Man kan ju undra hur det ska gå att införa legitimation, alltså: vem ska garantera likvärdigheten och göra bedömningen av lärarnas kompetens?
Christermagister tar upp tråden, läs det!
3 veckor sedan
måndag 7 mars 2011
tisdag 1 mars 2011
mentor?
Jag fick ett mail från en fd elev här om dagen. Hon ville veta allt om lärarjobbet eftersom hon funderar på att söka till lärarutbildningen. "Spotta ut allt negativt också" uttrycker hon sig. Det är smickrande att få frågorna, att få förtroendet. Ett bevis på att man gjorde en del grejer rätt i alla fall;-) Ja, men vad skriver man som svar då?
Jag skrev:
Jag älskar jobbet som lärare, mötet med eleverna och de relationer man bygger med dem. Att få följa med t ex dig under tre år från liten flicka till en nästan vuxen person som har åsikter och tankar om livet, världen mm. När man får handleda någon fram till insikt, att få vara med när "slanten trillar ner"...
Problemet är inte yrket eller rollen, det är mer att man upplever att förutsättningarna är usla ibland. Jag har varit väldigt besviken på de som styr eftersom de inte förstår eller sätter sig in i problematiken, svårigheterna eller problemen man möter. Det blir bara kostnader i deras värld...
"Varifrån kommer engagemanget?"
Ja vad säger man?
Lärarrollen, ja...
Att kunna möta eleverna med respekt och engagemang kanske beror på att jag ser mina elever som människor först, inte som skolelever... Intresset för ämnet spelar roll också tror jag. Man ska brinna för det man väljer att undervisa. Kompetens inom ämnet, bra utbildning likväl som fortbildning och viljan att utvecklas är viktig. Att bara stampa på samma ställe funkar om man arbetar med maskiner, inte med människor.
Då jag funderar på hennes frågor inser jag att när jag kommit ifrån den arbetsplats jag haft i 13 år och sysslar med annat så är min frustration mindre och min vilja eller mitt behov av att skriva om skolan mindre. Distans helt enkelt. Jag vill inte sluta undervisa men kanske byta miljö en lite längre period än de sex månader det handlar om just nu. Distansen är också att jag ser på t ex de brister jag påpekat tidigare i bloggen med nya ögon, vilket inte gör att min kritik är lindrigare. Tvärt om, med distans så inser jag vidden av problemet som man annars sitter mitt uppe i. Det räcker inte med SVT:s klass 9A, det behövs en allmän uppryckning, en ordentlig kompetensutveckling PÅ ALLA POSTER.
Ska skolan utvecklas måste det pedagogiska ledarskapet ut i klasserna, ut i verkligheten och handleda och styra in de som inte fungerar optimalt på nya spår, tipsa om fortbildning och ställa krav på innehåll, form och metoder. Slut på stängda dörrar och "jag brukar alltid..." Ska skolan bli för alla och möta alla elever måste varje enskild lärare, varje enskild rektor, varje enskild lektion sättas under lupp. Vi måste ställa frågan: "Vad kan x, y eller z göra för att bli bättre, för att höja kvalitén?" Dessutom behöver man se över resursfördelning och ekonomi. Framför allt se till att ge alla elever den utbildnng som de har RÄTT till enligt skollagen.
I Eskilstunas fall kanske man ska bli mer självkritisk i analysen om varför friskolorna är så populära. Tänk om det faktiskt är ett resultat av besvikna föräldrar och barn som tycker att undervisningen i kommunal skola inte håller måttet? Jag tror verkligen inte att friskolorna står för en enastående eller överlägsen pedagogisk idé som gör att föräldrar sätter sina barn där. Snarare så "missnöjesröstar" man i valet av skola...
Som jag brukar säga till eleverna:
"Om bättre är möjligt så är inte bra bra nog!"
Eller
"Gör om gör rätt!";-)
Jag skrev:
Jag älskar jobbet som lärare, mötet med eleverna och de relationer man bygger med dem. Att få följa med t ex dig under tre år från liten flicka till en nästan vuxen person som har åsikter och tankar om livet, världen mm. När man får handleda någon fram till insikt, att få vara med när "slanten trillar ner"...
Problemet är inte yrket eller rollen, det är mer att man upplever att förutsättningarna är usla ibland. Jag har varit väldigt besviken på de som styr eftersom de inte förstår eller sätter sig in i problematiken, svårigheterna eller problemen man möter. Det blir bara kostnader i deras värld...
"Varifrån kommer engagemanget?"
Ja vad säger man?
Lärarrollen, ja...
Att kunna möta eleverna med respekt och engagemang kanske beror på att jag ser mina elever som människor först, inte som skolelever... Intresset för ämnet spelar roll också tror jag. Man ska brinna för det man väljer att undervisa. Kompetens inom ämnet, bra utbildning likväl som fortbildning och viljan att utvecklas är viktig. Att bara stampa på samma ställe funkar om man arbetar med maskiner, inte med människor.
Då jag funderar på hennes frågor inser jag att när jag kommit ifrån den arbetsplats jag haft i 13 år och sysslar med annat så är min frustration mindre och min vilja eller mitt behov av att skriva om skolan mindre. Distans helt enkelt. Jag vill inte sluta undervisa men kanske byta miljö en lite längre period än de sex månader det handlar om just nu. Distansen är också att jag ser på t ex de brister jag påpekat tidigare i bloggen med nya ögon, vilket inte gör att min kritik är lindrigare. Tvärt om, med distans så inser jag vidden av problemet som man annars sitter mitt uppe i. Det räcker inte med SVT:s klass 9A, det behövs en allmän uppryckning, en ordentlig kompetensutveckling PÅ ALLA POSTER.
Ska skolan utvecklas måste det pedagogiska ledarskapet ut i klasserna, ut i verkligheten och handleda och styra in de som inte fungerar optimalt på nya spår, tipsa om fortbildning och ställa krav på innehåll, form och metoder. Slut på stängda dörrar och "jag brukar alltid..." Ska skolan bli för alla och möta alla elever måste varje enskild lärare, varje enskild rektor, varje enskild lektion sättas under lupp. Vi måste ställa frågan: "Vad kan x, y eller z göra för att bli bättre, för att höja kvalitén?" Dessutom behöver man se över resursfördelning och ekonomi. Framför allt se till att ge alla elever den utbildnng som de har RÄTT till enligt skollagen.
