Det kommer en dag då bägaren rinner över

I dag tog det slut.
Ja, mitt tålamot och min ork.

Jag gick hem och tänker inte gå tillbaka. Öronen susar, piper och värker, stressen tär i själen. Glädjen och kreativiteten är avlägsna, hjärnan funkar inte liksom. Ändå så stod man där och försökte rädda verksamheten för elevernas skull. Men nu tog det faktiskt slut!

Jag vill inte gräva en allt större grop åt mig själv för att sluta med hjärtinfarkt och total tinnitus bara för att det inte finns vettiga förutsättningar för oss som arbetar.

Min hörsel är så starkt påverkad av den bristfälliga ljudmiljön på Faktoriet att jag inte kan vistas bland eleverna utan öronskydd, fast det räcker ändå inte. Alla ljud är skarpa i alla fall - även hemma. Lektionerna fungerar endast om eleverna är knäpp tysta, och ja hur ofta händer det? Det visar hur mycket man brytt sig eftersom kravet på att fixa just ljudet väcktes i juni. Ändå är det inte klart än. Suck, kommunal verksamhet...:-(

Efter en halv måndag var knuten i magen lika stor som i fredags och öronen värker igen trots att jag vilat upp mig hela helgen. Helgerna är för korta om man ska hinna varva ner och återhämta sig, tyvärr. Så illa är det. Stress över att man räddar situationen åt dem som inte klarar av att skapa vettiga förutsättningar.

Helt ärligt, trodde de själva på sina ord om att man skulle kunna fixa detta över sommaren? Jag är inte ensam. Flera av lärarna är inne på sista andningen - hur länge orkar man? Vem blir nummer två?

Jag har valt hälsan före skolan.
Vissa saker är inte värda att riskera...
Jag ger upp, kastar in handuken, kapitulerar helt enkelt.

Stödbehov eller inte?

Läs flumpebloggens inlägg Döda papegojor med ADHD.

Det är en sjuk värld om man ska ha en diagnos fär att få stöd.
Räcker det inte att man förverkligar tanken om att ALLA elever ska ha det stöd de behöver? Problemet är inte lärares förmåga att se problemen, vi ser och skriver utvecklingsplaner med förslag på åtgärder, som vi vet fungerar, men som inte finns att tillgå.
För i ärlighetens namn: hur många kan, i ett klassrum med 32 elever, ges möjlighet att sitta enskilt för att få arbetsro, eller få enskild handledning av sin SO-, svensk- eller engelskalärare?

Så länge man i skolans värld ser mer till ekonomiska resultat och undvikandet av eventuell negativ publicitet i media så kommer inte mycket nytt att ske. Man slipper helst en medial debatt om kvalitet och om man kan slippa negativ publicitet genom att inte agera så föredrar man det...i allt för många fall. Synd...

För visst är det sjukt att de föräldrar, som har insikt och makt nog att kräva hjälp eller stöd, de får det...?
Hur många gånger ser man inte det i skolan att de föräldrar som klarar av att ställa krav får rätt stöd till sina barn, medan t ex invandrare med dålig svenska blir utan.
Man ska inte vara svag i skolan om man inte har starka föräldrar...
Så, välj rätt föräldrar kära barn...

Curlingföräldrarnas hämnd...

En sak som slagit mig den här terminen är den allt lägre nivån bland eleverna när det gäller att ta ansvar, förstå, lära sig, arbeta, samarbeta mm. Man får instruera och tillrättavisa allt mer om saker som man själv tycker är självklarheter. Elever lämnar inte igen lånade grejer, kommer och går som man vill, gör inte uppgifter, lyssnar inte ens om man är arg eller förbannad, man ritar och kladdar ogenerat och blir upprörd om man blir tillsagd om det mesta. Man skiter fullkomligt i att man säger åt dem att sluta skicka sms på lektionen osv. Varför då? Fast det är ju inte alla, men allt fler som har detta "handikapp".

