Jobbe?

Ja, ibland undrar jag vad jag ska bli när jag blir stor...
Känner du igen det?

Jag ställer mig frågan om det t ex är så att lärare är det som jag passar bäst för eller om det finns andra möjligheter. Speciellt under perioder då det går tungt så kliver dessa funderingar fram ur mörkret. Hösten kan väl sägas ha varit ganska tung på jobbet, vi saknar en del av glädjen - tyvärr. Undrar var den tog vägen? Alla verkar mer stressade och mer pressade än på länge, mindre tid till gemensamma saker som planering och enkla saker som fika och lite snack. Ibland är det som om vi orienterar med trasig kompass eller fel karta, lite som ett skepp utan roder. Vi irrar i blindo, så känns det iaf. Känslan är stark och den har en förmåga att tränga bort andra mer lättsama och positiva känslor.

Varifrån kommer den känslan? Hittar man svaret och lösningen på det så kommer man nog en bit på väg mot en förändring.

I höst har jag arbetat 11 år på skolan (den 1/11) och kanske är det dags för förändring, men till vad? Tänk om man kunde få ta ett sabbatsår och testa lite olika saker utan att gå i konkurs fullständigt. Kanske turistbusschaufför :-) eller parkvakt... Riksdagsman kanske vore nåt...

Har i och för sig sökt jobb som arbetsförmedlare, men vet inte om det är något jag vill byta (ner?) till. Sökte faktiskt ett jobb inom Svenska Kyrkan också, men det kanske blir svårt för en hedning som jag ;-). Men det handlade om att vara enhetschef för utbildning inom kyrkan och det lät intressant och utmanande samtidigt som det verkar klart rimligt som jobb betraktat. Men det är ju inte ens säkert att de läser igenom hela min ansökan eftersom jag är lite okyrklig...
Men religion är ju mycket intressant område att röra sig i.

Vi var för övrigt i Husby Rekarne kyrka igår för att lyssna på och vara på en musikandakt, men det var så sorgesamt att dottern nästan fick tårar i ögonen av sångerna. Det kändes gammalt och grått, mest ångest. Vi valde väl fel högtid till att introducera Gud och grejerna för henne... Men inte ska väl religion vara som en tung sten på ens axlar? Vi gick efter en kvart...

/Janne