I Eskilstunas fall kanske man ska bli mer självkritisk i analysen om varför friskolorna är så populära. Tänk om det faktiskt är ett resultat av besvikna föräldrar och barn som tycker att undervisningen i kommunal skola inte håller måttet? Jag tror verkligen inte att friskolorna står för en enastående eller överlägsen pedagogisk idé som gör att föräldrar sätter sina barn där. Snarare så "missnöjesröstar" man i valet av skola...
Som jag brukar säga till eleverna:
"Om bättre är möjligt så är inte bra bra nog!"
Eller
"Gör om gör rätt!";-)
måndag 21 februari 2011
Sportlov...
...nej, faktiskt inte. För första gången sedan 1997 har jag inte sportlov. Året innan jag tog examen alltså. Men å andra sidan är det första gången jag har kommit till vecka åtta utan att känna ett enormt behov av att få vara ledig. Det är verkligen sjukt vilken stressnivå man legat på under alla dessa år. Det vanliga är ju att man blir sjuk på lovet. Ja, så fort man stannar av och drar ner på tempot lägger immunförsvaret in om kompledigt:-). Det borde egentligen vara en varningsklocka om att det inte är en rimlig arbetssituation.
Det har skrivits om det tidigare, men jag tror att längre terminer (kanske med färre timmar per vecka för eleverna) och 40-timmarsvecka skulle vara bra för både elever och lärare. Tänk att ha tid till fortbildning då eleverna är borta...Kanske ett par extra veckor att sprida ut arbetsområdena på dessutom.
Vad tror du?
Det har skrivits om det tidigare, men jag tror att längre terminer (kanske med färre timmar per vecka för eleverna) och 40-timmarsvecka skulle vara bra för både elever och lärare. Tänk att ha tid till fortbildning då eleverna är borta...Kanske ett par extra veckor att sprida ut arbetsområdena på dessutom.
Vad tror du?
torsdag 17 februari 2011
Äntligen...
...så är den avslutande boken ute. Ann Cleeves Blå gryning om Jimmy Perez, polisen på Shetlandsöarna. Den fjärde och avslutande boken i serien. Ska börja läsa direkt... Läs den! Kan beställas enkelt för ringa penning.
Bildkälla: http://www.bokia.se/bok/9789100124168/bla-gryning-ann-cleeves/
onsdag 9 februari 2011
Hur svårt kan det vara?
Jag blir så trött, uppgiven och besviken när jag möter människor som uttrycker SO-undervisningen är medioker, enformig och förutsägbar. Trist helt enkelt.
Jag har under den senaste veckan mött olika personer som antingen själva upplever sin egen eller sina barns undervisning i SO som just trist och förutsägbar. Jag som tycker att det är ett underbart ämne med massor av möjligheter.
Hur kan man få fortsätta att dela ut böcker, instuderingsfrågor och köra kunskapsprov VARJE arbetsområde utan att bli kritiserad/ifrågasatt?
Hur ska en elev kunna utveckla sina förmågor att samtala, diskutera, värdera, jämföra, uppleva, reflektera om det aldrig sker redovisningar, möten, gruppövningar mm.? Att t ex undervisa i religion utan att använda gruppens erfarenheter eller gemensamma reflektioner är ju rena skämtet.
Om man tittar i SO-ämnets styrdokument så näms i strävansmålen bland annat följande:
"[Skolan ska sträva efter att eleven...]
– utvecklar respekt för andra människors ställningstaganden men uppmärksammar och tar avstånd från sådana som innebär förtryck och kränkningar,
– gör det till en vana att i sitt handlande ta hänsyn till allas lika värde och rättigheter, oberoende av exempelvis kön, klass och etnisk tillhörighet,
– utvecklar förmåga att se konsekvenser av sina och andras ställningstaganden och handlingar,"
Hur ska dessa förmågor utvecklas utan att eleverna sätts i situationer då de faktiskt MÖTER varandra och varandras funderingar, kunskaper och erfarenheter för att istället plugga in fakta till provet?
Jag önskar att rektorer i större utsträckning lägger sig i/tar ansvar för den pedagogiska utvecklingen i klassrummet genom att ta in lärares planeringsunderlag, LPP:er och liknande för att diskutera metodval, innehåll, kunskapssyn och pedagogisk grundsyn. Föräldrarnas och elevernas uppfattning måste beaktas mer tycker jag. Det får inte vara förutsägbart, enformigt och stereotypt, det är ju utveckling som är målet.
När eleverna inte ens får vara med och påverka innehåll/metoder så struntar ju läraren/skolan i, det i mina ögon, viktigaste målet att skolan ska träva efter att eleven :
"– utvecklar en tilltro till sin egen förmåga att påverka och en vilja att hävda demokratiska värden samt blir förtrogen med sina rättigheter och skyldigheter som medborgare i ett demokratiskt samhälle,"
Som sagt, man blir trött... Hur svårt kan det vara?
Jag har under den senaste veckan mött olika personer som antingen själva upplever sin egen eller sina barns undervisning i SO som just trist och förutsägbar. Jag som tycker att det är ett underbart ämne med massor av möjligheter.
Hur kan man få fortsätta att dela ut böcker, instuderingsfrågor och köra kunskapsprov VARJE arbetsområde utan att bli kritiserad/ifrågasatt?
Hur ska en elev kunna utveckla sina förmågor att samtala, diskutera, värdera, jämföra, uppleva, reflektera om det aldrig sker redovisningar, möten, gruppövningar mm.? Att t ex undervisa i religion utan att använda gruppens erfarenheter eller gemensamma reflektioner är ju rena skämtet.
Om man tittar i SO-ämnets styrdokument så näms i strävansmålen bland annat följande:
"[Skolan ska sträva efter att eleven...]
– utvecklar respekt för andra människors ställningstaganden men uppmärksammar och tar avstånd från sådana som innebär förtryck och kränkningar,
– gör det till en vana att i sitt handlande ta hänsyn till allas lika värde och rättigheter, oberoende av exempelvis kön, klass och etnisk tillhörighet,
– utvecklar förmåga att se konsekvenser av sina och andras ställningstaganden och handlingar,"
Hur ska dessa förmågor utvecklas utan att eleverna sätts i situationer då de faktiskt MÖTER varandra och varandras funderingar, kunskaper och erfarenheter för att istället plugga in fakta till provet?