Jag tror allt för många av eleverna är vana hemma att ingen bryr sig eller reagerar, man gör som man vill och om man inte lyder händer inget. Nu är det väl inte så att jag förespråkar aga som motmedel, men någon form av konsekvenser.
När föräldrar ringer skolan för att be läraren tala om vad som gäller hemma för att man är rädd för konflikterna det kan skapa, då är något fel (Ja, det stämmer faktiskt. En kollega har råkat ut för det).

Jag har haft elever som på fullt allvar menar att man "umgås väl på julafton eller på någon utflykt på sommarlovet"," regler hemma? Nja inga som jag känner till" och "Vill jag morsan något så skickar jag ett sms från mitt rum bara..."


Vad gör vi för fel?

Val och svamp

Skön känsla, men som alltid lite tvekande i sista momentet, att få vara med och rösta. Dubbelkolla valsedlarna och kryssa. Jaha, då har jag gjort mitt...:-)
På eftermiddagen polockade hela familjen svamp, med gott resultat. Till och med den lilla som bara är 6 veckor deltog, men inte så aktivt. Baby Björn är en hit...

Skolval i fredags.
På Faktoriet, vår enhet hade vi 220 röstberättigade, varav 175 röstade. De två största partierna med 20,5 vardera var Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Sedan var det ett hopp till Sverigedemokraterna som snöt 11% framför näsan på Vänsterpartiet med 10,5% och Moderaternas dryga 9%.
De övriga borgeliga parterna skrapade tillsammans ihop 13,7%, men centerpartiet klarade inte 4%-spärren så det räckte endast till 19%. Tråkigt dock att SD verkade ha stöd av elva procent av eleverna, suck!

Undrar hur det går i kväll..Men 51,5% mot 19% lär det väl inte bli ;-)

Jag mötte för övrigt ett gäng riktiga nötter när dotterna och jag gick från hennes danslektion i lördags. Svenska Motståndsrörelsen kallar de sig. En bunt unga svartklädda kortklippta killar i macho-stil med grön-vita flaggor på väg ner till torget. Nazister i min stad, suck igen.

Jag kände verkligen avsky inför dessa små inskränkta män (pojkar). Varför hata så mycket istället för att arbeta med att skapa ett bra samhälle?
När man dagligen möter elever från stora delar av världen och ser hur olika de är beroende på personliga erfarenheter, förutsättningar, ekonomi, uppfostran, kamrater och hemförhållanden oavsett om de är "svenska" eller "utländska", blir man mest trött på den förenklade schablonen "invandrare".
Som om alla andra än svenskar är asociala element utan kultur...

Förresten; om man är född här är man väl inte invandrare?

Jag kan bara hänvisa till Martin Luther King:
I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.

Ska det vara så svårt?

Slutligen; var det så att läroplanerna som anklagas för att ligga till grund för "flumskolan" kommit till under borgeligt styre?;-) Självkritisk någon?
/Janne

Tappade sugar

Ja, varifrån kommer dessa tappade sugar? Man möter elever som kommer i sjuan eller som tagit sig fram till åttan och som saknar motivation och motor. Elever som inte ser en enda orsak till att göra uppgifter eller ta eget ansvar. Det handlar om elever som inte orkar, vill eller kan göra det som vi förväntar oss att de kan. Var på vägen tar ivern och glädjen i lärande slut? När tar sms, mms, facebook och spel över och börjar dominera fritiden?

Unga människor som saknar drömmar och nyfikenhet, var gick det fel?
Är det så enkelt att skylla det på föräldrarnas bristande uppfostran och uppmuntran? Eller är det skolan som felar? Eller är det genetiskt?

Pratar vi inte med våra ungdomar hemma? Är det en orsak? Vi hinner inte med att möta varandra eftersom alla har så fullt upp med att göra karriär, inreda enligt Sköna hem och laga met enligt lex-Per Morberg...

