Som vanligt svårt att inte tänka jobb även på fritiden, men en sexmånaders tjej som vill ha all uppmärksamhet typ hela tiden, tar mig enkelt tillbaka till verkligheten igen ;-).Visst är det ett under att få barn, men om de skriker och håller igång all sin vakna tid (nästan) så blir man lite trött... Tänk vad lugnt det blir när de sover:-)
Alla man känner som har stora barn menar på något sätt att man ska passa på att njuta för innan du vet ordet av så är de 15, 17 eller 21... Läskigt vad tiden på något sätt skenar iväg med en. Den lilla är snart för stor för vagnen, sitter själv och äter väl när som helst pannkakor... Den stora har snart bara 2 år kvar till skolstart...
Jobbet då?
Jo, tack. Trivs mycket bra. Känner mig inte alls sugen på att gå tillbaka till Stålforsskolan just nu. Men det är ett tag kvar än. Ska vara pappaledig och är tillbaka 1/11, men vet inte var faktiskt. Jag kan nog hamna var som helst och det stör mig inte ett dugg. Att byta miljö är som jag ser det bara positivt än så länge. Att arbeta i en annan omgiving med andra människor och i en annan roll är klart utvecklande. Att arbeta med vuxna skiljer sig inte så mycket egentligen från högstadiet och de komvux/gymnasiekurser jag handleder visar att det vi gjorde i nian inte är kattskit direkt, nä eleverna i nian presterar på en hög nivå måste jag säga. T ex så har jag sett att gymnasiets a-kurs i religion påminner mycket om det jag brukar arbeta med i högstadiet, alltså vad gäller typ av frågor, innehåll och tänkande. Hittills så har jag ändå upplevt att eleverna klarar av och gör sina uppgifter bra trots den "höga" nivån. Kanske kan de bara tillämpa och använda sina kunskaper från högstadiet för att gå mer på djupet i gymnasiet. Men vissa elever har uttryckt att gymnasiet varit ett kliv ner när det gäller analys, kritiskt tänkande och kunskapssyn - det skrämmer mig fortfarande lite.
Hur som helst...Jag tycker verkligen om att ha tid för den som behöver, att slippa stressa omkring i klassrummet med 30 som behöver hjälp är en "gåva";-). Högre kvalitét lär det väl bli också - misstänker jag.
När man tänker på hur skolan ser ut idag så blir man rädd.
Att en ensam lärare ska klara av att möta alla 30 på den nivå de befinner sig, att anpassa undervisning och innehåll efter varje enskild elev är en UTOPI och varje skolpolitiker som tar orden individanpassa och utgå ifrån varje elevs förutsättningar snackar mer skit än vad som är lämligt. Det är en omöjlighet. Fösta steget mot en rättvis och bra skola är att minska gruppstorleken. I alla grupper! Att argumentera för halvklasser i hemkunskap, no och slöjd på grund av salarnas utseende är väl bra, men vad skiljer dessa ämnen från t ex engelska eller SO egentligen? 16 elever vore ypperligt för alla...
Hur gör man för att klara sitt uppdrag då? Jo, kanske väljer man en rimlig mellannivå och tappar de bästa, spetsen. Eller så sliter man ihjäl sig för att utmana och sporra den stora massan och missar de svaga, de som behöver extra stöd, anpassning och enskild handledning. Att klara av arbetet är egentligen rent omöjligt om man ska vara ärlig. Vilka ska man offra för att orka?
På TV visar man klass 9A och fokuserar på lärarna och vill utveckla dem. Kanske en bra idé eftersom det finns ganska många som inte når fram, men varför inte fokusera mer på de obefintliga möjligheterna som ges istället. Det omöjliga uppdraget LÄRARE, suck. Fast det blir väl inte bra dokumentär-TV???
Att administration, individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram och annat tar mer och mer tid är tecken på att resurserna inte räcker. Varje elev med åtgärdsprogram är väl egentligen en diagnos på en icke-fungerande verksamhet...?
Tyvärr så kan man konstatera att skolan tappar ganska många på vägen. Hur går det för dem då? Inte så bra...
6 månader sedan