Öppet brev till Gustav Fridolin

Hej Gustav, skolminister och kollega!

Jag har arbetat som lärare sedan 1998 och är allvarligt oroad över utvecklingen, eller snarare avvecklingen av skolan. Det känns som om vi reducerat ner eleverna till målstyrda robotar som ska bocka av detaljerade kriterier i en matris, snarare än att vara lärande människor som upplever, upptäcker, samverkar och deltar i en kreativ process. Vad var det som hände?

Jag är en av de där lärarna som bedrev vad Jan Björklund, din inte allt för populärare företrädare, kallade för flum, men som mötte elevers vilja att upptäcka och tänka med fria tyglar, utan begränsningar. Allt var möjligt och vi skapade fantastisk pedagogik, tematiska studier, ämnesövergripande projekt och kontakter med verkligheten. Så jag kan väl bara säga att jag är en stolt flumpedagog.

Sen hände något. Mitt uppdrag gick från kreativt till mätbart på ett kick. Jag känner inte längre mig hemma i rollen lärare och jag ser läroplanen som kom 2011 som min största glädjedödare. Nu ska allt mätas och passas in i mallar. Eleverna ska bedömas från sin sämsta egenskap, inte helheten. Betygssystemet är onödigt detaljerat och krångligt. Det är knappt så att jag själv ibland förstår vad jag ska bedöma. Vissa mål är tudelade och innehåller flera delar som gör att de är onödigt krångliga att tillämpa.

Det centrala innehållet stressar inte bara mig som ska försöka klämma in det i de knappt tre timmarna som jag har till mitt förfogande varje vecka under de tre år som eleverna går i högstadiet, utan även eleverna. Det känns som ett omöjligt uppdrag. Jag undervisar i So och upplever att undervisningen som utgår ifrån de betygskriterier och mål som finns i mina ämnen riskerar att bli teoretisk, inte praktisk och jag känner ibland att det tenderar att vara korvstoppning. Fast ärligt talat så är det lika illa i alla ämnen. Det är ”überteroretiskt” även i de praktiska ämnena. Det centrala innehållet blir även det ett stressmoment eftersom det är så pass omfattande att man inte har en chans att på ett rimligt sätt hinna med majoriteten av det. Min känsla är att det är skapat i en anda av ”i den bästa av världar, utan friluftsdagar, lärare och elever som är sjuka och inställda lektioner eller schemabrytande aktiviteter som teater eller musikuppträdanden så är det möjligt”. Eller så är det så att man snöat in sig i någon form av honungsfälla där allt är viktigt, inget går att välja bort. Det stora uppdraget för mig är att välja bort, då jag omöjligtvis klara av uppdraget på de tre år och tre lektioner i veckan som jag har till mitt förfogande.

När jag försöker anpassa min undervisning efter de betygskriterier jag har att rätta mig efter, möts jag av krångliga, detaljerade och otydliga tillika högtravande mål. Mål ska vara enkla att bedöma, inte tillkrånglade och kryptiska. Jag lägger många timmar på att försöka tränga in i målen och skapa uppgifter som går att bedöma, samtidigt som jag sliter med att försöka få eleverna att förstå vad som menas. Inte blir jag klokare när jag läser skolverkets texter som ska underlätta bedömningen. Målen är så flummiga att man måste förklara alla dessa floskler och värdeord som staplats på varandra i iver att göra innehållet mätbart. Ärligt talat, vad är skillnaden mellan förhållandevis komplex och komplex, mellan utvecklad och relativt väl underbyggda resonemang och välutvecklad och väl underbyggda resonemang. Relativt väl? Det känns verkligen inte seriöst. Antingen kan man föra resonemang eller inte, antingen kan man problematisera eller inte. Varför alla dessa värdeord?

Med risken att förminska min kompetens och bli en ”det var bättre förr-stofil” kan jag konstatera at det fanns en enkelhet i de gamla betygskriteriernas progression som var enkel att bedöma och enkel att förklara för eleverna. De som klarade G hade grundläggande kunskaper om de ämnen som vi arbetade med, VG hade mer djup och eget resonemang medan MVG kunde problematisera och föra resonemanget vidare. Jag kunde tillämpa samma grundtanke på varje del av det vi gjorde. Nu räcker det inte att en elev har grundläggande kunskaper om fakta, utan de ska undersöka, resonera, förklara, beskriva, föra resonemang etc. vilket gör det omöjligt för en stor del av eleverna att faktiskt nå E. Alla dessa detaljerade mål och alla utkastade värdeord gör målen svåra att tillämpa. Saker som eleverna arbetar med finns inte alltid med i bedömningen, utan man får krystat peta in dem i någon otydligt betygskriterium och låtsas lite.

Vi behöver inte så många detaljerade mål för att kunna se om eleverna hänger med och lär sig. Vi behöver inte alla värdeorden för att skapa kunskap tillsammans. Jag upplever att friheten och kreativiteten för mig som lärare att möta elevernas vilja att lära och deras frågor motarbetas av den läroplan som skulle revolutionera och förbättra skolan. Jag skulle vilja ställa mig upp och skrika: ”Ledsen, Jan Björklund, men jag tror det blev tvärt om!" Det blev mer och svårare bedömningsarbete som ökat den administrativa bördan likväl strypt en del av den arbetsglädje som tidigare fanns i det här yrket.

Jag är övertygad om att en översyn av betygssystemet teoretisering och målkriteriernas krångliga formuleringar med allt för många detaljer och värdeord skulle underlätta för mig att faktiskt lära eleverna det de behöver för att, som det stod i förra läroplanen, ”navigera i en komplex omvärld”. Om jag lyssnar på vad mina kollegor säger om sina ämnen och vad jag själv upplever när jag i lärarbristens spår undervisar i ämnen som jag inte är behörig i, kan jag bara konstatera att min kritik faktiskt gäller skolans samtliga ämnen.

Ett första steg mot en skola som fungerar är att man reviderar och verklighetsförankrar läroplanens innehåll. Vi måste få lärarna upp från skrivbordet och all denna bedömning och dokumentation för att möta eleverna i klassrummet, i vardagen och skapa kreativa, intressanta och öppna arbetsområden och teman. Skolan ska vara en kreativ miljö och den får inte begränsas av ogenomtänkta ramar, otydliga mål, floskler och onödiga värdeord.

Det som får mig att tvivla på om jag ska fortsätta som lärare är faktiskt styrdokumenten, och framför allt läroplanens centrala innehåll och betygskriterier. Jag har tappat glädjen i att skapa, samverka och vara kreativ. Det är som om jag blivit vingklippt.

Gustav, du måste göra något!