Hur som helst, det är ett PROBLEM med dessa ungdomar utan drivkraft eller vilja att lära. Hur ska de kunna ta sig fram i vår "kunskapstunga" verklighet?

Hur vänder jag dem tillbaka?

Skolval

Eleverna visar intresse för skolvalet i alla fall.Niorna har arbetat med det kommande skolvalet och besökt valstugorna. De tog sig an uppgiften rätt bra och reflekterar faktiskt rätt kul ibland: "Du Janne, heter inte Sverigedemokraternas kille i Eskilstuna Adam Marttinen? Men är inte han finne? Om dom nu vill bli av med invandrare borde inte han åka hem själv då?":-)

Efter några veckor på nya enheten

...kan jag fortfarande inte undervisa i alla salar eftersom det bara ekar i dem. Kala betongtak och 30 elever funkar inte. Öronen värker fortfarande...trots att jag är vilat över helgen. (Men akustikplattor är beställda, först nu trots att problemet varit känt redan i juni...vår arbetsmiljö verkar inte så viktigt, eller?)

Trots många fina löften om att allt ska vara klart; "det ska bli så bra" och allt stöd som utlovats, så finns det fortfarande inte utrustning eller tid...

Att starta och driva ett stort projekt kräver tid, ganska mycket tid. Om man aldrig har tid att samtala eller planera ihop så sker ingen utveckling. Det blir svårt att skapa vettiga tema-arbeten med 25 minuters gemensam planeringstid under två-tre veckor, men så har det sett ut. Ärligt talat har det inte funnits tid eller möjlighet till någon direkt pedagogisk utveckling i arbetslaget hittills. Var det verkligen meningen?

Tiden räcker inte till helt enkelt och där tror jag den stora frustration som man känner grundar sig. Jag tycker att man måste vara villig att friställa lärarna från undervisningen, med hjälp av t ex friluftsdagar eller vikarier vissa perioder, så utvecklingsarbetet får tid. Det är dessutom ännu svårare när man ska utvecklas tillsammans i en ny grupp utan klara roller eller relationer. Men att få de som styr ska göra mer än prata fint när media lyssnar verkar svårt...mycket snack och lite verkstad! Vi är ju vana att planera arbeten fem minuter före lektionen, eller om man är en riktig a-lärare så gör man det precis som man kliver in i klassrummet och säger hej!... *ironi*

Men eleverna verkar trivas, till skillnad från mig.
Om inte öronen orkar på mig efter en kvart, hur mår eleverna efter ett par timmar?

Förväntningarna och motivationen jag (vi)hade inför den här möjligheten har bytts mot frustration inför förutsättningarna man ges.
Det värsta som finns är att löften ges utan täckning. Man ska ALDRIG lova saker man inte kan hålla.

Till slut blir allting spik

Läste DN på morgonen och den stora behållningen var ett kort inlägg av Margareta Normell i Solna. Hon skriver:
"Folkpartiets skolpolitik får mig att tänka på den franske filosofen Montaignes ord: om hammare är det enda verktyg man har, tenderar det mesta i omgivningen förvandlas till spik."
Ja, Margareta det håller jag med om. Att ha en universallösning som alla ska passa in i gillar jag inte. Varken som vuxen eller för barn. Vi är alla människor, inte maskiner. Flum, eller flexibilitet...Jag vill vara flexibel även i fortsättningen och försöka se olikheterna och anpassa verksamheten efter eleverna, inte straffa fram lydiga kopior enligt den givna mallen.

Inför valet orkar jag knappt följa den skolpolitiska debatten eftersom det är allt för många skolpolitiker och tycka-till-typer som fortfarande generaliserar från sin egen skoltid och inte från verkligheten.
Läs till exempel vad christermagister skriver...

Ibland undrar man...

...över hur smarta en del vuxna är.

Hur kan man slänga av ett barn från ett tåg ensam på en okänd station? Läste på aftonbladet.se om 12-åriga Isabella som blev avslängd från tåget för att hon saknade ID-handlingar, men kunde visa biljett. Varför tror vissa vuxna mindre på barn och ungdomar än på vuxna? Skulle en vuxen behandlas på samma sätt? Utgår man från att alla ungar ljuger?
Suck!

