Positiva tankar

Det är så lätt att fastna i det negativa, det som inte fungerar. Så är det för mig i alla fall. Tittade förbi på mitt gamla jobb i går. Ingen bra känsla eftersom jag kände hur jag blev negativ. Jag inser verkligen att jag behöver byta jobb nu. För många negativa vibbar i det gamla. Fast jag träffade en del elever från i höstas, det var härligt att se dem. Dem saknar jag och de verkar sakna mig (säger de ialla fall;-). Jag ska gå på deras avslutningsmiddag nästa torsdag. Avskedsmiddag för niorna. Alltid lika sorgligt, men ändå fint.

hmm... Negativa tankar ger negativa konsekvenser... och tvärt om.
Måste tänka positvt.
Alltså:
Niornas betyg blir jättebra!
Min stående lottorad kommer att gå in, det blir en bra slant!
Hemtentan i Internationell politik blir klar i god tid på söndag och det blir VG!Gräsmattan klipper sig själv och börjar växa på bredden, inte på längden (hela sommaren)!
Monarkin avskaffar sig själv och kungen blir potatisbonde i skövdetrakten!
JAG FÅR ETT NYTT SPÄNNANDE JOBB och det blir senast till jul skulle jag tro! ;-)
Självklart...så blir det...

Det är värt att komma ihåg det Hanna Zentio sade när jag lyssnade på henne i Örebro tidigare i våras: "Bitterhet är som att dricka gift och hoppas att någon annan ska dö!"

Njut av klämdagen, ni som kan;-)

Ja just det, hösten blir härlig. Den bästa på åratal. Varmt och behagligt ända fram till oktober, sedan ordentligt med snö och lagom kallt.

Varför alltid samma sak när det ska vara HBT?

Jag besökte konstmuseet idag tillsammans med min femåriga dotter och övriga familjen. Vi går ofta och tittar på konstutställningarna tillsammans och uppskattar det mycket. Men ibland blir jag bara så trött. I ett av rummen spelades det en dockfilm. Vi gick in och slog oss ner i soffan för att se "Vem är Gunnar?" - tyvärr uppfattade jag inte att det fanns mer i titeln och kanske skulle underrubriken "en könslig historia" fått mig att gå förbi. Men det såg ut som en dockfilm från ett dansställe, ganska oskyldigt. Jag blir ganska snart varse om att man (som vanligt?) när man vill chocka har petat in något porrigt i filmen.

Jag vill verkligen slippa förklara detta för min dotter redan nu. Hon vet hur bebisar blir till för hon har en lillasyster, hon vet att flickor har snippa och pojkar har snopp, vi har berättat om att flickor kan bli kära i flickor, vi var på spring pride med glädje osv. Men oralsex med dildo på konstmuseet i en dockfilm. Varför?

Spring Pride och HBT-perspektiv handlar väl om att alla människor är lika mycket värda och att man ska respektera varandra oavsett vem man kan bli kär i och inte alltid stoppa människor i könssteretypa fack? Men så fort det ska handla om HBT-frågor så måste man visst anspela på grova sexuella handlingar. Var är kärleken? Var är originaliteten?

Resten av utställningen var dock ganska trevlig.

Sex månader är kort

Ja, mitt vikariat på sex månader är snart till ända och man ska tillbaka till "verkligheten" igen. Ja, fast som tur är så ska jag vara pappaledig ett par månader. Det ser jag fram emot. Förra gången minns jag med glädje. Då var jag hemma 8 månader och den här gången blir det tyvärr bara 4. Men de 4 månaderna vill jag inte missa. (Jag förstår faktiskt inte dem som väljer bort att vara pappaledig och som hellre går till jobbet. Det är ju nu man grundlägger relationen med barnen. Man får bara en chans. Men det är ju ett fritt val, än så länge.)

Hur som helst...

Jag har har haft kontakt med arbetskamrater på "gamla jobbet" eftersom jag vill höra mig för vad som sker till hösten - men jag blir ledsen när jag märker vilken uppgivenhet och frustration som råder. Att de orkar. Jag blir lite orolig för vad jag kommer att återvända till i höst. Men då ingen varit i kontakt med mig för att resonera om framtiden så avvaktar jag och söker samtidigt andra jobb... Wish me luck!

För övrigt är jag nyfiken på hur min nya lön kommer att bli. Har hört rykten om rena skambud för vissa, medan andra lyckats bättre och fått rejäla lyft. Men man är väl inte först i kön till lönelyft direkt...;-)

Jag tog för ett tag sedan kontakt med högsta hönset i min förvaltning. Efter tre mail och lika många svar har jag inte fått - just det - ett enda vettigt svar.
Min fråga blev till slut om kritiska röster/frågor/påpekanden överhuvudtaget kommer vidare, om det ens tas upp eller lyssnas till. Svaret blev "nu tar vi och avslutar detta!". "Management by not answering any questions!"
Högt i tak, nääää!