Jag önskar att rektorer i större utsträckning lägger sig i/tar ansvar för den pedagogiska utvecklingen i klassrummet genom att ta in lärares planeringsunderlag, LPP:er och liknande för att diskutera metodval, innehåll, kunskapssyn och pedagogisk grundsyn. Föräldrarnas och elevernas uppfattning måste beaktas mer tycker jag. Det får inte vara förutsägbart, enformigt och stereotypt, det är ju utveckling som är målet.
När eleverna inte ens får vara med och påverka innehåll/metoder så struntar ju läraren/skolan i, det i mina ögon, viktigaste målet att skolan ska träva efter att eleven :
"– utvecklar en tilltro till sin egen förmåga att påverka och en vilja att hävda demokratiska värden samt blir förtrogen med sina rättigheter och skyldigheter som medborgare i ett demokratiskt samhälle,"
Som sagt, man blir trött... Hur svårt kan det vara?
lördag 5 februari 2011
Lördag kväll
Som vanligt svårt att inte tänka jobb även på fritiden, men en sexmånaders tjej som vill ha all uppmärksamhet typ hela tiden, tar mig enkelt tillbaka till verkligheten igen ;-).Visst är det ett under att få barn, men om de skriker och håller igång all sin vakna tid (nästan) så blir man lite trött... Tänk vad lugnt det blir när de sover:-)
Alla man känner som har stora barn menar på något sätt att man ska passa på att njuta för innan du vet ordet av så är de 15, 17 eller 21... Läskigt vad tiden på något sätt skenar iväg med en. Den lilla är snart för stor för vagnen, sitter själv och äter väl när som helst pannkakor... Den stora har snart bara 2 år kvar till skolstart...
Jobbet då?
Jo, tack. Trivs mycket bra. Känner mig inte alls sugen på att gå tillbaka till Stålforsskolan just nu. Men det är ett tag kvar än. Ska vara pappaledig och är tillbaka 1/11, men vet inte var faktiskt. Jag kan nog hamna var som helst och det stör mig inte ett dugg. Att byta miljö är som jag ser det bara positivt än så länge. Att arbeta i en annan omgiving med andra människor och i en annan roll är klart utvecklande. Att arbeta med vuxna skiljer sig inte så mycket egentligen från högstadiet och de komvux/gymnasiekurser jag handleder visar att det vi gjorde i nian inte är kattskit direkt, nä eleverna i nian presterar på en hög nivå måste jag säga. T ex så har jag sett att gymnasiets a-kurs i religion påminner mycket om det jag brukar arbeta med i högstadiet, alltså vad gäller typ av frågor, innehåll och tänkande. Hittills så har jag ändå upplevt att eleverna klarar av och gör sina uppgifter bra trots den "höga" nivån. Kanske kan de bara tillämpa och använda sina kunskaper från högstadiet för att gå mer på djupet i gymnasiet. Men vissa elever har uttryckt att gymnasiet varit ett kliv ner när det gäller analys, kritiskt tänkande och kunskapssyn - det skrämmer mig fortfarande lite.
Hur som helst...Jag tycker verkligen om att ha tid för den som behöver, att slippa stressa omkring i klassrummet med 30 som behöver hjälp är en "gåva";-). Högre kvalitét lär det väl bli också - misstänker jag.
När man tänker på hur skolan ser ut idag så blir man rädd.
Att en ensam lärare ska klara av att möta alla 30 på den nivå de befinner sig, att anpassa undervisning och innehåll efter varje enskild elev är en UTOPI och varje skolpolitiker som tar orden individanpassa och utgå ifrån varje elevs förutsättningar snackar mer skit än vad som är lämligt. Det är en omöjlighet. Fösta steget mot en rättvis och bra skola är att minska gruppstorleken. I alla grupper! Att argumentera för halvklasser i hemkunskap, no och slöjd på grund av salarnas utseende är väl bra, men vad skiljer dessa ämnen från t ex engelska eller SO egentligen? 16 elever vore ypperligt för alla...
Hur gör man för att klara sitt uppdrag då? Jo, kanske väljer man en rimlig mellannivå och tappar de bästa, spetsen. Eller så sliter man ihjäl sig för att utmana och sporra den stora massan och missar de svaga, de som behöver extra stöd, anpassning och enskild handledning. Att klara av arbetet är egentligen rent omöjligt om man ska vara ärlig. Vilka ska man offra för att orka?
På TV visar man klass 9A och fokuserar på lärarna och vill utveckla dem. Kanske en bra idé eftersom det finns ganska många som inte når fram, men varför inte fokusera mer på de obefintliga möjligheterna som ges istället. Det omöjliga uppdraget LÄRARE, suck. Fast det blir väl inte bra dokumentär-TV???
Att administration, individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram och annat tar mer och mer tid är tecken på att resurserna inte räcker. Varje elev med åtgärdsprogram är väl egentligen en diagnos på en icke-fungerande verksamhet...?
Tyvärr så kan man konstatera att skolan tappar ganska många på vägen. Hur går det för dem då? Inte så bra...
Alla man känner som har stora barn menar på något sätt att man ska passa på att njuta för innan du vet ordet av så är de 15, 17 eller 21... Läskigt vad tiden på något sätt skenar iväg med en. Den lilla är snart för stor för vagnen, sitter själv och äter väl när som helst pannkakor... Den stora har snart bara 2 år kvar till skolstart...
Jobbet då?
Jo, tack. Trivs mycket bra. Känner mig inte alls sugen på att gå tillbaka till Stålforsskolan just nu. Men det är ett tag kvar än. Ska vara pappaledig och är tillbaka 1/11, men vet inte var faktiskt. Jag kan nog hamna var som helst och det stör mig inte ett dugg. Att byta miljö är som jag ser det bara positivt än så länge. Att arbeta i en annan omgiving med andra människor och i en annan roll är klart utvecklande. Att arbeta med vuxna skiljer sig inte så mycket egentligen från högstadiet och de komvux/gymnasiekurser jag handleder visar att det vi gjorde i nian inte är kattskit direkt, nä eleverna i nian presterar på en hög nivå måste jag säga. T ex så har jag sett att gymnasiets a-kurs i religion påminner mycket om det jag brukar arbeta med i högstadiet, alltså vad gäller typ av frågor, innehåll och tänkande. Hittills så har jag ändå upplevt att eleverna klarar av och gör sina uppgifter bra trots den "höga" nivån. Kanske kan de bara tillämpa och använda sina kunskaper från högstadiet för att gå mer på djupet i gymnasiet. Men vissa elever har uttryckt att gymnasiet varit ett kliv ner när det gäller analys, kritiskt tänkande och kunskapssyn - det skrämmer mig fortfarande lite.