Nä nu djävlar...

"Däremot skulle hon gärna ta bort erbjudandet om 15-timmarsplats på förskolan för äldre syskon till föräldralediga. -Jag förstå inte människor som skaffar barn och inte vill vara med dem. När jag och min sambo bildar familj ska de inte vara på förskola eller fritids. Någon av oss får vara hemma med barnet."
Emelie Pilthammar, 27 år (M) i Lärartidningen #12.

Jag blir faktiskt riktigt irriterad över den överlägsna och nedlåtande attityden mot mig och andra föräldrar.

Vaddå "inte vill vara med dem"?
Min dotter har 15-timmarsplats nu eftersom min sambo är hemma med andra barnet. Det är ju för hennes egen skull, för att hon ska få stimulans och träffa kompisarna (som ALLA går på hennes dagis). Utan dagis skulle hon vara ensam på gatan, vilket innebär att hon ska konkurrera om uppmärksamheten med en 3 veckor gammal baby som ammar och tar väldigt stor del av mammas uppmärksamhet och tid. Dessutom är det inte alla mammor som kan leva som vanligt (och kanske börja träna och springa maraton) tre veckor efter förlossningen, det är ju liksom en ganska ordentligt slitsam händelse som gör att man inte har energi att direkt gödsla med. Sliten och trött, typ ja... Att då ge syskonen möjlighet att få utlopp för sin energi och skaparlusta på förskolan under några timmar är väldigt bra.

Att lämna barnen på förskolan eller fritids är ju faktiskt motsatsen till att inte bry sig, det är ju pedagogiskt och meningsfullt för barn att vistas i en miljö med proffsiga vuxna som har ork och tid (+kunskap) om hur man utmanar, uppmuntrar och utbildar små barn inför skolan och vuxenlivet i ett sammanhang tillsammans med andra barn.

Att skuldbelägga och nervärdera föräldrar som använder barnomsorg och få det att verka som om man inte bryr sig om barnen är rent idiotiskt! Fast tyvärr inte så ovanligt med den attityden från den delen av den politiska skalan...

Man kanske ska undervisa sina barn hemma istället för att gå i grundskolan eftersom man inte ska lämna bort dem om man skaffat dem...? *ironi*

Suck!

Förresten så längtar jag efter att det ska bli min tur att vara föräldraledig och då ska dottern få vara 15 timmar på förskolan ändå, för hon älskar sitt "dagis" och sina kompisar som hon har där. Vi ska umgås och göra roliga saker ändå. "Inte vill vara med dem", vilket trams!

efter två veckor

...inser man svårigheterna med att starta en ny verksamhet (fast det visste vi redan...) eftersom det ännun inte är i ordning, schema saknas, gruppindelning inte går att genomföra eftersom schema inte är klart, läroböcker saknas eftersom de är på fel skola, material är utspritt och ingen har överblick vad allt finns osv. Kort sagt, det är lite rörigt ännu. Men jag är övertygad om att det blir bra, så småningom.

Eftersom det är lite rörigt och vi saknar material har inledningen blivit lite för "flummig" vilket vissa elever utnyttjar genom att glida genom dagarna och umgås snarare än att delta i grupparbeten. Fast jag kan ändå förstå dem, det blir lätt så om det är lite för fritt. Man kan bara ta lärdom och "göra om göra rätt". Det är i alla fall trevlig stämning på faktoriet och det ska vi bygga på. Nästa vecka kommer allvaret igång eftersom vi startar vårt första tema tillsammans. Demokrati naturligtvis. Problemet hittills är bristen på tid att planera, men så smått är vi igång och i morgon skla det väl bli av (äntligen).