Vad tjänar en busschaufför?

Överklaga betyg

Jag är skeptisk... Hur ska man kunna överklaga alla de muntliga delarna av en bedömning?
Christermagister skriver ett vettigt inlägg om problemet, läs det!
Jag gillar idén om överklagan utifrån ETT perspektiv, nämligen att om man verkligen blivit diskriminerad så är det rättvist med en prövning, men om det handlar om elever som "tycker" att de skulle ha MVG, då är det orimligt. (Minns pappan som ringde en kollega efter avslutningen och beklagagde sig att hans son bara fått VG i Hemkunskap, han var ju värd mer...Kunde inte kollegan ta tag i det och ordna med ett MVG? Suck, är det så det ska bli?)

Dessutom, när, hur och av vem ska överklagan bedömas? Ska man göra om uppgifterna på nytt eller spela upp filmerna från alla lektionstillfällen (ironi)... Det är inte rimligt att få ihop det. Jag sparar ju inte alla uppgifter under tre år och antecknar inte varje lektion, varje bedömningstillfälle - det vore helt omöjligt att hinna med. Självklart sitter massor av information i huvudet.

Högt i tak

ja, det vill man ju gärna försöka påskina att man har i en organisation. Fast takhöjden är oväsentlig om det som sägs aldrig lämnar rummet eller tas upp till diskussion.

För att utveckla en verksamhet, i detta fallet skolan, så krävs faktiskt att man är lyhörd inför personalens problem, förslag och kritik.

När många anställda är uppgivna inför framtiden/uppgiften samtidigt som verksamheten har brister, då kanske man ska börja vara lyhörd och våga vara självkritisk. Man kan inte bemöta kritik eller frågor med tystnad eller tomma ord.

Om alla tänker lika tänker ingen särskilt mycket!
Våga tänka utanför ramarna, brukar man säga. Ja, just det...våga tänka utanför ramarna.

Läsvärt

Jag kan inte låta bli att återkomma till synen på undervisning. Det är inte så svårt att göra bra ifrån sig, egentligen. Synd bara att man fokuserar på fel saker i debatten hela tiden. Tipset om denna artikel fick jag på christermagister. Läs artikeln i DN./Janne

Tänkvärt

Fick ett klipp från en kollega som verkligen ifrågasätter våra "moderna" idéer om skola och utbildning.

Är samarbete fusk? Är löpande bandet-skolor byggda på industrialiseringens idévärld eller ålder som urvalsmetod, ämnesindelning osv. verkligen att föredra? Svar nej!

Att samarbeta är inte fusk, att bara söka ETT svar är inte kreativt eller skapande. Det är förmågan att tänka utanför ramarna som är kreativt, som ger oss framtidsmöjligheter.

Att skilja mellan akademiska och praktiska förmågor är inte vägen framåt - nej det handlar om att utveckla HELA människan, skapa underlag för kreativt tänkande, samarbete, frågor, uppfinningsrikedom, konst och upplevelser istället för rätta svar och tråkig, ointressant kunskap för forntiden...

Gör om gör rätt ;-)
SE KLIPPET!

nära döden-upplevelse

Ibland ruskas man om i sin vardag, i sin tillvaro. En händelse, en känsla eller en upplevelse får stora effekter eller konsekvenser för det man tänker på, hur man tänker och reagerar.

I onsdags hade jag en nära döden-upplevelse på riktigt, även om det inte var min egen död som var upplevelsen. Jag kom som en av de första till en olycksplats där två bilar frontalkrockat. En bil tappade kontrollen på en liten krokig sjuttioväg och fick sladd varvid den hamnade på fel sida och kom ivägen för en mötande bil. En av dem i den mötande bilens baksäte saknade puls redan när jag stannade bara några minuter efter smällen. Det var som i en film eller som om det var övning eftersom hela bilden kändes overklig, men snart fann jag min roll och hämtade första hjälpen-väskan i bilen och började plåstra om den gamle mannen som kört den ena bilen medan andra som stannat drog ut kvinnan och gjorde HLR. Mannen hade handledsbrott, sårskador och var i chock, medan passageraren tyvärr avled. Den nervositet och stress som fanns när jag hörde att kvinnan inte hade puls och min rädsla för att se döden, den försvann så fort jag hittade fokus på en uppgift. Att ta hand om den gamle mannen blev min uppgift och när ambulansen kom satt jag med honom i mitt knä, i diket framför en kvaddad liten röd småbil. Han klarade sig i alla fall, men min chock kom efteråt. Många tankar på natten och flera dagar efter.