Hur som helst...Jag tycker verkligen om att ha tid för den som behöver, att slippa stressa omkring i klassrummet med 30 som behöver hjälp är en "gåva";-). Högre kvalitét lär det väl bli också - misstänker jag.
När man tänker på hur skolan ser ut idag så blir man rädd.
Att en ensam lärare ska klara av att möta alla 30 på den nivå de befinner sig, att anpassa undervisning och innehåll efter varje enskild elev är en UTOPI och varje skolpolitiker som tar orden individanpassa och utgå ifrån varje elevs förutsättningar snackar mer skit än vad som är lämligt. Det är en omöjlighet. Fösta steget mot en rättvis och bra skola är att minska gruppstorleken. I alla grupper! Att argumentera för halvklasser i hemkunskap, no och slöjd på grund av salarnas utseende är väl bra, men vad skiljer dessa ämnen från t ex engelska eller SO egentligen? 16 elever vore ypperligt för alla...
Hur gör man för att klara sitt uppdrag då? Jo, kanske väljer man en rimlig mellannivå och tappar de bästa, spetsen. Eller så sliter man ihjäl sig för att utmana och sporra den stora massan och missar de svaga, de som behöver extra stöd, anpassning och enskild handledning. Att klara av arbetet är egentligen rent omöjligt om man ska vara ärlig. Vilka ska man offra för att orka?
På TV visar man klass 9A och fokuserar på lärarna och vill utveckla dem. Kanske en bra idé eftersom det finns ganska många som inte når fram, men varför inte fokusera mer på de obefintliga möjligheterna som ges istället. Det omöjliga uppdraget LÄRARE, suck. Fast det blir väl inte bra dokumentär-TV???
Att administration, individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram och annat tar mer och mer tid är tecken på att resurserna inte räcker. Varje elev med åtgärdsprogram är väl egentligen en diagnos på en icke-fungerande verksamhet...?
Tyvärr så kan man konstatera att skolan tappar ganska många på vägen. Hur går det för dem då? Inte så bra...
söndag 30 januari 2011
Söndag i januari
Att arbeta med kompetenta, trevliga och intresserade människor är skönt. Att gå från uppehållstjänst till 40-timmarsvecka har lett till mer fritid och kortare dagar. I höstas var jag hemma 17.30 eller 18.00 tre fyra dagar i veckan, medan nu är jag hemma halv fem VARJE dag. När klockan är fyra är dagen slut och inget tas med hem, ingen uppgift eller rättning.
Under hösten var jag ofta på jobbet mellan 07.15 och 17.00 för att rimligen hinna med alla de uppgifter som skulle utföras och ändå var man ständigt ett steg efter, ständigt inte klar...
Idag är det annorlunda. Stressen är borta och glädjen tillbaka...
Under hösten var jag ofta på jobbet mellan 07.15 och 17.00 för att rimligen hinna med alla de uppgifter som skulle utföras och ändå var man ständigt ett steg efter, ständigt inte klar...
Idag är det annorlunda. Stressen är borta och glädjen tillbaka...
onsdag 19 januari 2011
The new beginning
Att vara ute på gungfly, att veta nästan ingenting om rutiner och annat är både skrämmande och uppfriskande. Undervisning och lärarrollen är ju inte annorlunda egentligen oavsett var eller med vilka man arbetar, men allt runt omkring känner jag mig som en kandidat inför. Det är givande...;-)
fredag 14 januari 2011
Welcome to the end...
...sista dagen för detta läsår avklarad. Lite skum känsla att packa ner och städa undan de sista grejerna på skrivbordet, lämna ifrån sig nycklar och dator till vikarien för att gå hem. Jag kommer att sakna flera av eleverna och några av dem tog adjö och önskade lycka till. This is the end, for this time... Planen är ju att återkomma senare i höst. Ett ganska långt avbrott eftersom jag ska vara pappaledig efter sommaren. Det vill man ju inte missa...
onsdag 12 januari 2011
Sök en assistent...
Jag vill gärna hjälps till att sprida info om hur och var man söker en assistent!
Kolla in programkontorets hemsida: programkontoret
Sista dag att söka är 31 januari för hösten och våren 2011-2012.
Jag har haft "min" assistent i två dagar nu. Det är kul. Egentligen lite synd att jag slutar på skolan denna vecka för att prova annat jobb. Men jag kommer att ha kontakt med honom i alla fall, kanske inte på jobbet men eftersom vi bor grannar så är det enkelt att träffas. Han har redan blivit accepterad som en ny kompis till min dotter som sett en rolig lekkamrat i honom.
Att träffa nya människor är berikande helt enkelt...
Kolla in programkontorets hemsida: programkontoret
Sista dag att söka är 31 januari för hösten och våren 2011-2012.
Jag har haft "min" assistent i två dagar nu. Det är kul. Egentligen lite synd att jag slutar på skolan denna vecka för att prova annat jobb. Men jag kommer att ha kontakt med honom i alla fall, kanske inte på jobbet men eftersom vi bor grannar så är det enkelt att träffas. Han har redan blivit accepterad som en ny kompis till min dotter som sett en rolig lekkamrat i honom.
Att träffa nya människor är berikande helt enkelt...
tisdag 11 januari 2011
Ansök...
Idag hämtade jag vår "european assistent" som ska vara på skolan i sex månader. En gratis arbets-assistent som betalas av EU-stipendier. Vilken toppenidé... Konstigt att inte fler söker...
måndag 10 januari 2011
The end is here...
Sista veckan inleds, lite nervöst. Träffade min vikarie, som man lyckats ordna under lovet (fjäder i hatten åt rektor...;-). Skönt att få lite tid att lämna över och gå igenom elever, betyg mm. Det kommer att gå bra är min känsla.
Det är alltså min sista vecka innan jag slutar för att ta ett vikariat som handledare inom vuxenutbildning. Ett skönt avbrott i vardagen som blivit lite grå, tyvärr. Jag packar ner saker och gör avslut, känns lite konstigt.
