Att fråga en främling om hen vill ha en fika kan
få oanade konsekvenser. Jag provade det för ungefär en månad sedan och nu har
jag fått en handfull nya vänner och en inneboende i gästrummet, med allt vad
det innebär av sällskap, samtal om andra kulturer och religioner likväl som vår
kultur och vår syn på religion. En inspiration till detta var ett inlägg
på facebook som komikern Kristoffer
Appelquist skrev om sin motvilja till främlingar i Sunne, där han bor.
Hans lösning var att åka ner till förläggningen och lära känna dem, vilket
plötsligt upphäver främlingsskapet. För mig var det en aha-upplevelse att läsa
det. Jag känner precis samma motvilja till att det finns en massa främlingar
och ser samma lösning. Han gav mig med sitt inlägg både inspiration och mod att
faktiskt åka ut till flyktingförläggningen och säga hej. Det fick mig även att
reflektera över vad jag gör och vad jag lämnar efter mig, vilka ideal står jag
för praktiskt, eller är det bara ord som jag säger till eleverna, lever jag som
jag lär? Visst har vi fadderbarn, men kan jag göra mer? Det var frågor som
snurrade i skallen under senare delen av hösten och under jullovet.
Inför det stundade nyåret tog jag i december
således ett beslut om att börja göra saker som spelar roll. Sagt och gjort så
åkte jag ut till flyktingförläggningen i närheten strax före jul. Först med
lite överblivna kläder, leksaker och spel som andra kunde ha större nytta av än
jag och mina barn. Där knöt jag kontakt med en familj med två flickor i ungefär
samma ålder som mina barn och någon vecka senare var vi tillbaka för att leka,
vilket ledde till att de sedan även kom hem till oss och lekte.
Helgen efter när mina barn som vanligt var hos
sin mamma hade jag tråkigt och kom och tänka på killarna som jag pratat med ute
i snön medan de byggde snögubbar framför förläggningen. Jag fick ett
infall. ”The method of fika” föddes i mina tankar och jag åkte
ut och frågade om jag fick bjuda dem hem till mig på kaffe och kanelbullar. Mer
än gärna, blev reaktionen och strax därefter satt jag med tre killar från
Syrien i åldrarna 23-32 i vardagsrummet med kaffekoppen och pratade om livet,
religionen, kriget och allting. På den vägen är det…
Dagen efter fick jag en invitation om mer fika,
och så fick jag frågan om jag kunde tänka mig att hyra ut gästrummet ett par
månader till en kille som letar lägenhet. Han är 24 år och från Syrien, utan
familj och lägenhet, men med jobb. Efter några dagars funderingar så blev
svaret ”Why not?”. Så länge mina barn tycker det är ok så är det inga
problem. Nu har min största dotter äntligen fått en värdig motspelare i schack.
En som kan lära henne nya strategier och principer i spelet där pappan går bet.
Den lilla dottern har fått en bundsförvant när vi spelar Labyrint på lördagarna
där hon och Ahmad försöker slå ut mig. Varje lyckat drag renderar ett high five
dem emellan. Jag har fått lite sällskap de veckor som barnen inte är här. Alla
vinner liksom.
Jag har fortsatt att umgås med dem alla och för
någon vecka sedan var de här tillsammans med några fler från förläggningen och
lagade en fantastisk arabisk buffé som vi åt tillsammans med en av mina
kompisar (då knyter vi lite kontakter med svenskar, tänker jag).
I fredags var tre av killarna gäster i skolan
och pratade med mina elever om kriget, flykten, mottagandet, religionen,
kulturen och en massa annat som bubblade fram i frågorna som eleverna ställde.
Det blev en heldag med många möten, nya tankar och reflektioner där eleverna
ganska omgående frågade när de skulle komma tillbaka. På kvällen efteråt fixade
jag fredagsmys här hemma med en jobbarkompis, hennes kille, min inneboende och
de tre killarna från förläggningen. Vi åt Tacos ”the Swedish way” med alla
tillbehör och hemlagad semmeltårta till efterrätt. Sen kom även de
obligatoriska chipspåsarna och lösgodiset fram (allt enligt elevernas
instruktioner om vad som ingår i fredagsmys). Det blev ett av många roliga
möten med skratt och glädje över en bit mat.
Jag upplever att mitt beslut och mitt val, att
det kommande året göra saker som spelar roll i stället för att sitta hemma och
ha tråkigt, har haft en enorm inverkan på mig. Jag känner en uppskattning och
upplever en glädje när jag delar med mig, när vi träffas och skrattar ihop, samtidigt
som jag känner sorg när vi ser bilderna från Homs eller Aleppo, eller när jag
pratar med den som flytt kriget, förlorat sina två tonåringar i bombregnet och
som har fru och barn kvar i Turkiet, utan möjlighet att förenas med dem. Fast
jag vill inte blunda för den verkligheten. Det är hemskt med krig, om nu hemskt
verkligen funkar som beskrivning.
Min åsikt är att om vi förväntar oss att
flyktingarna ska integreras måste vi ju mötas, samtala och umgås. Hur ska vi
annars förstå varandra? När vi hjälper andra finner vi även mening i våra egna
liv. När vissa svenskar uttrycker sig som att vi ska hjälpa till på plats så
tänker jag: ja, men åk ut till platsen och gör något vettigt istället för att
hata och underbygga ännu mer motsättningar. Människorna är här och vi har ett
ansvar att hjälpa. Som Teodor Kalifatides sa: Man
kanske inte kan rädda alla, men man bör försöka!