Tur i oturen att jag hade första hjälpen-väska i bilen, en filt och att det inte var så långt till stan så att hjälpen kunde komma fort (vilket den gjorde). Jag har haft väskan i bilen sedan början av 90-talet och aldrig behövt använda den - tack och lov...

En sak som jag insåg ganska fort är att en liten bil är inget för mig. Den lilla röda bilen var skrot, totalt kvaddad. Undrar hade gått om de åkt i en SAAB 9-5 eller en Volvo V70 i stället?

Det kan gå fort, väldigt fort. Kör försiktigt!

Skolbänken igen

Jag läser en kurs på Örebro univeristet, distans via internet. Ganska bra faktiskt. Ämnet är internationell politik 7,5p. Ska man kunna "avvancera" eller hitta nya utmaningar skadar det inte att läsa lite extra. Dessutom är det kreativt att sitta i "andra stolen" ibland. Vi ska i vårt gruppdiskussionsforum komma med inlägg på olika tema utifrån läroboken. Det andra temat tog upp vikten av att uppmuntra och understödja kvinnligt deltagande i den politiska debatten, besluten och som en del av agendan (internationellt).
Jag skrev:

Mitt första (och största) argument hämtar jag från den liberala idén om alla människors lika värde, en princip som i mina ögon i alla lägen utgör ett grundfundament i mitt politiska och ideologiska värdesystem. I kapitlet om liberalism förklarar författaren att ” Alla människor har oavsett hemvist och ursprung samma värde. Indelandet av människor i territoriellt definierade kategorier är oetiskt och olämpligt i den globaliserade världen.” (Gustavsson och Tallberg, sidan 55) Om man utifrån det perspektivet ser människan som en världsmedborgare snarare än svensk, tysk eller kines så borde ju definitionen av man respektive kvinna även den vara överflödig och oetisk. Om man å ena sidan menar att alla människor har universella värden och medfödda fri- och rättigheter kan dessa inte göras villkorade efter kön. Alla oavsett kön ska och är tvungna att ha inflytande för att de fina orden ska fyllas med innehåll.

I marxismen funderar jag på om idén om klasskampen kan omtolkas om man antar ett genusperspektiv eftersom om det, uppenbarligen enligt feminismen, finns en könsordning, en form av klassindelning där mannen är norm och kvinnan spelar ”andra fiolen”. I denna underordning finns en inneboende orättvisa, en klasskamp. Dessutom är ju stora delar av arbetskraften i t ex tillverkningsindustrier eller den viktiga offentliga sektorn kvinnor och utan dem skulle systemet inte fungera oavsett om vi tittar på industrinationer som Sverige och flera europeiska industriländer eller Kina, Thailand etc. Om man är accepterad till att ansvara för att utföra viktigt arbete borde man vara lika accepterad att delta i det politiska vardagsarbetet inrikes och utrikes. Som jag väljer att tolka marxismen och historiematerialismen så behöver man, för att bekämpa ekonomiska och politiska orättvisor, undanröja klasskillnaderna och införa jämlikhet i samhället, både i frågor om ekonomisk och politisk makt likväl som som kön, etnicitet eller kultur.

I konstruktivismen som ”[...] pekar på betydelsen av hur sociala verkligheter som identiteter, normer och idéer formar intressen” (Gustavsson och Tallberg, sidan 95) tycker jag att det finns utrymme för det kvinnliga perspektivet eftersom de till omkring 50% utgör basen för de normer och idéer som rör sig i samhället. Vi lever ju trots allt tillsammans både kvinnor och män. Även i patriarkala samhällen där kvinnorna har ganska stor makt över hemmets sfär med barnuppfostran och familjeliv är det inte en ensidig påverkan av samhället eller människors vardag och framtid. Därför är det av vikt att alla sidor (två) beaktas. Kanske är det även så att kvinnor i olika länder kan ha mer gemensamt med andra kvinnor i andra länder än med männen i samma land och vice versa. I sådana fall är ju inflytande och internationella samförstånd viktiga.

