Turbo..turbulent

Två dagar efter lovet har gått. Idag var det stormöte med skolpolitker och tjänstemän. Smooth talkers, you know... Kunde inte delta på grund av logistikproblem med dotter och dagis, men det kanske var lika bra då jag inte kan hålla käften och kritik inte gillas, trots att kommundirektören försöker bevisa sin välvilja på hemsidan och i tidningen. "Yttrandefriheten är underordnad lojaliteten" skriver han. Se själv: http://www.eskilstuna.se/templates/Page____221444.aspx
Ja visst, men med individuella löner så finns ju ett andra vapen att ta till för skolledningen.
Tig och le så blir lönen bra...

Två dagar av ovisshet och konstig känsla. Som reaktion på förtroendekrisen har konstigt nog INGET hänt. Men det är man ju van med... Vilken är planen för att skapa arbetsglädje och arbetsro igen? Kan det vara idé att revidera omplaceringar och utnämningar av rektorer? Kanske titta mer på vilken kompetens som behövs och vilket ledarksap som är eftersträvansvärt? Är det livstids anställning som kommunal chef - oavsett kompetens och förmåga?

Stressen över hela den här grejen som vi ska igenom och det totala sammanbrottet gällande ledarskapet skapar ju inte en positiv grogrund för det kreativa arbetet. All energi försvinner, vill (orkar) inte ens ha lektioner - man får bita ihop.

Jag är skeptisk till en fortsättning om det ska vara så här... Finns tyvärr inte så många tjänster att söka. Jag vet bara att min fulla kapacitet inte nås om jag ska leva under stress och med missnöje. Kreativiteten dör... Hur vänder man detta? Eller räcker det att byta arbetsplats?

Jag känner mig som ett stort svart hål som skapar negativa vibbar omkring mig just nu. Ont i magen när jag vaknar och ont i magen när jag somnar. Stress, missnöje och, framför allt, frustration. Gå till jobbet med glädje? Nej, allt för sällan. Orka!? Just nu så "suger" det att vara lärare eftersom jag älskar mitt yrke, min yrkesroll och mitt uppdrag. Ja ialla fall när man kan göra det man är bra på nämligen undervisa och handleda eleverna. Tålamodet är dessutom lågt och minsta lilla strul i klassrummet gör en skitarg. Det är inte kul att vara arg...

Hur hittar man glädjen igen?