Satt och läste Martin Luther Kings tal "I have a dream", kanske kan man använda den eller andra citat i undervisningen? Vi vill ha SO, svenska och även engelska tillsammans. Då är väl "I have a dream" ypperligt - eller?

Från kaos till ordning...

Första dagen på jobbet idag. När jag lämnade var det inte en skola, mer ett skrotupplag för gamla möbler. Idag började jag (och eleverna) i en mysig skola med trevlig atmosfär. VIsst allt är inte klart, men det kommer efterhand.

Fast efter två veckor av spädbarnskötsel tog det en stund att förstå vad det handlar om, vad som ska göras och hur allt hänger ihop. Kände mig som en urvridn wettex när jag kom hem.

Men mycket återstår. Inget schema, ingen tydlig uppfattning om vilka grupper eller vilka ämnen som jag ska ha. Blir det även lite idrott eller? Ingen som vet, ännu. Fast det brukar ju vara kaos varje höst, trots att man lovar bättring varje år...

Alfapeta i skolan

Jag brukar spela olika spel med eleverna för att träna olika förmågor och hos öpedagogen.se fick jag lite roliga tips om hur man kan utveckla Alfapet i skolan.

Läs och inspireras.


Mina sjuor har ofta spelat Ordmani ett spel man kan spela utan spelplan, spelkort eller tärningar. Man behöver bara papper, penna och en whiteboard. Det finns fyra grenar som alla handlar om ord. Man får bara poäng om man är ensam om ordet.

1. Associera; eleverna får ett ord t ex GRÖN och så ska de skriva ner så många ord som möjligt som de associerar till just grön. Varje ord ska motiveras, jag dömer...
2. Sätta samman; jag ger dem ett ord som de ska skapa sammansatta ord av. T ex Fjäder-, Cykel-
3. Bilda ord; Jag ger eleverna tre bokstäver, t ex BLA som de sedan ska skapa ord av. Inga bokstäver mellan, men hur många som helst före eller efter. Kan bli kapaBLA, BLAndare osv.
4. Räkna upp; eleverna skriver ner t ex så många Amerikanska stater som de kan.

... Brukar vara kul och eleverna tränar samarbete, fantasi och språk.

Man blir trött...

Det har varit en del konstigheter sista tiden tycker jag.

Björklund vill tvinga föräldrar att sitta i klassrummet om "Kalle spelar Allan", suck! Föräldrar som bryr sig och klarar av brukar ta sitt ansvar och hjälpa till när det inte fungerar för deras barn, värre med dem som saknar kapacitet (pga missbruk, psykisk ohälsa, trauman osv)har kanske inte en chans. Nog finns det bättre sätt att investera i ungarna än att betala föräldrar för att sitta i klassrummet? Hur många speciallärare eller gruppdelningar skulle de pengarna kunna öronmärkas åt???

Minkfarmarna vill fortsätta att misshandla och plåga sina djur i små burar där de "glatt" kan äta på varandra eller bli galna innan de slaktas och blir kläder åt nyrika ryssar... Jordbruksministern verkar inte alls engagera sig eftersom hans polare (farmarna) tjänar en slant på skiten (eller?). "Det är ju bättre att vi föder upp dem än att det sker i andra länder helt utan kontroll..." läste jag någonstans som ett argument för att INTE förbjuda plågeriet. Det är som att staten skulle tillverka heroin så att det inte sker under vidriga förhållanden i fattiga länder utan kontroll... Nä, inte så bra tänkt.

Fast en del kul saker inträffar också...
Jag jobbar inte alls för tillfället. Orsaken väger strax under 4 kg och kom till världen i tisdags. Jobbet känns just nu inte alls viktigt...trallala!

Äntligen skolstart...

