Har roat mig emd att läsa lite Pedagogiska magasinet (från Lärarförbundet) och hittar flera tänkvärda artiklar. Hinner ju inte läsa dem under terminerna känns det som, men det ska jag försöka ändra...
En tanke som jag själv haft och som tydliggjörs av Åsa Beckman i Pedagogiska magasinet februari 2009 och som skrevs om lpo94 känner jag att man kan ta upp till samtal om lgr11 också.
"Förvånande är den brist på hänsyn till tonåringen som finns i styrdokument och kursplaner. Ingenstans kan man se tecken på en medvetenhet om att de elever som ska leva upp till målen befinner sig i sitt livs värsta kris: puberteten. Den frimodiga elev som visat sig [i hennes undersökning] har inga spår av tonåringens svårigheter, inga rädslor, inget ego, inga känslosvallningar och inga aggressioner. Det ser mer ut som en vuxen, eller som en vuxens önsketänkande om sin egen tonårstid."
...och det är just såna tankar jag får när jag läser lgr11.
Man hittar sällan den elev i klassrummet som man finner i målen i läroplanen. Den höga nivån och mängden centralt innehåll utesluter flera av eleverna eftersom de inte har den skolningen från tidigare år, inte det stödet hemma, inte mognaden och inte den lugn och ro i sig själv eller i klasssrummet som man kan förvänta sig för att nå dessa mål och klara av detta centrala innehåll.
Ibland upplever jag att målen är skrivna utifrån enskilda ämnens behov och önskemål, inte från att man har SO tre lektioner i veckan i tre år med inställda lektioner, friluftsdagar, konserter, PRAO etc som tar timmar och uppmärksamhet från eleverna. Lägg sedan till tonåringens förutsättningar som beskrivs ovan, så är det inget lätt uppdrag.
Därför krävs förändringar i hur man organiserar och lägger upp skolarbetet, undervisningen och arbetsmetoderna. Att snuttifiera i lektionspass är gårdagen. Samarbete och ämnesövergripande är framtiden, inte dyra Ipads till eleverna...de är för mycket leksaker och förändrar inte undervisningen i grunden. Dessutom är de inte så bra att skriva sina arbeten på...men som komplement ja...
Mindre grupper, mer samarbete över gränserna, tillgång till DATOR och mer tid ögonkontakt med läraren är vad som behövs.