I realismen som talar om att demokratin är en grogrund för fred kan man ju hitta ytterligare fog för att alla människor oavsett kön ska vara representerade. Samtidigt är det lite motsägelsefullt om man skulle ha rätt i att ”makt alltid är ojämnt fördelad, och det är den grundläggande verkligheten man måste anpassa sig till om man vill överleva – de starka gör vad de vill och de svaga accepterar det de måste acceptera.” (Gustavsson och Tallberg, sidan 36). Men dessa argument om att ge den starke rätt strider mot både feminismens och liberalismens världsbilder, något som i mina ögon får företräde i denna fråga. Jag tycker att feminismens beskrivning om hur kvinnorna tar konsekvenserna av männens beteende och makt (i form av trafficing, sexuellt utnyttjande och lidande i krig när män till exempel våldtar kvinnor som ett sätt att bekämpa eller förnedra motståndarsidan) på något sätt talar för sig själv. Den kritik feminismen för fram mot realism och liberalism som går ut på att man byggt och format sina koncept i utgångspunkten av den teoretiska modellen kallad Mannen (Gustavsson och Tallberg, sidan 105f), anser jag vara klart motiverad. Det är för mig orimligt att man först skapar en världsbild byggd utifrån ett perspektiv – mannens – för att beskriva beteenden hos hela mänskligheten och därmed förklara staters beteende gentemot varandra. Fast om det bara är män som utövar makt så fungerar det ju, tyvärr. Där finns ytterligare argument som stödjer en jämlikare fördelning av makt och ansvar. Jag tycker att den förklarade (manliga) världsbilden är ganska egoistisk och i mina ögon omodern. Ett tänkande där manliga beteenden eller värden överställs kvinnliga och där detta dessutom osynliggörs är odemokratiskt, inhumant och gammalmodigt. Att jag som man tvingas till att förknippas med sådana mossiga manliga och egoistiska macho-ideal är på vissa sätt nästan kränkande. Som om jag inte skulle vara klokare än så.

Min uppfattning är att demokratiska män och kvinnor delar på ansvar för det gemensamma och det privata i form av politiska beslut och målsättningar likväl som att de gemensamt formulerar problem och hittar lösningar inför framtiden eller löser frågor som rör hemmet, familjen eller uppfostran. Alltså är det en självklarhet att kvinnor OCH MÄN ska ha makt och inflytande i den internationella politiska och i den privata sfären.

------
Vi är alla människor... ;-)

saxat...

Arbetstider, löner och hur man ska stötta de som gör ett bra jobb verkar vara en icke-fråga för de som styr...

Christermagister skriver på sin blogg:

"– Duktiga lärare ska belönas. Det sa finansminister Anders Borg när han på onsdags-morgonen presenterade vårpropositionen. Men på vilket sätt bad han om att få återkomma till i höst. Med tanke på att det är kommunen som styr lönen kan man ju undra vad han tänkt sig för belöning… och med tanke på att inflationen överstiger påslaget i årets löneavtal och de flesta lärare alltså relativt sett får sänkt lön så känns det snålt med en blomsterkvast…"

Ja, man kan ju undra vem som gör ord till handling när det gäller snacket om att skolan och lärare är viktiga.

Lördagstankar

Nästa vecka är det påsklov, men jag arbetar som vanligt eftersom jag har 40-timmarstjänst just nu.

Störande? Nej inte alls. Oftast är ju påsklovet, liksom sportlov och höstlov, endast en livräddare. En veckas avkoppling så att man kan återhämta sig från stressen och pressen man känner - samt att man allt som oftast ligger sjuk ett par dagar när stressen rinner av. Inget av detta stör mina dagar nu. Jag känner mig piggare, mindre stressad och gladare sedan jag bytte jobb. Vill jag tillbaka? Nej, helst inte.

"Uppdraget lärare" är svårt och utan adekvat stöd och backning är det nästan omöjligt. (Ska man dessutom slita ihjäl sig för en löneförhöjning på 200 kronor? Det är knappt ens värt att diskutera hur dåligt det är...)

Hur ska man i skolan uppmuntra och belöna utveckling, goda resultat, hög standard och bra undervisning om det inte ens finns något som visar att det man gör är värt något. Varför göra det lilla extra om man aldrig får något extra? Det är trots allt ett yrke och en yrkeskår, inte en hobby som sköts av ideella krafter. Jag förstår att fler och fler bara går till jobbet och river av sina uppgifter och sedan går hem. Tyvärr är det inte konstigt...

Det är inte heller rimligt att arbeta i en verksamhet som förväntar sig att man arbetar på helgerna och annan ledig tid, eftersom man aldrig hinner återhämta sig. Jag har kolleogor som känner sig tvingade att rätta arbeten och planera på jullovet trots att man är i fjällen och åker skidor. Man packar ner lite mat, skidor och JOBB - är det vettigt? Det är dags att titta över lärarnas arbetsförhållanden och arbetstider ordentligt om vi vill utveckla skolan. 40-timmarsvecka? Ja, jag är för!

