Skolbänken igen

Jag läser en kurs på Örebro univeristet, distans via internet. Ganska bra faktiskt. Ämnet är internationell politik 7,5p. Ska man kunna "avvancera" eller hitta nya utmaningar skadar det inte att läsa lite extra. Dessutom är det kreativt att sitta i "andra stolen" ibland. Vi ska i vårt gruppdiskussionsforum komma med inlägg på olika tema utifrån läroboken. Det andra temat tog upp vikten av att uppmuntra och understödja kvinnligt deltagande i den politiska debatten, besluten och som en del av agendan (internationellt).
Jag skrev:

Mitt första (och största) argument hämtar jag från den liberala idén om alla människors lika värde, en princip som i mina ögon i alla lägen utgör ett grundfundament i mitt politiska och ideologiska värdesystem. I kapitlet om liberalism förklarar författaren att ” Alla människor har oavsett hemvist och ursprung samma värde. Indelandet av människor i territoriellt definierade kategorier är oetiskt och olämpligt i den globaliserade världen.” (Gustavsson och Tallberg, sidan 55) Om man utifrån det perspektivet ser människan som en världsmedborgare snarare än svensk, tysk eller kines så borde ju definitionen av man respektive kvinna även den vara överflödig och oetisk. Om man å ena sidan menar att alla människor har universella värden och medfödda fri- och rättigheter kan dessa inte göras villkorade efter kön. Alla oavsett kön ska och är tvungna att ha inflytande för att de fina orden ska fyllas med innehåll.

I marxismen funderar jag på om idén om klasskampen kan omtolkas om man antar ett genusperspektiv eftersom om det, uppenbarligen enligt feminismen, finns en könsordning, en form av klassindelning där mannen är norm och kvinnan spelar ”andra fiolen”. I denna underordning finns en inneboende orättvisa, en klasskamp. Dessutom är ju stora delar av arbetskraften i t ex tillverkningsindustrier eller den viktiga offentliga sektorn kvinnor och utan dem skulle systemet inte fungera oavsett om vi tittar på industrinationer som Sverige och flera europeiska industriländer eller Kina, Thailand etc. Om man är accepterad till att ansvara för att utföra viktigt arbete borde man vara lika accepterad att delta i det politiska vardagsarbetet inrikes och utrikes. Som jag väljer att tolka marxismen och historiematerialismen så behöver man, för att bekämpa ekonomiska och politiska orättvisor, undanröja klasskillnaderna och införa jämlikhet i samhället, både i frågor om ekonomisk och politisk makt likväl som som kön, etnicitet eller kultur.

I konstruktivismen som ”[...] pekar på betydelsen av hur sociala verkligheter som identiteter, normer och idéer formar intressen” (Gustavsson och Tallberg, sidan 95) tycker jag att det finns utrymme för det kvinnliga perspektivet eftersom de till omkring 50% utgör basen för de normer och idéer som rör sig i samhället. Vi lever ju trots allt tillsammans både kvinnor och män. Även i patriarkala samhällen där kvinnorna har ganska stor makt över hemmets sfär med barnuppfostran och familjeliv är det inte en ensidig påverkan av samhället eller människors vardag och framtid. Därför är det av vikt att alla sidor (två) beaktas. Kanske är det även så att kvinnor i olika länder kan ha mer gemensamt med andra kvinnor i andra länder än med männen i samma land och vice versa. I sådana fall är ju inflytande och internationella samförstånd viktiga.

I realismen som talar om att demokratin är en grogrund för fred kan man ju hitta ytterligare fog för att alla människor oavsett kön ska vara representerade. Samtidigt är det lite motsägelsefullt om man skulle ha rätt i att ”makt alltid är ojämnt fördelad, och det är den grundläggande verkligheten man måste anpassa sig till om man vill överleva – de starka gör vad de vill och de svaga accepterar det de måste acceptera.” (Gustavsson och Tallberg, sidan 36). Men dessa argument om att ge den starke rätt strider mot både feminismens och liberalismens världsbilder, något som i mina ögon får företräde i denna fråga. Jag tycker att feminismens beskrivning om hur kvinnorna tar konsekvenserna av männens beteende och makt (i form av trafficing, sexuellt utnyttjande och lidande i krig när män till exempel våldtar kvinnor som ett sätt att bekämpa eller förnedra motståndarsidan) på något sätt talar för sig själv. Den kritik feminismen för fram mot realism och liberalism som går ut på att man byggt och format sina koncept i utgångspunkten av den teoretiska modellen kallad Mannen (Gustavsson och Tallberg, sidan 105f), anser jag vara klart motiverad. Det är för mig orimligt att man först skapar en världsbild byggd utifrån ett perspektiv – mannens – för att beskriva beteenden hos hela mänskligheten och därmed förklara staters beteende gentemot varandra. Fast om det bara är män som utövar makt så fungerar det ju, tyvärr. Där finns ytterligare argument som stödjer en jämlikare fördelning av makt och ansvar. Jag tycker att den förklarade (manliga) världsbilden är ganska egoistisk och i mina ögon omodern. Ett tänkande där manliga beteenden eller värden överställs kvinnliga och där detta dessutom osynliggörs är odemokratiskt, inhumant och gammalmodigt. Att jag som man tvingas till att förknippas med sådana mossiga manliga och egoistiska macho-ideal är på vissa sätt nästan kränkande. Som om jag inte skulle vara klokare än så.

Min uppfattning är att demokratiska män och kvinnor delar på ansvar för det gemensamma och det privata i form av politiska beslut och målsättningar likväl som att de gemensamt formulerar problem och hittar lösningar inför framtiden eller löser frågor som rör hemmet, familjen eller uppfostran. Alltså är det en självklarhet att kvinnor OCH MÄN ska ha makt och inflytande i den internationella politiska och i den privata sfären.

------
Vi är alla människor... ;-)