Kritik som ger effekt? Man redovisade idag sin inställning till utvärderingen som facket gjorde och har viljan att ta tag i de problem och den kritik som framkommit. Det känns mycket bra. Jag vet att vi skulle kunna vara så mycket bättre. Jag blir lite ledsen när kollegor, som jag vet är kreativa och som kan så mycket, hänger med huvudet. Att trampa vatten är få nöjda med... Jag tror att man tillsammans kan möta konkurrensen, men alla måste liksom dra åt samma håll då. Det har tagit på krafterna att förena så många nya människor från två olika skolor, med olika synsätt och rutiner.
Men jag förmodar (hoppas?) att stålbadet på en del sätt kan vara över nu. Dialogen idag inför terminen känns mer "på" och viljan att göra allt det som många inte orkade med under hösten känns lite mer närvarande. Jullovet kanske har gett ny energi...Det ska bli intressant att följa utvecklingen för att längre fram komma tillbaka med nyfikenhet och nya intryck...
Det är alltså min sista vecka innan jag slutar för att ta ett vikariat som handledare inom vuxenutbildning. Ett skönt avbrott i vardagen som blivit lite grå, tyvärr. Jag packar ner saker och gör avslut, känns lite konstigt.
Kritik som ger effekt? Man redovisade idag sin inställning till utvärderingen som facket gjorde och har viljan att ta tag i de problem och den kritik som framkommit. Det känns mycket bra. Jag vet att vi skulle kunna vara så mycket bättre. Jag blir lite ledsen när kollegor, som jag vet är kreativa och som kan så mycket, hänger med huvudet. Att trampa vatten är få nöjda med... Jag tror att man tillsammans kan möta konkurrensen, men alla måste liksom dra åt samma håll då. Det har tagit på krafterna att förena så många nya människor från två olika skolor, med olika synsätt och rutiner.
Men jag förmodar (hoppas?) att stålbadet på en del sätt kan vara över nu. Dialogen idag inför terminen känns mer "på" och viljan att göra allt det som många inte orkade med under hösten känns lite mer närvarande. Jullovet kanske har gett ny energi...Det ska bli intressant att följa utvecklingen för att längre fram komma tillbaka med nyfikenhet och nya intryck...
måndag 3 januari 2011
Angående kritik
Jag har i ett inlägg från november fått mina fiskar varma angående kritik jag skrivit om verksamheten och dess ledning/organisation. Idag på aktuellt snackade man om konsekvenser av kritik om arbetsplatsen, lojalitet och sånt efter att en man på volvo kallat arbetsplatsen för "dårhus" och sedan fått sparken tillsammans med två som uttalat sig på på hans facebook-sida...
Brit Stakston, kommunikationskonsult uttalade sig och sa bland annat ungefär så här: "kritik kan vara början till utveckling"..
Tack!
Precis så anser jag att man ska se saklig kritik som finns och kommer fram i verksamheten. En möjlighet till utveckling alltså...
"Om alla tänker lika, tänker ingen särskilt mycket"...(okänd)
Brit Stakston, kommunikationskonsult uttalade sig och sa bland annat ungefär så här: "kritik kan vara början till utveckling"..
Tack!
Precis så anser jag att man ska se saklig kritik som finns och kommer fram i verksamheten. En möjlighet till utveckling alltså...
"Om alla tänker lika, tänker ingen särskilt mycket"...(okänd)
lördag 1 januari 2011
2011, ett nytt år och jag blir 43... 22 år kvar att arbeta;-)
Jaha, 365 dagar som vanligt eller kanske så är det nytt år och nya utmaningar?
En utmaning som kommer under året är att jag i december sökt och fått ett vikariat fram till sista juni att arbeta med vuxenutbildning. En pedagogisk utflykt för att skaffa bredare kompetens, nya intryck och framför allt: en ny utmaning. Jag börjar så fort det finns en vikarie till mig. Förhoppningsvis tar det inte så lång tid. Lite pirrigt och nervöst faktiskt, men det är bra att ställa sig på gungfly ibland att faktiskt inte ständigt vara "safe".
Det är kul att få följa "sina" elever från sjuan till nian och under våren i nian se resultaten och slutprodukten efter tre år av slit och tragglande. De som startade som småglin utan koll har utvecklas till stora nästan vuxna och mycket kloka ungdomar som kan både ifrågasätta och föra resonemang om svåra saker. Att nu lämna dem en termin innan de är "klara" tar emot lite och känslan är att jag sviker mina elever... Å andra sidan är ingen oersättlig. Att utmana eleverna och skapa förutsättningar åt dem att nå sina mål finns det många som klarar av.
Fast man vill ju gärna tro att man är bäst...;-)
Om man alltid tog hänsyn till eleverna i första hand kunde man aldrig bryta mönstret och fortbilda sig, vara pappaledig, prova nya jobb osv. Det finns inget perfekt tillfälle annat än då en möjlighet dyker upp. Ibland måste fokus vara på sin egen möjlighet att faktiskt orka i 22 år till och att samtidigt göra ett bra jobb. Slentrian och trötta ögon är ingen bra grogrund för kreativitet.
Efter 5 månader kommer jag tillbaka, fast till hösten ska jag vara pappaledig lite också. Det vill jag inte missa för alla utmaningar eller jobb i världen. Som någon klok person sade:"En bra relation med sin tonårsdotter bygger man på skötbordet!"
För övrigt är julens bästa ögonblick när stora dottern tar emot jultomten som smyger omkring i trädgården med en säck och sedan hjälpa honom att fördela några klappar i familjen... Lycka är att träffa tomten:-)
En utmaning som kommer under året är att jag i december sökt och fått ett vikariat fram till sista juni att arbeta med vuxenutbildning. En pedagogisk utflykt för att skaffa bredare kompetens, nya intryck och framför allt: en ny utmaning. Jag börjar så fort det finns en vikarie till mig. Förhoppningsvis tar det inte så lång tid. Lite pirrigt och nervöst faktiskt, men det är bra att ställa sig på gungfly ibland att faktiskt inte ständigt vara "safe".
Det är kul att få följa "sina" elever från sjuan till nian och under våren i nian se resultaten och slutprodukten efter tre år av slit och tragglande. De som startade som småglin utan koll har utvecklas till stora nästan vuxna och mycket kloka ungdomar som kan både ifrågasätta och föra resonemang om svåra saker. Att nu lämna dem en termin innan de är "klara" tar emot lite och känslan är att jag sviker mina elever... Å andra sidan är ingen oersättlig. Att utmana eleverna och skapa förutsättningar åt dem att nå sina mål finns det många som klarar av.