DN igår

Kunde inte låta bli att fövånas över att reportaget om läget i skolan som DN hade i söndags INTE fick mig att förvånas. Läs här!

Maciej Zaremba skriver om kommuner som inte har koll på läget och som behandlar skolan som vilken nämnd som helst, en nämnd där man kan spara spara spara... Lärare som mår dåligt och skolor som är usla på flera sätt, politiker som bara staplar floskler och rektorer som sätts ut för att genomföra politiska förändringar osv.

Men är det vettigt att man INTE fövånas över hur illa det är ställt?

Hur kan man förvånas över låga resultat om man inte satsar?

Politker: Gör om gör rätt!

Utvärdering av verksamheten

Jag fick ett mail om utvärdering från skolan, kanske av misstag eftersom alla utskick fortsätter att gå även till mig under min "pedagogiska utflykt"... förutom då om personalfesten som var i fredags;-)

Men nu tänkte jag att jag ska utvärdera och fundera över lösningar och förändringar, vilket antingen får gehör eller så får jag väl sparken ;-). Det finns ju några som tror att man skriver på en blogg som enda kanal (=återvändsgränd?) för att driva förändring och arbeta för utveckling utan att man tar ut det i det öppna. Ja visst, så kan man ju tro...

Det spelar roll vilka lärare man haft.

Inspiration för livet, yrket och som har varit mina elever till nytta har jag fått av Nicke Helldorfh på Fristadsskolan i Eskilstuna 1981-84, P-G Hallberg på Umeå universitet 1993-98, från Maggan, Björn, Henrik, Yngve, Sture mfl på Brunnsviks Folkhögskola 1991-1993 som öppnade mina tvivlande ögon för en ny värld av lärande och som fick mig att söka till universitetet.

Det är ett antal lärare som spelat roll för mig och som förändrat min syn på mig själv, min framtid och mitt yrkesval. Det är vad skolan ska bistå med...

Titta gärna in på killfrökens blogg och lyssna på en nobelpristagare som berättar om sin förebild från skolan...

Som sagt, utvärdering var det ja...

Jag skrev flera sidor som jag skickat, men jag tänkte lägga ut några utdrag här ur mina tankar om hur skolan kan förändras och kanske förbättras inför nästa termin.

Angånde ämnesintegration/pedagogisk utveckling:

"Om nu läroplanen strikt styr över innehåll så måste arbetssätt och redovisningsmetod arbetas fram i samråd mellan berörda lärare OCH eleverna som omfattas av planeringen, allt annat vore odemokratiskt."
　
Angående ökad måluppfyllelsen hos eleverna, arbetslagens pedagogiska arbete och organisationen som helhet:

"För att skapa vettiga och rättvisa möjligheter för eleverna att lyckas behövs, som jag ser det, att man skapar undervisningsgrupper i ALLA ämnen som utgår ifrån behoven som gruppen/eleverna har. Att rutinmässigt gruppindela vissa ämnen bara för att man brukar göra så, det är dumt. Varje ämne, varje grupp och egentligen varje lektion ska man planera utifrån det perspektivet."

"Det måste finnas tid avsatt för reflektion, samarbete, utvecklingssamtal i arbetslaget, kollegial handledning i vardagen mm. Att arbeta enskilt och "uppfinna hjulet" gång på gång är slöseri med resurser."

"För att skapa förutsättningar att göra ett bra arbete måste vi genomföra medarbetarsamtal och lönesamtal [...]. Med utgångspunkt i medarbetarsamtal, och kanske andra samtal, ska man gemensamt titta på fortbildningsmöjligheter och utvecklingsvägar."

"Det behövs någon som skapar ordning och struktur i verksamheten, någon som tar ledning och går före, en som visar på möjligheter och stöttar den som försöker utveckla sin undervisning eller sitt arbetslag [...] som ser och förebygger de svårigheter man möter, en som ger möjligheter till alternativa lösningar, en som presenterar lockande fortbildning, en som utmanar och uppmuntrar mig att bli bättre, en som möter de behov, den frustration och den enorma vilja att göra ett bra arbete som finns hos oss som arbetar på skolan."

"Det är bra med ekonomiska morötter, att man helt enkelt kan få högre lön om man gör ett bra arbete, har goda resultat eller om man tar stort ansvar för t ex utveckling av arbetslaget/ämnet."

"För att verksamheten ska fungera på alla plan så måste schemaläggning och annan viktig planering ska vara klar i god tid."

"Websidan behöver användas flitigare i kommunikationen med föräldrar och elever.[...] Jag tror att det är viktigt att utbilda flera publicister och att ge dem viss tid i sin tjänst för att uppdatera och sköta hemsidan. Hemsidan borde vara ett flitigt använt verktyg, men så är inte fallet."

