Sex månader är kort

Ja, mitt vikariat på sex månader är snart till ända och man ska tillbaka till "verkligheten" igen. Ja, fast som tur är så ska jag vara pappaledig ett par månader. Det ser jag fram emot. Förra gången minns jag med glädje. Då var jag hemma 8 månader och den här gången blir det tyvärr bara 4. Men de 4 månaderna vill jag inte missa. (Jag förstår faktiskt inte dem som väljer bort att vara pappaledig och som hellre går till jobbet. Det är ju nu man grundlägger relationen med barnen. Man får bara en chans. Men det är ju ett fritt val, än så länge.)

Hur som helst...

Jag har har haft kontakt med arbetskamrater på "gamla jobbet" eftersom jag vill höra mig för vad som sker till hösten - men jag blir ledsen när jag märker vilken uppgivenhet och frustration som råder. Att de orkar. Jag blir lite orolig för vad jag kommer att återvända till i höst. Men då ingen varit i kontakt med mig för att resonera om framtiden så avvaktar jag och söker samtidigt andra jobb... Wish me luck!

För övrigt är jag nyfiken på hur min nya lön kommer att bli. Har hört rykten om rena skambud för vissa, medan andra lyckats bättre och fått rejäla lyft. Men man är väl inte först i kön till lönelyft direkt...;-)

Jag tog för ett tag sedan kontakt med högsta hönset i min förvaltning. Efter tre mail och lika många svar har jag inte fått - just det - ett enda vettigt svar.
Min fråga blev till slut om kritiska röster/frågor/påpekanden överhuvudtaget kommer vidare, om det ens tas upp eller lyssnas till. Svaret blev "nu tar vi och avslutar detta!". "Management by not answering any questions!"
Högt i tak, nääää!

Vad tjänar en busschaufför?