Fast man vill ju gärna tro att man är bäst...;-)
Om man alltid tog hänsyn till eleverna i första hand kunde man aldrig bryta mönstret och fortbilda sig, vara pappaledig, prova nya jobb osv. Det finns inget perfekt tillfälle annat än då en möjlighet dyker upp. Ibland måste fokus vara på sin egen möjlighet att faktiskt orka i 22 år till och att samtidigt göra ett bra jobb. Slentrian och trötta ögon är ingen bra grogrund för kreativitet.
Efter 5 månader kommer jag tillbaka, fast till hösten ska jag vara pappaledig lite också. Det vill jag inte missa för alla utmaningar eller jobb i världen. Som någon klok person sade:"En bra relation med sin tonårsdotter bygger man på skötbordet!"
För övrigt är julens bästa ögonblick när stora dottern tar emot jultomten som smyger omkring i trädgården med en säck och sedan hjälpa honom att fördela några klappar i familjen... Lycka är att träffa tomten:-)
söndag 26 december 2010
Hmm
Inte för att jag tror på horoskop, men i dagens tidning läser jag:
"pengar: nya yrkeskontakter kan kanske löna sig, men i övrigt händer det inte ett smack just nu" (Aftonbladet 26/12 2010)
Jullov och två veckor av ingenting, precis vad jag behöver. Men det där med yrkeskontakter kan jag återkomma till. Fast det är inte några nyårslöften som förändrar mitt 2011 utan andra saker, men inget är klart än.
Annars så är det skönt att fira jul. Jag förstår inte alla som stressar ihjäl sig inför detta. Man måste inte baka egen vört, lägga in tre sorters sill, griljera skinka och grava lax innan man lagar Janssons Frestelse och rullar köttbullar... Jo, jag rullade faktiskt egna köttbullar, resten fanns i affären;-)
Julen är som vanligt. Granen barrar efter en dag så att det är grönt som en vårgräsmatta på parketten... men med 60cm snö och kallt är julen bättre än väntat. Synd att man inte orkar eller har tid att åka skidor bara. Nästa vinter då får det bli.
"pengar: nya yrkeskontakter kan kanske löna sig, men i övrigt händer det inte ett smack just nu" (Aftonbladet 26/12 2010)
Jullov och två veckor av ingenting, precis vad jag behöver. Men det där med yrkeskontakter kan jag återkomma till. Fast det är inte några nyårslöften som förändrar mitt 2011 utan andra saker, men inget är klart än.
Annars så är det skönt att fira jul. Jag förstår inte alla som stressar ihjäl sig inför detta. Man måste inte baka egen vört, lägga in tre sorters sill, griljera skinka och grava lax innan man lagar Janssons Frestelse och rullar köttbullar... Jo, jag rullade faktiskt egna köttbullar, resten fanns i affären;-)
Julen är som vanligt. Granen barrar efter en dag så att det är grönt som en vårgräsmatta på parketten... men med 60cm snö och kallt är julen bättre än väntat. Synd att man inte orkar eller har tid att åka skidor bara. Nästa vinter då får det bli.
onsdag 22 december 2010
God jul
Ja, nu är lovet här. Arbetet är klart. Betygen satta, skrivbordet städat. Visst och snart är man sängliggande i en ordentlig förkylning som vanligt då...:-)
Det kan hända saker inför våren fick jag veta idag.
Spännande förändringar på gång...
Kanske... Jag får återkomma till det.
GOD JUL!
Det kan hända saker inför våren fick jag veta idag.
Spännande förändringar på gång...
Kanske... Jag får återkomma till det.
GOD JUL!
måndag 20 december 2010
God jävla jul(?)
Nu kommer julen, en välkommen ledighet och ett avbrott. Kanske inte för alla dock... Undrar hur många av mina elever som INTE får julklappar eller som har en pappa/mamma som kommer att vara full hela julafton för att "komma i stämning"?
Att alla inte har det bra är ganska tydligt, men det skrämmer mig att kylan inte bara är den som håller snön kvar. Nä, det är den andra kylan som ligger över landet som gör mig orolig inför framtiden. De fattiga blir fler och det gemensamma välfärdssystemet monteras ner till en valfrihet som kostar pengar. Den som inga pengar har kan självklart inte välja...
I senaste etc.se skriver Stefan Koch om vårt nya Sverige och jag blev påmind om det jag går och tänker, men inte lyckats formulera så väl som Stefan:
"I de krympande välfärdssystemen skyls gliporna med små potter för det ena och det andra. Statliga myndigheter delar ut projektmedel. Privata organisationer delar ut projektmedel för att hjälpa särskilt utsatta grupper. Det här är den nya modellen. Den effektiva punktinsatsen. De särskilt behövande får något som hjälper just dem. Verksamhet där det verkligen behövs. Frivilligt ideellt arbete ersätter offentliga välfärdssystem. Rotary och unga killar från förorten som får åka torpedbåt. Innovativa sociala projekt får medel för att utveckla metoder som sedan växer till folkrörelser. Väckelse, engagemang och att bry sig. Fungerar det? Nej det gör det inte. Ingenting kan ersätta fältassistenter som inte längre finns, nedlagda fritidsgårdar, en försämrad undervisning kombinerat med en arbetsmarknad som kräver utbildning, för att nämna något."
Ett kallare Sverige - Det nya Sverige med de nya moderaterna där plånboken styr hur livet ter sig. Men även skolan drabbas av den nya politiken, det nya Sverige. Stefan skriver vidare:
"På skolor med för små resurser frodas mobbning. I ett samhälle med hårdare ekonomisk utslagning och segregering far allt fler barn illa. Friends och Bris kan inte ändra på det. En nyliberal politik och svenska bankers krav på den ekonomiska politiken har skapat oceaner av lidande hos stora grupper unga i länder som Litauen, och ett hjälpcenter bekostat av Sverige ändrar inte på det. Allt det här saknar struktur och sammanhang. Det kommer ur en ogenomtänkt samhällssyn. Eller värre än så, en medvetet ogenomtänkt syn på hur tillvaron fungerar."