Slutligen några fria ord om mina tankar och idéer som bidrar till organisationens utveckling utifrån det pedagogiska uppdraget:

"[...] Slut på stängda dörrar och "jag brukar alltid..." Ska skolan bli för alla och möta alla elever måste varje enskild lärare, rektor, eller lektion sättas under lupp. Vi måste ställa frågan: "Vad kan x, y eller z göra för att bli bättre, för att höja kvalitén?" Jag tror det är viktigt att ha en dialog omkring frågor om hur vi tillsammans kan hjälpas åt för att bli bättre. Arbetssättet måste utvecklas och ifrågasättas så att det är både innehållsrikt, enligt skolplanen men framför allt intressant och givande för eleverna. Att köra på som vanligt är en dålig lösning. Hur ska en elev kunna utveckla sina förmågor att samtala, diskutera, värdera, jämföra, uppleva, reflektera om det aldrig sker redovisningar, möten, gruppövningar mm?"

"Jag önskar att rektorer kunde ta in lärares planeringsunderlag, LPP:er och liknande för att diskutera metodval, innehåll, kunskapssyn och pedagogisk grundsyn."

"Hela skolan ska vara delaktig i en eventuell utveckling, det kan inte vara ett fritt val att utvecklas eller samarbeta kring innehåll och metoder."

Med vänliga hälsningar :-)

Lärarlegitimation yes or no?

Man kan ju undra hur det ska gå att införa legitimation, alltså: vem ska garantera likvärdigheten och göra bedömningen av lärarnas kompetens?
Christermagister tar upp tråden, läs det!

mentor?

Jag fick ett mail från en fd elev här om dagen. Hon ville veta allt om lärarjobbet eftersom hon funderar på att söka till lärarutbildningen. "Spotta ut allt negativt också" uttrycker hon sig. Det är smickrande att få frågorna, att få förtroendet. Ett bevis på att man gjorde en del grejer rätt i alla fall;-) Ja, men vad skriver man som svar då?

Jag skrev:
Jag älskar jobbet som lärare, mötet med eleverna och de relationer man bygger med dem. Att få följa med t ex dig under tre år från liten flicka till en nästan vuxen person som har åsikter och tankar om livet, världen mm. När man får handleda någon fram till insikt, att få vara med när "slanten trillar ner"...
Problemet är inte yrket eller rollen, det är mer att man upplever att förutsättningarna är usla ibland. Jag har varit väldigt besviken på de som styr eftersom de inte förstår eller sätter sig in i problematiken, svårigheterna eller problemen man möter. Det blir bara kostnader i deras värld...

"Varifrån kommer engagemanget?"

Ja vad säger man?
Lärarrollen, ja...
Att kunna möta eleverna med respekt och engagemang kanske beror på att jag ser mina elever som människor först, inte som skolelever... Intresset för ämnet spelar roll också tror jag. Man ska brinna för det man väljer att undervisa. Kompetens inom ämnet, bra utbildning likväl som fortbildning och viljan att utvecklas är viktig. Att bara stampa på samma ställe funkar om man arbetar med maskiner, inte med människor.

Då jag funderar på hennes frågor inser jag att när jag kommit ifrån den arbetsplats jag haft i 13 år och sysslar med annat så är min frustration mindre och min vilja eller mitt behov av att skriva om skolan mindre. Distans helt enkelt. Jag vill inte sluta undervisa men kanske byta miljö en lite längre period än de sex månader det handlar om just nu. Distansen är också att jag ser på t ex de brister jag påpekat tidigare i bloggen med nya ögon, vilket inte gör att min kritik är lindrigare. Tvärt om, med distans så inser jag vidden av problemet som man annars sitter mitt uppe i. Det räcker inte med SVT:s klass 9A, det behövs en allmän uppryckning, en ordentlig kompetensutveckling PÅ ALLA POSTER.

Ska skolan utvecklas måste det pedagogiska ledarskapet ut i klasserna, ut i verkligheten och handleda och styra in de som inte fungerar optimalt på nya spår, tipsa om fortbildning och ställa krav på innehåll, form och metoder. Slut på stängda dörrar och "jag brukar alltid..." Ska skolan bli för alla och möta alla elever måste varje enskild lärare, varje enskild rektor, varje enskild lektion sättas under lupp. Vi måste ställa frågan: "Vad kan x, y eller z göra för att bli bättre, för att höja kvalitén?" Dessutom behöver man se över resursfördelning och ekonomi. Framför allt se till att ge alla elever den utbildnng som de har RÄTT till enligt skollagen.

