Efter några veckor på nya enheten

...kan jag fortfarande inte undervisa i alla salar eftersom det bara ekar i dem. Kala betongtak och 30 elever funkar inte. Öronen värker fortfarande...trots att jag är vilat över helgen. (Men akustikplattor är beställda, först nu trots att problemet varit känt redan i juni...vår arbetsmiljö verkar inte så viktigt, eller?)

Trots många fina löften om att allt ska vara klart; "det ska bli så bra" och allt stöd som utlovats, så finns det fortfarande inte utrustning eller tid...

Att starta och driva ett stort projekt kräver tid, ganska mycket tid. Om man aldrig har tid att samtala eller planera ihop så sker ingen utveckling. Det blir svårt att skapa vettiga tema-arbeten med 25 minuters gemensam planeringstid under två-tre veckor, men så har det sett ut. Ärligt talat har det inte funnits tid eller möjlighet till någon direkt pedagogisk utveckling i arbetslaget hittills. Var det verkligen meningen?

Tiden räcker inte till helt enkelt och där tror jag den stora frustration som man känner grundar sig. Jag tycker att man måste vara villig att friställa lärarna från undervisningen, med hjälp av t ex friluftsdagar eller vikarier vissa perioder, så utvecklingsarbetet får tid. Det är dessutom ännu svårare när man ska utvecklas tillsammans i en ny grupp utan klara roller eller relationer. Men att få de som styr ska göra mer än prata fint när media lyssnar verkar svårt...mycket snack och lite verkstad! Vi är ju vana att planera arbeten fem minuter före lektionen, eller om man är en riktig a-lärare så gör man det precis som man kliver in i klassrummet och säger hej!... *ironi*

Men eleverna verkar trivas, till skillnad från mig.
Om inte öronen orkar på mig efter en kvart, hur mår eleverna efter ett par timmar?

Förväntningarna och motivationen jag (vi)hade inför den här möjligheten har bytts mot frustration inför förutsättningarna man ges.
Det värsta som finns är att löften ges utan täckning. Man ska ALDRIG lova saker man inte kan hålla.