Det är i den verkligheten som friskolorna kan göra miljoner i vinst. Kolla artikeln i E24. Det är våra skattepengar man mjölkar ut. Pengar som ska gå till en bra utbildning åt alla i hela landet, egentligen. Istället hamnar de hos finansbolag, riskkapitalister och utländska investerare. Är det verkligen ett bra sätt att använda våra gemensamma resurser? Inte nog med att bankerna får miljarder för att täta läckor orsakade av finansbubblor och vinstfixering, nu ska staten sponsra riskkapitalisterna också. Suck.
Men vi kan ju ordna en välgörenhetsgala och samla in lite pengar som vi kan skänka som allmosor till de fattiga stackarna...Återigen vill jag citera Stefan Koch:
"De rika vill ge pengar till de fattiga men de vill bestämma hur och när det ska ske. Det ska vara på de rikas villkor och det ska vara en gåva. Det ska inte vara en skatt som tar in medel och sedan omfördelar dem på ett reglerat sätt i samhället. Det ska alltså inte vara en rättighet. Det här är den grundläggande ideologiska skillnaden mellan välfärd och välgörenhet. Välfärdssystem har samhällsansvar och kan ställas till svars om de inte fungerar. Välfärdssystemen har ett tryck på sig för att utveckla strukturer som ska nå alla. Alla måste nås av de offentliga systemen för utbildning, sjukvård och socialbidrag. Men välgörenheten finns lite här och lite där som det faller sig. Så är den alltid, välgörenheten."
Som sagt, välfärd ska nå alla. Insamlingar och välgörenhet i all ära. Jag tycker att musikhjälpen med 12 miljoner kronor insamlade till kampen mot utnyttjande av barn är värt att applådera, men rätten till bra skola, bra fritid och allt det där andra som vi skrivit under i barnkonventionen ska inte baseras på allmosor utan på ett gemensamt skattefininasierat välfärdssystem. Att en som lyfter 40 miljoner i bonus (investors chef) lagom till jul får betala rejält med skatt är eftersträvansvärt.
Man ska komma ihåg att alla pengar kommer från arbete. För vad jag vet så finns det inga pengar som skapar kapital på egen hand. Det är alltid någon som gör jobbet. Vem eller vilka är det som arbetar?
Jag är stolt över att betala skatt och tycker självlart att den som behöver en rullstol, specialutrustad bil, datorstöd, dövtolk, permobil, hörapparat, sjukvård, skola, fritids, knäoperation, förskola eller omsorg på äldre dagar ska få det. Jag vill gärna vara med och betala. Det har vi råd med!
Att alla inte har det bra är ganska tydligt, men det skrämmer mig att kylan inte bara är den som håller snön kvar. Nä, det är den andra kylan som ligger över landet som gör mig orolig inför framtiden. De fattiga blir fler och det gemensamma välfärdssystemet monteras ner till en valfrihet som kostar pengar. Den som inga pengar har kan självklart inte välja...
I senaste etc.se skriver Stefan Koch om vårt nya Sverige och jag blev påmind om det jag går och tänker, men inte lyckats formulera så väl som Stefan:
"I de krympande välfärdssystemen skyls gliporna med små potter för det ena och det andra. Statliga myndigheter delar ut projektmedel. Privata organisationer delar ut projektmedel för att hjälpa särskilt utsatta grupper. Det här är den nya modellen. Den effektiva punktinsatsen. De särskilt behövande får något som hjälper just dem. Verksamhet där det verkligen behövs. Frivilligt ideellt arbete ersätter offentliga välfärdssystem. Rotary och unga killar från förorten som får åka torpedbåt. Innovativa sociala projekt får medel för att utveckla metoder som sedan växer till folkrörelser. Väckelse, engagemang och att bry sig. Fungerar det? Nej det gör det inte. Ingenting kan ersätta fältassistenter som inte längre finns, nedlagda fritidsgårdar, en försämrad undervisning kombinerat med en arbetsmarknad som kräver utbildning, för att nämna något."
Ett kallare Sverige - Det nya Sverige med de nya moderaterna där plånboken styr hur livet ter sig. Men även skolan drabbas av den nya politiken, det nya Sverige. Stefan skriver vidare:
"På skolor med för små resurser frodas mobbning. I ett samhälle med hårdare ekonomisk utslagning och segregering far allt fler barn illa. Friends och Bris kan inte ändra på det. En nyliberal politik och svenska bankers krav på den ekonomiska politiken har skapat oceaner av lidande hos stora grupper unga i länder som Litauen, och ett hjälpcenter bekostat av Sverige ändrar inte på det. Allt det här saknar struktur och sammanhang. Det kommer ur en ogenomtänkt samhällssyn. Eller värre än så, en medvetet ogenomtänkt syn på hur tillvaron fungerar."
Det är i den verkligheten som friskolorna kan göra miljoner i vinst. Kolla artikeln i E24. Det är våra skattepengar man mjölkar ut. Pengar som ska gå till en bra utbildning åt alla i hela landet, egentligen. Istället hamnar de hos finansbolag, riskkapitalister och utländska investerare. Är det verkligen ett bra sätt att använda våra gemensamma resurser? Inte nog med att bankerna får miljarder för att täta läckor orsakade av finansbubblor och vinstfixering, nu ska staten sponsra riskkapitalisterna också. Suck.
Men vi kan ju ordna en välgörenhetsgala och samla in lite pengar som vi kan skänka som allmosor till de fattiga stackarna...Återigen vill jag citera Stefan Koch:
"De rika vill ge pengar till de fattiga men de vill bestämma hur och när det ska ske. Det ska vara på de rikas villkor och det ska vara en gåva. Det ska inte vara en skatt som tar in medel och sedan omfördelar dem på ett reglerat sätt i samhället. Det ska alltså inte vara en rättighet. Det här är den grundläggande ideologiska skillnaden mellan välfärd och välgörenhet. Välfärdssystem har samhällsansvar och kan ställas till svars om de inte fungerar. Välfärdssystemen har ett tryck på sig för att utveckla strukturer som ska nå alla. Alla måste nås av de offentliga systemen för utbildning, sjukvård och socialbidrag. Men välgörenheten finns lite här och lite där som det faller sig. Så är den alltid, välgörenheten."