I Eskilstunas fall kanske man ska bli mer självkritisk i analysen om varför friskolorna är så populära. Tänk om det faktiskt är ett resultat av besvikna föräldrar och barn som tycker att undervisningen i kommunal skola inte håller måttet? Jag tror verkligen inte att friskolorna står för en enastående eller överlägsen pedagogisk idé som gör att föräldrar sätter sina barn där. Snarare så "missnöjesröstar" man i valet av skola...

Som jag brukar säga till eleverna:
"Om bättre är möjligt så är inte bra bra nog!"
Eller
"Gör om gör rätt!";-)

Sportlov...

...nej, faktiskt inte. För första gången sedan 1997 har jag inte sportlov. Året innan jag tog examen alltså. Men å andra sidan är det första gången jag har kommit till vecka åtta utan att känna ett enormt behov av att få vara ledig. Det är verkligen sjukt vilken stressnivå man legat på under alla dessa år. Det vanliga är ju att man blir sjuk på lovet. Ja, så fort man stannar av och drar ner på tempot lägger immunförsvaret in om kompledigt:-). Det borde egentligen vara en varningsklocka om att det inte är en rimlig arbetssituation.

Det har skrivits om det tidigare, men jag tror att längre terminer (kanske med färre timmar per vecka för eleverna) och 40-timmarsvecka skulle vara bra för både elever och lärare. Tänk att ha tid till fortbildning då eleverna är borta...Kanske ett par extra veckor att sprida ut arbetsområdena på dessutom.

Vad tror du?

Äntligen...

...så är den avslutande boken ute. Ann Cleeves Blå gryning om Jimmy Perez, polisen på Shetlandsöarna. Den fjärde och avslutande boken i serien. Ska börja läsa direkt... Läs den! Kan beställas enkelt för ringa penning.


Bildkälla: http://www.bokia.se/bok/9789100124168/bla-gryning-ann-cleeves/

Hur svårt kan det vara?

Jag blir så trött, uppgiven och besviken när jag möter människor som uttrycker SO-undervisningen är medioker, enformig och förutsägbar. Trist helt enkelt.

Jag har under den senaste veckan mött olika personer som antingen själva upplever sin egen eller sina barns undervisning i SO som just trist och förutsägbar. Jag som tycker att det är ett underbart ämne med massor av möjligheter.

Hur kan man få fortsätta att dela ut böcker, instuderingsfrågor och köra kunskapsprov VARJE arbetsområde utan att bli kritiserad/ifrågasatt?

Hur ska en elev kunna utveckla sina förmågor att samtala, diskutera, värdera, jämföra, uppleva, reflektera om det aldrig sker redovisningar, möten, gruppövningar mm.? Att t ex undervisa i religion utan att använda gruppens erfarenheter eller gemensamma reflektioner är ju rena skämtet.

Om man tittar i SO-ämnets styrdokument så näms i strävansmålen bland annat följande:
"[Skolan ska sträva efter att eleven...]

– utvecklar respekt för andra människors ställningstaganden men uppmärksammar och tar avstånd från sådana som innebär förtryck och kränkningar,

– gör det till en vana att i sitt handlande ta hänsyn till allas lika värde och rättigheter, oberoende av exempelvis kön, klass och etnisk tillhörighet,

– utvecklar förmåga att se konsekvenser av sina och andras ställningstaganden och handlingar,"

Hur ska dessa förmågor utvecklas utan att eleverna sätts i situationer då de faktiskt MÖTER varandra och varandras funderingar, kunskaper och erfarenheter för att istället plugga in fakta till provet?

Jag önskar att rektorer i större utsträckning lägger sig i/tar ansvar för den pedagogiska utvecklingen i klassrummet genom att ta in lärares planeringsunderlag, LPP:er och liknande för att diskutera metodval, innehåll, kunskapssyn och pedagogisk grundsyn. Föräldrarnas och elevernas uppfattning måste beaktas mer tycker jag. Det får inte vara förutsägbart, enformigt och stereotypt, det är ju utveckling som är målet.

När eleverna inte ens får vara med och påverka innehåll/metoder så struntar ju läraren/skolan i, det i mina ögon, viktigaste målet att skolan ska träva efter att eleven :
"– utvecklar en tilltro till sin egen förmåga att påverka och en vilja att hävda demokratiska värden samt blir förtrogen med sina rättigheter och skyldigheter som medborgare i ett demokratiskt samhälle,"

Som sagt, man blir trött... Hur svårt kan det vara?

