vi är här?

Jag försöker, gör mitt jobb,
försöker lära ut och skapa ordning,
mer förståelse, lite logiskt tänkande

Lyssnar någon på det jag säger?
Fungerar lärandet över huvud taget?
Hänger de med?
Varför är ni här – vet ni det?
Jag frågar mig flera gånger varje vecka: vem lyssnar på sin lärare?

Sitt still, börja skriva
Sluta leka, hämta din bok!
Vad sysslar du med?
Sluta bråka, sitt ned nu!

Sitt still, börja skriva
Sluta leka, hämta din bok!
Vad sysslar du med?
Sluta bråka, sitt ned nu!

Man låter som ett eko ibland (alltid?)
Säger samma sak om och om igen
Till samma elever (?)
Ideliga förmaningar om (för mig) självklara saker
Utan resultat?

Tomma ord utan gensvar
Om och om igen
Händer det nåt i dem?
Leder det någonstans?

Är det samma tjat, utan resultat?
HALLÅ LYSSNAR NÅGON?
Spelar det roll vad jag säger eller gör???

---
Den här dikten läste jag för mina nior som skulle gå på sommarlov i våras.
Efter dikten så kom de med sin avslutningspresent: en get som donerats i vårt namn till en skola i Uganda. Efter att vi arbetat med fadderbarn, rättvisa, fattigdom osv hade det fastnat i dem.
De bryr sig om... Det värmde mer än alla blommor och nallar som jag fått under åren. En gåva som gav någon annan något som de behöver..../Janne

Jag är stolt flumpdagog!

Jag är stolt flumpdagog!
Jo, om den verksamhet som jag och mina kollegor bedriver i skolan är "flumskola" så är jag både stolt och glad över att kalla mig FLUMPEDAGOG!

För att förklara kan jag citera vad jag läste i bloggen christermagister:

"De senaste åren har ju Björklund cementerat orden “flumskola” och “flumpedagogik” i våra medvetanden och otaliga gånger har jag beskylts för att vara flummig bara för att jag inte tycker att dagens skolpolitik i det stora hela leder i rätt riktning, eller rättare sagt att Björklund och co tar fel vägar för att nå målen som vi alla vill nå. Jag skrev för ganska länge sedan: “Vi vill alla att invandrarflickorna ska kunna delta i den obligatoriska undervisningen, att skolkande elever återvänder till skolan och att resultaten i skolan förbättras; det är Björklunds lösningar som är problemet! De andas en riktigt unken människosyn och är dessutom inte förankrade i en realistisk verklighet!"

(http://christermagister.wordpress.com/)

För övrigt kan jag rekomendera en visit på den bloggen!

Även på nära håll finns det kloka och kritiska inlägg.
Sara Karlsson skriver i Folkets ledare bland annat om resonemanget om modersmålsundervisning där Björklund viftar bort forskarrapporten som säger att med modersmålsundervisning når eleverna bättre resultat även i andra ämnen.
Hon sätter även fingret på en öm punkt i dagens skolpolitik:

Att skolminister Jan Björklund inte tror på den svenska skolan har han kämpat för att visa sedan valrörelsen 2006. Ihärdigt har han arbetat för att etablera en nidbild av skolan hos det svenska folket. Bilden av en skola som inte förtjänar att tros på, som är i behov av en "räddare", som Björklund, som ska komma in och peka med hela handen.Han har lyckats bra med det. Det märks i samtalen om skolan som finns runt omkring oss. Såhär ett tag efter att det visat sig att Björklunds beskrivning av skolan var förljugen med "feltolkningar" av statistiken sitter bilden fortfarande kvar. Efter några dagars cirkus så återgick allt till det vanliga och Björklund kunde ostört fortsätta med sina planer att göra "flumskolan" till "pluggskolan".Det är inte helt oproblematiskt att den ansvarige ministern för skolan inte har tilltro till skolan. Han tror inte på eleverna, åtminstone inte dem som inte passar in i hans föreställningsvärld om en återgång till 50-talsskolan.Han tror inte heller på lärarna. Han tror inte på deras kompetens att bedriva undervisning under andra former än de traditionella lektionerna där läraren ska stå framme vid katedern och mässa och ensidigt förmedla sin kunskap till eleverna. För det är väl det som är icke-flummet, eller? Han tror inte heller på lärarnas fackförbund, som alla tre har varit mycket kritiska till Björklunds förslag om betyg och betygsliknande omdömen i lägre åldrar.

(Tidningen Folket lördag den 29 november)
...jag kan inte annat än hålla med...

Stå för flumpedagogiken,
våga vara något annat än faktarapande diciplininst! ;-) /J

På nätet kan man finna

Hittade en mycket läsvärd blogg om skolan. http://www.freonfilm.com/blog/
Många intressanta inlägg om skolpolitik och annat som berör.
Beskrivningen av "Kvalificerat lärararbete " var rent strålande. En bild av vardagen faktiskt.

