Tappade sugar

Ja, varifrån kommer dessa tappade sugar? Man möter elever som kommer i sjuan eller som tagit sig fram till åttan och som saknar motivation och motor. Elever som inte ser en enda orsak till att göra uppgifter eller ta eget ansvar. Det handlar om elever som inte orkar, vill eller kan göra det som vi förväntar oss att de kan. Var på vägen tar ivern och glädjen i lärande slut? När tar sms, mms, facebook och spel över och börjar dominera fritiden?

Unga människor som saknar drömmar och nyfikenhet, var gick det fel?
Är det så enkelt att skylla det på föräldrarnas bristande uppfostran och uppmuntran? Eller är det skolan som felar? Eller är det genetiskt?

Pratar vi inte med våra ungdomar hemma? Är det en orsak? Vi hinner inte med att möta varandra eftersom alla har så fullt upp med att göra karriär, inreda enligt Sköna hem och laga met enligt lex-Per Morberg...

Hur som helst, det är ett PROBLEM med dessa ungdomar utan drivkraft eller vilja att lära. Hur ska de kunna ta sig fram i vår "kunskapstunga" verklighet?

Hur vänder jag dem tillbaka?

Jobbe?

Ja, ibland undrar jag vad jag ska bli när jag blir stor...
Känner du igen det?

Jag ställer mig frågan om det t ex är så att lärare är det som jag passar bäst för eller om det finns andra möjligheter. Speciellt under perioder då det går tungt så kliver dessa funderingar fram ur mörkret. Hösten kan väl sägas ha varit ganska tung på jobbet, vi saknar en del av glädjen - tyvärr. Undrar var den tog vägen? Alla verkar mer stressade och mer pressade än på länge, mindre tid till gemensamma saker som planering och enkla saker som fika och lite snack. Ibland är det som om vi orienterar med trasig kompass eller fel karta, lite som ett skepp utan roder. Vi irrar i blindo, så känns det iaf. Känslan är stark och den har en förmåga att tränga bort andra mer lättsama och positiva känslor.

Varifrån kommer den känslan? Hittar man svaret och lösningen på det så kommer man nog en bit på väg mot en förändring.

I höst har jag arbetat 11 år på skolan (den 1/11) och kanske är det dags för förändring, men till vad? Tänk om man kunde få ta ett sabbatsår och testa lite olika saker utan att gå i konkurs fullständigt. Kanske turistbusschaufför :-) eller parkvakt... Riksdagsman kanske vore nåt...

Har i och för sig sökt jobb som arbetsförmedlare, men vet inte om det är något jag vill byta (ner?) till. Sökte faktiskt ett jobb inom Svenska Kyrkan också, men det kanske blir svårt för en hedning som jag ;-). Men det handlade om att vara enhetschef för utbildning inom kyrkan och det lät intressant och utmanande samtidigt som det verkar klart rimligt som jobb betraktat. Men det är ju inte ens säkert att de läser igenom hela min ansökan eftersom jag är lite okyrklig...
Men religion är ju mycket intressant område att röra sig i.

Vi var för övrigt i Husby Rekarne kyrka igår för att lyssna på och vara på en musikandakt, men det var så sorgesamt att dottern nästan fick tårar i ögonen av sångerna. Det kändes gammalt och grått, mest ångest. Vi valde väl fel högtid till att introducera Gud och grejerna för henne... Men inte ska väl religion vara som en tung sten på ens axlar? Vi gick efter en kvart...

/Janne