Lördag kväll

Som vanligt svårt att inte tänka jobb även på fritiden, men en sexmånaders tjej som vill ha all uppmärksamhet typ hela tiden, tar mig enkelt tillbaka till verkligheten igen ;-).Visst är det ett under att få barn, men om de skriker och håller igång all sin vakna tid (nästan) så blir man lite trött... Tänk vad lugnt det blir när de sover:-)

Alla man känner som har stora barn menar på något sätt att man ska passa på att njuta för innan du vet ordet av så är de 15, 17 eller 21... Läskigt vad tiden på något sätt skenar iväg med en. Den lilla är snart för stor för vagnen, sitter själv och äter väl när som helst pannkakor... Den stora har snart bara 2 år kvar till skolstart...

Jobbet då?
Jo, tack. Trivs mycket bra. Känner mig inte alls sugen på att gå tillbaka till Stålforsskolan just nu. Men det är ett tag kvar än. Ska vara pappaledig och är tillbaka 1/11, men vet inte var faktiskt. Jag kan nog hamna var som helst och det stör mig inte ett dugg. Att byta miljö är som jag ser det bara positivt än så länge. Att arbeta i en annan omgiving med andra människor och i en annan roll är klart utvecklande. Att arbeta med vuxna skiljer sig inte så mycket egentligen från högstadiet och de komvux/gymnasiekurser jag handleder visar att det vi gjorde i nian inte är kattskit direkt, nä eleverna i nian presterar på en hög nivå måste jag säga. T ex så har jag sett att gymnasiets a-kurs i religion påminner mycket om det jag brukar arbeta med i högstadiet, alltså vad gäller typ av frågor, innehåll och tänkande. Hittills så har jag ändå upplevt att eleverna klarar av och gör sina uppgifter bra trots den "höga" nivån. Kanske kan de bara tillämpa och använda sina kunskaper från högstadiet för att gå mer på djupet i gymnasiet. Men vissa elever har uttryckt att gymnasiet varit ett kliv ner när det gäller analys, kritiskt tänkande och kunskapssyn - det skrämmer mig fortfarande lite.

Hur som helst...Jag tycker verkligen om att ha tid för den som behöver, att slippa stressa omkring i klassrummet med 30 som behöver hjälp är en "gåva";-). Högre kvalitét lär det väl bli också - misstänker jag.

När man tänker på hur skolan ser ut idag så blir man rädd.
Att en ensam lärare ska klara av att möta alla 30 på den nivå de befinner sig, att anpassa undervisning och innehåll efter varje enskild elev är en UTOPI och varje skolpolitiker som tar orden individanpassa och utgå ifrån varje elevs förutsättningar snackar mer skit än vad som är lämligt. Det är en omöjlighet. Fösta steget mot en rättvis och bra skola är att minska gruppstorleken. I alla grupper! Att argumentera för halvklasser i hemkunskap, no och slöjd på grund av salarnas utseende är väl bra, men vad skiljer dessa ämnen från t ex engelska eller SO egentligen? 16 elever vore ypperligt för alla...

Hur gör man för att klara sitt uppdrag då? Jo, kanske väljer man en rimlig mellannivå och tappar de bästa, spetsen. Eller så sliter man ihjäl sig för att utmana och sporra den stora massan och missar de svaga, de som behöver extra stöd, anpassning och enskild handledning. Att klara av arbetet är egentligen rent omöjligt om man ska vara ärlig. Vilka ska man offra för att orka?

På TV visar man klass 9A och fokuserar på lärarna och vill utveckla dem. Kanske en bra idé eftersom det finns ganska många som inte når fram, men varför inte fokusera mer på de obefintliga möjligheterna som ges istället. Det omöjliga uppdraget LÄRARE, suck. Fast det blir väl inte bra dokumentär-TV???

Att administration, individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram och annat tar mer och mer tid är tecken på att resurserna inte räcker. Varje elev med åtgärdsprogram är väl egentligen en diagnos på en icke-fungerande verksamhet...?

Tyvärr så kan man konstatera att skolan tappar ganska många på vägen. Hur går det för dem då? Inte så bra...

Söndag i januari

Att arbeta med kompetenta, trevliga och intresserade människor är skönt. Att gå från uppehållstjänst till 40-timmarsvecka har lett till mer fritid och kortare dagar. I höstas var jag hemma 17.30 eller 18.00 tre fyra dagar i veckan, medan nu är jag hemma halv fem VARJE dag. När klockan är fyra är dagen slut och inget tas med hem, ingen uppgift eller rättning.

Under hösten var jag ofta på jobbet mellan 07.15 och 17.00 för att rimligen hinna med alla de uppgifter som skulle utföras och ändå var man ständigt ett steg efter, ständigt inte klar...

Idag är det annorlunda. Stressen är borta och glädjen tillbaka...