Vi pratar ofta i arbetslaget om vad som egentligen är kvalificerat lärarabete och huruvida man kan anse att tömma papperskorgar, organisera städlag, fixa vikarier verkligen är kvalificerat lärararbete... Man kan väl säga att det finns en del kritiska funderingar kring detta ämne. Då ställs frågan...Hur möts egentligen den kritik som framförs till t ex ledningsgrupp av arbetslagets ledare? Kommer den till användning? I vissa fall ja, men inte alltid.

Jag har ett långdraget men i slutänden bra exempel. Vi har under flera år stridit för att få igång återvinning på skolan eftersom att återvinningsstationen brann ner för några år sedan och sedan dess hamnar allt i en och samma container (det är sant!). Efter många turer, kommentarer, frågor och till och med tidningsskriverier har även elevrådet tagit upp frågan och nu ser det ut som att det sker under våren. Äntligen! Men måste det ta sån tid?

Hur som helst, finns det verkligen en öppen debatt och dialog om vår EGEN verksamhet i skolan? Eller är det munkavle och rädsla för lönesamtalen som styr?

Jag har en fråga till dig:
"Hur högt i tak är det på din skola? Kan man och får man kritisera?"
Hör av dig!
Ha det bra/JANNE

Det är inte säkert att man är kompetent bara för att man är behörig!

Hej!
Har länge retat mig på att man utbildar lärare utan att tänka på hur verksamheten bedrivs. Ofta hör man om lärare som läser exempelvis historia och svenska, historia och biologi eller någon annan udda kombination. Man vill ge studenterna frihet att välja menar högskolan, men i min ögon sviker man dem. (Det är nog bara ett sätt att locka studenter utan att behöva satsa det som krävs för att göra det bra. Inte undra på att studenterna kallar Mälardalens högskola för Mumindalens högskola...)

När de halvutbildade lärarna sedan söker jobb finns det inga rena historia/svenska-tjänster eller för att inte tala om historia/biologi-tjänster i grundskolan. Alltså kommer de att söka en NO-tjänst eller en SO-tjänst. Är de automatiskt behöriga då...? Skumt!

Att arbeta som SO-lärare med endast historia i bagaget är i mina ögon som att låta engelsk- eller franskläraren sköta spanskan - språk som språk liksom... eller att en mattelärare bara kan subtraktion och addition, inget mer...

I skolan arbetar man (oftast) med hela SO-ämnet och det vore orimligt att ha en lärare anställd som bara undervisade i historia eftersom det logiskt sett i så fall skulle motsvara 1/4 av undervisningen. Hur pusslar man ihop den tjänsten? Hur bra är det med tre-fyra lärare i samma ämne för att fylla på alla behövda kompetenser? För att inte tala om hur svårt det blir att skapa fungerande och tighta arbetslag med så många inblandade.

Det är svårt att undervisa på ett bra och innehållsrikt sätt i SO om man saknar faktakunskaper och ämnesdidaktik. Javisst, en utbildad lärare är en behörig lärare, men att undevisa i t ex religion är inte så lätt om man inte "har ordentligt på fötterna". Eleverna avslöjar din okunnighet ganska snart och deras förtroende för dig dalar.

Varför inrättar inte MDH en SO-lärarutbildning istället där man utbildar i de ämnen man förväntas undervisa i? I mina ögon är det rena katastrofen att halv-utbilda studenter som sedan får "fuska" sig fram i för dem okända ämnen. Fast det är ju klart, vill man ha en skola som bygger på diciplin och ordning så spelar det ju mindre roll vem som tar befälet, kanske bättre med en militär som lärare... (OBS ironi!) /JANNE

Den som är utan synd...

Som SO-lärare blir det lätt att man samlar på sig en hel del material på och omkring sin arbetsplats. Hyllorna är överfulla och sen finns det grejer lite här och var i arbetslaget.
Idag skulle en av mina nior lämna in ett arbete. Han kom in med alla papper i en enda röra och jag erbjöd en pärm för att skapa lite ordning bland papprena. Repliken kom blixtsnabbt: "Den som är utan synd ska kasta första stenen!" Med en snabb, men tydlig blick på mitt överfulla skrivbord och dito hyllor... Tuché, 1-0 till eleven...

Har skrivit åtgärdsprogram idag, två stycken men det tog rätt lång tid. Att skriva vettiga och användbara ÅP kräver sin tid och sin inspiration. Det är ju ett ganska kreativt skapande och inget man gör på en höft. Lite som att skriva en dikt eller måla en tavla, måste växa fram...
Samma sak med att skriva unerlag för utvecklingssamtal. Det är ganska krävande och kreativt skapande även det. Man vill ju undvika allt för många floskler och så ska det vara användbart och givande för eleven. Lättast att skriva på de duktiga, då kan det bli hela A4-sidor om man inte begränsar sig. Fast det är bra om de får ordentlig feedback OFTA - hur ska de annars utvecklas?

Vi kan ju inte bara sätta betyg på vad de kan och utifrån var de befinner sig utan det viktiga är ju att handleda dem framåt. Betygen ska inte bara vara ett kvitto på genomfört arbete, utan det ska vara ett sätt att gå framåt, att utveckla sin förmåga.