Som sagt, välfärd ska nå alla. Insamlingar och välgörenhet i all ära. Jag tycker att musikhjälpen med 12 miljoner kronor insamlade till kampen mot utnyttjande av barn är värt att applådera, men rätten till bra skola, bra fritid och allt det där andra som vi skrivit under i barnkonventionen ska inte baseras på allmosor utan på ett gemensamt skattefininasierat välfärdssystem. Att en som lyfter 40 miljoner i bonus (investors chef) lagom till jul får betala rejält med skatt är eftersträvansvärt.
Man ska komma ihåg att alla pengar kommer från arbete. För vad jag vet så finns det inga pengar som skapar kapital på egen hand. Det är alltid någon som gör jobbet. Vem eller vilka är det som arbetar?
Jag är stolt över att betala skatt och tycker självlart att den som behöver en rullstol, specialutrustad bil, datorstöd, dövtolk, permobil, hörapparat, sjukvård, skola, fritids, knäoperation, förskola eller omsorg på äldre dagar ska få det. Jag vill gärna vara med och betala. Det har vi råd med!
måndag 13 december 2010
Rättning i ledet...
Jag sitter och rättar Loggböcker om Mellanöstern. Man börjar bli fyrkantig i ögonen... Började lite i går eftersom det är, om alla lämnar in, exakt 27 som ska läsas, kommenteras och bedömas. Det började bra i går med två arbeten och två MVG:n. Faktiskt så fortsatte det ganska bra idag...
Jag blir så glad när vi lyckats engagera eleverna till att TÄNKA och REAGERA inte bara REPETERA. Det är kul då man får skriva in VG och MVG på flera elever i gruppen. Faktiskt så tror jag inte att man kan nå MVG med bara prov. Det behövs mer tid eftertanke och resonemang än i ett par frågor på slutet. Hur ska man kunna utveckla sina tankar med hjälp av "fiffiga kompisar" om man inte får prata och lyssna?
Är vi engagerade och eleverna får utrymme att uppleva, samtala, reflektera och vara kreativa, blir resultatet mycket bättre. Visst kräver det mer av mig, större ansvar och mer tid för rättning, men det ÄR värt det alla gånger.
Åter till rättningen... ;-)
Jag blir så glad när vi lyckats engagera eleverna till att TÄNKA och REAGERA inte bara REPETERA. Det är kul då man får skriva in VG och MVG på flera elever i gruppen. Faktiskt så tror jag inte att man kan nå MVG med bara prov. Det behövs mer tid eftertanke och resonemang än i ett par frågor på slutet. Hur ska man kunna utveckla sina tankar med hjälp av "fiffiga kompisar" om man inte får prata och lyssna?
Är vi engagerade och eleverna får utrymme att uppleva, samtala, reflektera och vara kreativa, blir resultatet mycket bättre. Visst kräver det mer av mig, större ansvar och mer tid för rättning, men det ÄR värt det alla gånger.
Åter till rättningen... ;-)
lördag 11 december 2010
Elfte december
Snart jul, men först lite lagom betygshets... Alla betyg ska vara satta på torsdag och som vanligt är det sista arbetet inte klart förrän på måndag. 30 loggbocker att rätta för att kunna sätta ett ok betyg. Visst är man redan nu säker på i alla fall hälften, men med så många nya krävs att man är noga. Med värdlens i särklass mest värdelösa datorprogram DEXTER som härbergerar alla omdömen är det "lögn i helvete" att få fram rätt uppgifter från vårterminen. I nian är ett mindre problem eftersom det inte är så många helt nya. Men i åttorna med 60 elever och minst hälften är nya, blir det lite jobbigt. Dessutom har det varit mycket rörigare runt åttorna med schema, arbetspass och grupper. De har helt enkelt inte haft samma möjlighet att prestera. Men det kommer att lösa sig, som vanligt.
Niornas arbete med Mellanöstern har varit itressant och de ser ut att ha engagerat sig. I går träffade de Mietek Groscher som berättade om Förintelsen, ett arrangemang för alla nior och som brukar vara uppskattat. Med tanke på att vi arbetet med Palestina-Israel en del så kom det fram nya intressanta frågeställnigar om det som sker i Israel, eller hur det kan tillåtas att det sker...
Åttorna hade deadline i går på arbetet med Hållbar utveckling. Ett arbete som blivit riktigt bra.
Trevlig helg
Niornas arbete med Mellanöstern har varit itressant och de ser ut att ha engagerat sig. I går träffade de Mietek Groscher som berättade om Förintelsen, ett arrangemang för alla nior och som brukar vara uppskattat. Med tanke på att vi arbetet med Palestina-Israel en del så kom det fram nya intressanta frågeställnigar om det som sker i Israel, eller hur det kan tillåtas att det sker...
Åttorna hade deadline i går på arbetet med Hållbar utveckling. Ett arbete som blivit riktigt bra.
Trevlig helg
lördag 4 december 2010
Suck
Hur ska man kunna få eleverna att sluta använda mobilen i klassrummen när till och med föräldrarna ringer på lektionstid? "Pappa ska ringa..." Varför då? En elevs mamma ringde under en lektion för att berätta om det senaste klädfyndet... suck!
Mobiler kan vara ett gissel. I en del klasser finns det ingen förståelse för att det är störande att man svarar och sms:ar eller till och med pratar ogenerat på lektionerna, medan vissa klasser där fattar man och undviker det.
Det intressanta att ett flertal elever inte ens blir generade av att avslöjas eller bli tillsagda om att de ska sluta leka med mobilen, eller då de gör andra regelbrott eller sociala övertramp... nä, de blir snarare förbannade på mig som lärare då jag säger ifrån. Att följa regler eller ta konsekvenser av sina handlingar är inget för curlinggenerationen, man gör alltid som man själv vill.
Men det är inte alla elever som är som curlingklot...de flesta är toppen, men vissa...
Mobiler kan vara ett gissel. I en del klasser finns det ingen förståelse för att det är störande att man svarar och sms:ar eller till och med pratar ogenerat på lektionerna, medan vissa klasser där fattar man och undviker det.
Det intressanta att ett flertal elever inte ens blir generade av att avslöjas eller bli tillsagda om att de ska sluta leka med mobilen, eller då de gör andra regelbrott eller sociala övertramp... nä, de blir snarare förbannade på mig som lärare då jag säger ifrån. Att följa regler eller ta konsekvenser av sina handlingar är inget för curlinggenerationen, man gör alltid som man själv vill.
Men det är inte alla elever som är som curlingklot...de flesta är toppen, men vissa...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)