mentor?

Jag fick ett mail från en fd elev här om dagen. Hon ville veta allt om lärarjobbet eftersom hon funderar på att söka till lärarutbildningen. "Spotta ut allt negativt också" uttrycker hon sig. Det är smickrande att få frågorna, att få förtroendet. Ett bevis på att man gjorde en del grejer rätt i alla fall;-) Ja, men vad skriver man som svar då?

Jag skrev:
Jag älskar jobbet som lärare, mötet med eleverna och de relationer man bygger med dem. Att få följa med t ex dig under tre år från liten flicka till en nästan vuxen person som har åsikter och tankar om livet, världen mm. När man får handleda någon fram till insikt, att få vara med när "slanten trillar ner"...
Problemet är inte yrket eller rollen, det är mer att man upplever att förutsättningarna är usla ibland. Jag har varit väldigt besviken på de som styr eftersom de inte förstår eller sätter sig in i problematiken, svårigheterna eller problemen man möter. Det blir bara kostnader i deras värld...

"Varifrån kommer engagemanget?"

Ja vad säger man?
Lärarrollen, ja...
Att kunna möta eleverna med respekt och engagemang kanske beror på att jag ser mina elever som människor först, inte som skolelever... Intresset för ämnet spelar roll också tror jag. Man ska brinna för det man väljer att undervisa. Kompetens inom ämnet, bra utbildning likväl som fortbildning och viljan att utvecklas är viktig. Att bara stampa på samma ställe funkar om man arbetar med maskiner, inte med människor.

Då jag funderar på hennes frågor inser jag att när jag kommit ifrån den arbetsplats jag haft i 13 år och sysslar med annat så är min frustration mindre och min vilja eller mitt behov av att skriva om skolan mindre. Distans helt enkelt. Jag vill inte sluta undervisa men kanske byta miljö en lite längre period än de sex månader det handlar om just nu. Distansen är också att jag ser på t ex de brister jag påpekat tidigare i bloggen med nya ögon, vilket inte gör att min kritik är lindrigare. Tvärt om, med distans så inser jag vidden av problemet som man annars sitter mitt uppe i. Det räcker inte med SVT:s klass 9A, det behövs en allmän uppryckning, en ordentlig kompetensutveckling PÅ ALLA POSTER.

Ska skolan utvecklas måste det pedagogiska ledarskapet ut i klasserna, ut i verkligheten och handleda och styra in de som inte fungerar optimalt på nya spår, tipsa om fortbildning och ställa krav på innehåll, form och metoder. Slut på stängda dörrar och "jag brukar alltid..." Ska skolan bli för alla och möta alla elever måste varje enskild lärare, varje enskild rektor, varje enskild lektion sättas under lupp. Vi måste ställa frågan: "Vad kan x, y eller z göra för att bli bättre, för att höja kvalitén?" Dessutom behöver man se över resursfördelning och ekonomi. Framför allt se till att ge alla elever den utbildnng som de har RÄTT till enligt skollagen.

I Eskilstunas fall kanske man ska bli mer självkritisk i analysen om varför friskolorna är så populära. Tänk om det faktiskt är ett resultat av besvikna föräldrar och barn som tycker att undervisningen i kommunal skola inte håller måttet? Jag tror verkligen inte att friskolorna står för en enastående eller överlägsen pedagogisk idé som gör att föräldrar sätter sina barn där. Snarare så "missnöjesröstar" man i valet av skola...

Som jag brukar säga till eleverna:
"Om bättre är möjligt så är inte bra bra nog!"
Eller
"Gör om gör rätt!";-)