Nog borde väl även ett VG-arbete kunna göras om efter rättning och instruktioner om hur man kan nå MVG? Är det bara de som missslyckas som ska få en ny chans, eller ska alla som vill få en chans att göra om och gå framåt?

Allt för många elever får nog VG genom att uppfylla G-kriterier, den som kan mer fakta får högre betyg - FEL FEL FEL... Kursplanen är otroligt tydlig på den punkten. Dessutom är det som står i målen mycket bra, i alla fall för SO. "There's no end to the possibilities!" :-)

Åter igen: VÅGA VÄLJA, VÅGA BRYTA MÖNSTRET!
HA DET/JANNE

Demokrati och döden

Kul dag idag. Under tre timmar hade vi besök av tidningen Folket och arbetade med det fria ordet i en av mina åttor på svenska och SO, nämligen genom att skriva insändare till tidningen med anledning av demokrativeckan i Eskilstuna kommun.

Ett bra inslag i skolan tycker jag - demokrativeckan. Fast vi skickar ofta in insändare till tidningen även utanför den speciella veckan. Tidningarna är oftast pigga på att ta in elevmaterial och eleverna tycker det är kul att se sina texter i tryck både i papperstidningen eller på webben.

Idag var vi på S:t Eskils kyrkogård på studiebesök med niorna. Vi satt i Ljusets kapell, lyssnade och samtalade med "vår" präst. Naturligtvis pratade vi om döden och begravningar ur flera olika vinklar - rättigheter och vem som betalar, likväl som Gudsbegrepp, tro, spöken och Bibelns innehåll kom upp. Eleverna hade många frågor och det var mycket givande. Vi fick även (de som ville) titta in bakom kulisserna och se den värld som nästan ingen annan ser.

När man arbetar med ett sådant ämne som döden kan det vara en god idé att ha med ett "proffs". Det finns många funderingar när man går i nian som man behöver få ventilera. Svåra frågor behöver man också prata om, men det blir inte så ofta vare sig i skolan eller hemma. Kan vi i skolan initiera samtal med föräldrar eller andra vuxna tror jag att eleverna får större möjlighet att liksom se världen och förstå den.

På förmiddagen redovisade eleverna sina intervjuer på temat "meningen med livet" och några hann förbereda sin andra intervju på temat "Vad händer när man dör?". I morgon ska de skriva i sina loggböcker om studiebesöket, de ska träna sig i att reflektera med andra ord.

Ha det!/JANNE

Helhetsbild

Hur kan det komma sig att elever upplever att gymnasiet är ett steg tillbaka, inte ett steg framåt i utvecklingen? Jag har vid flera tillfällen fått höra av gamla elever (och av kollegor som fått höra samma sak) att "Det vi gör på gymnasiet har vi redan gjort" eller att "Det var mer utmanande och fler diskussioner på högstadiet".
Borde inte gymnasiet vara trappsteget uppåt mellan högstadiet och universitetet, inte ett steg snett neråt? Utmanar vi våra elever mer och mer, eller?
Hur det än är så borde kontakten och "samkörningen" mellan de olika skolformerna vara bättre. Hur mycket vet t ex vi på högstadiet om vad som sker på mellanstadiet?
Inte så mycket, men vi tycker en hel del om vad de gör och inte gör med utgångspunkt i vad eleverna presterar och lever upp till (eller inte lever upp till...).
Helhetsbild, ett ord som saknas, tyvärr...
/Ha det! Janne

På liv och död

Hejsan.
Skönt att vara tillbaka på jobbet efter helgen. Har haft besök idag av gamla elever som gick ut för 4 år sedan, fast det känns verkligen inte så länge. Personligen skulle jag aldrig ha hälsat på mina lärare, men å andra sidan så hade jag ingen relation till dem heller. Skolan ser lite annorlunda ut idag.

Ett bra sätt att utvärdera sin undervisning är ju att kolla med gamla elever hur väl deras kunskaper och förmågor står sig i konkurrensen på gymnasiet. Var de väl förberedda och framför allt: hänger de med? Jag gör det rätt ofta för att ha koll på att man inte är helt ute och cyklar...

Har planerat klart På liv och död nu. Verkar bli kul. Hemuppgifterna (intervjuer om meningen med livet och tankar om döden är klara) så även målen för både svenska och engelska. Eleverna skriver loggbok istället för att lämna in PM eller uppsats, prov är inte aktuellt i detta läge :-). Den 11 december blir det föreställning för föräldrarna på kvällen. Det ser jag fram emot. Brukar bli kul. På måndag besöker vi S:t Eskils kyrkogård och kapellet tillsammans med "vår präst". Eleverna får se kistan, andaktsrummet mm och får veta hur begravning, kremering och jordfästning går till. Vi tittar in bakom kulisserna och så besöker vi minneslunden. Det brukar vara omtyckt.
Ha det! /JANNE