I måndags gjorde jag första dagen för terminen. Det var med viss förväntan som jag åkte ner till våra nya skollokaler Faktoriet, men det blev en liten besvikelse eftersom hela stället såg ut som "billiga Uffes begagnade möbler och prylar" eller något i den stilen. Precis fullt med möbler och kartonger. Det som man trodde skulle vara i ordning var inte det, t ex målning, fikarum, hyllor och arbetsplatser. Det vara bara att börja plocka själv. Fram med borrmaskin, skruvdragare och vara sin egen lyckas dräng...
Eftersom jag av vissa personliga skäl ska vara ledig i tio dagar från och med onsdag nästa vecka (dottern ska få syskon) så var det viktigt att komma dit och packa upp kartonger och ordna en arbetsplats. Vi har varit ett par stycken som börjat plocka och sortera i röran. Flyttgubbar(-killar) har burit undan det som burits upp eftersom man skickat dit alldeles för mycket grejer. Ska bli intressant att se hur det artar sig när jag är borta...

Läsvärt

Jag har precis läst Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst. Samlade texter från hennes krönikor och blogg i bokfomat. Klart läsvärt. Handlar om relationer, förväntningar och annat. Läs den!

Boktips

Läste Roslund och Hellströms Edward Finnigans upprättelse. Den var spännande och mycket bra. Kanske lite rörig i början eftersom den rör sig i olika tider, vilket jag inte såg till en början. Slutet är mycket bra och när man läser den sista halvan av boken är det svårt att lägga ifrån sig boken. Jag kan bara säga att det finns en liten känsla av filmen "The life of David Gale" med Kevin Spacey...

Visst ja...

Mitt i sommaren kom jag ihåg en sak... Vi hade ju Lärarförbundets tidning Alfa på besök när vi arbetade med sex och samlevnad. Det blev en bra lektion om våldtäkten i Bjästa och en bra artikel i tidningen.


Tyvärr funkar inte hyperlänkar i min blogg längre...

http://lararnasnyheter.se/alfa/2010/06/04/uppdrag-samtal-svara

Mitt i sommaren

Sommaren har gått halva tiden nu. Hjärnan är inställd på lov, skolan känns avlägsen. fast i början av augusti så kör det igång igen, bara förbereda sig. Men det brukar vara omöjligt att tänka jobb innan man är på plats. Fortfarande lite svårt att fatta at vi faktiskt ska starta en helt ny skola i höst. Nya lokaler, ny personal och elever. Spännande, men är det verklgen möjligt - jag tror det...
Skönt att veta vad man ska göra och att man har jobb...

Nattmangling

I går var jag på Myrorna, min bästa pocket-shop...
Köpte en bunt sommarböcker. En av dem kunde jag inte motstå, en bok som påminde mig lite om "pojken som kallades det", detta trots att jag blev ganska illa berörd av den och har lite svårt med barn som far illa. Det kommer så himla nära när man själv har fått barn. Det är så svårt att se hur en som blir pappa (för det verkar oftast vara pappor) inte kan älska sitt barn över alla gränser, eller som Jonas Gardell uttryckte sig sitt religions-program under våren: "De kan göra mig arg, ledsen, besviken men aldrig få min kärlek att sluta flöda". Så borde det vara för alla barn.

Men i Snälla Pappa, Nej! av Stuart Howarth är det inte så, utan där är övergrepp och penalism vardag. Först i hemmet och senare i fängelset där Stuart hånas och förnedras dagligen (främst av vakterna). Jag läste halva natten och kunde inte sluta förrän jag läst hela boken. Den var otroligt fängslande och man fick tankeställare om varför vuxna män (som sagt oftast män) är både våldsamma och kriminella. Stuart träffar många i fängelset som har liknande upplevelser av våld och övergrepp med sig i bagaget. Man kan ju fundera på hur det är i våra fängelser... Eller hur eleverna man möter varje dag i skolan har det hemma. En sak som man allt för ofta glömmer bort.

LÄS BOKEN!

På sin hemsida skriver Stuart:
"I hope that this book will give you the courage to act as we all have our part to play. It is often the smallest of things that can make the greatest changes. In the time it has taken you to read this piece thousands of children have been hurt across the world and many adults are suffering in pain and silence."

http://stuarthowarth.co.uk