Då kommer sommaren och niorna går ut

Avslutningstalet till niorna som jag stretat med i tre år nu...

Avslutningstal för niorna

Jag läste en bok av en man som dog i cancer för några år sen och då fastnade några rader. Med utgångspunkt i Kristian Gidlunds ord skrev jag då detta tal.

Han skrev

”Mina hjältar kan inte flyga, inte skjuta spindelnät. Mina hjältar har inga superkrafter. Mina hjältar sliter på stålverk och fabriksgolv, inom vård och omsorg. Mina hjältar kämpar hårt för sina lönekuvert. Mina hjältar får landet att fungera.”

Ja, precis så tänkte jag. Vilka är mina hjältar?

Jo…

Mina hjältar vill läsa på universitet och bli jurister, ingenjörer eller lärare, de ska gå på gymnasiet och bli ena jävlar på att rensa avlopp, dra el eller reparera motorer.

Mina hjältar tar jobb på Parken Zoo och McDonald’s eller så tar de hand om människorna på ålderdomshem och dagis.

Mina hjältar står upp för och tar hand om sina vänner och medmänniskor.

De står varje dag upp för allas lika värde

och de säger ifrån till sexism och rasism, oavsett var den dyker upp.

Mina hjältar är som Bamse, snälla och omtänksamma.

Mina hjältar ställer sig upp på bussen

och ger den gamla gubben (som kan vara jag) sin plats.

Mina hjältar använder inte våld

och de skämtar inte på andras bekostnad.

För i mina hjältars ögon är alla lika värda.

Mina hjältar tror inte på rykten och ogrundat skvaller på sociala medier,

eftersom de har lärt sig källkritik.

De vågar ifrågasätta och säga ifrån, helt enkelt.

Mina hjältar gör sitt bästa i alla lägen

och när det av olika skäl går dåligt

så spottar de i nävarna och tar nya tag.

De gör om och gör rätt, när viljan och kraften kommer åter.

Mina hjältar vet värdet av att dela med sig och ger gärna pengar till Rädda barnen.

De säger hej flykting och välkommen hit! till dem som flytt krig och förtryck.

De ställer upp.

Mina hjältar kan göra stora saker,

men också små.

Som att använda papperskorgar och återvinna sina sopor ;-)

ta av sig sina skor inomhus…eller sitta som folk i soffrummet.

Mina hjältar minns oss som ville dem väl

Och kommer att hälsa på eller höra av sig på ett eller annat sätt.

Mina hjältar kommer ihåg det som vi lärde oss om mänskliga rättigheter,

om jämställdhet och fördomar.

Ja, de minns för alltid tjatet om allas lika värde.

Mina hjältar vet vad som krävs i en demokrati

och de kommer att göra sitt för att vara en del av den.

Flera av mina hjältar kommer att rösta 2018

och förhoppningsvis komma ihåg en del av det vi lärt oss.

Mina hjältar har mål som är rimliga och de gör allt de kan för att nå dem.

Mina hjältar sitter just nu i matsalen och har avslutningsmiddag.

Några med tårar andra med lättnad,

men oavsett – tjejer och killar – ni är VÅRA hjältar. 

Och kom ihåg:

Var inte osynlig,

tig inte,

våga vara dig själv

och var stolt över den du är

oavsett vem du blir kär i,

vilket jobb du skaffar dig.

hur mycket pengar du tjänar,

eller hur du ser ut.

Ta vara på livet

och ta för dig av de möjligheter som finns.

Ha ett underbart liv!

VI kommer att sakna er!

Man sätter inte björnen att vakta bikupan...

Klokt skrivet av en tjej med goda argument:

http://www.expressen.se/kronikorer/bilan-osman/losningen-ar-feminism--inte-hogerextremism/ 

Jag upprörs över den totala brist på självinsikt som anhängare eller sympatisörer till Soldiers of Odin på något sätt besitter. Att en grupp med flera dömda våldsbrottslingar och en gemensam våldsromantiserande och icke-demokratisk ideologi som värdegrund, på egen hand utser sig till kvinnornas beskyddare är rent ut sagt motbjudande.

Om de verkligen vill värna kvinnors rättigheter borde de börja med att ta itu med alla nättroll inom de "egna leden", genom att övertyga och lugna ner alla dessa män som kränker kvinnor på nätet så fort de utstrålar självsäkerhet, klokskap, makt eller då de -vilket Gud förbjude?- uttrycker åsikter om eller kritik mot manlighetsnormer och strukturer i samhället.

Att titta på världen, reflektera över vad man ser och sen inte se att det finns patriarkala strukturer som skapar orättvisor eller ojämlikhet, är inte bara dumt, det är verklighetsfrånvänt.

Tisdagstankar

Källkritik, viktigt men ack så svårt...men ibland enkelt.

Eleverna i nian har fått diskutera och analysera tre olika sidor som skriver om förintelsen. Inte så krångligt att vara källkritisk om man ska jämföra innehåll, upphovsman/-kvinna, vinkling etc och tittar på artiklar på levande historia, metapedia och nordfront. Eleverna genomskådar, slår upp, kollar källor och länkar, googlar och är källkritiska i sina samtal och det ska bli intressant att läsa deras reflektioner senare.

Det svåra är att hitta vettiga uppgifter som får igång diskussionen och som lockar intresset och samtidigt stimulerar samtal och kritiskt tänkande. Det blir lätt uppgifter som hamnar över huvudet på eleverna, eller som är svåra att koppla till det som skolverket förväntar sig att jag ska bedöma. Fast den svårigheten finns ju oavsett vad vi arbetar med. Hur ska jag bedöma detta och under vilket mål hamnar det. Ibland är det inte helt enkelt.

Resten av våren ska niorna ägna åt sina matriser i SO för att välja de mål som de behöver förstärka eller komplettera för att nå önskade betyg. Lite omväxlande att det är individuellt inte samma för alla... Spännande att skapa målrelaterade enskilda uppgifter för enstaka, eller grupper av, elever.

Sedan länge vet jag ju att det som inte är klart till påsk har en tendens att inte bli av... det bör man hålla i minnet;-)

BETYG

Det är inte så enkelt alla gånger.

Eftersom jag ska sätta slutbetyg på mina nior är det viktigt att eleverna har tillgång till hela sin resultat-bild i matriserna. Jag vill att de ska kunna se vilka mål som saknas och därför för jag in gamla resultat från sjuan - från tiden då vi inte hade ett program som kopplade målen till resultaten.

Eftersom det inte fanns rutiner eller program (när de gick i sjuan) för hur man kopplar målen i läroplanen till innehållet blev det allmänt satta omdömen/betyg. Hur för man in det? Vilket mål har jag egentligen bedömt? Jag får helt enkelt uppskatta och gissa lite. Suck, inte min riktiga "tekopp" eftersom jag vill att det ska vara 100% säkert och tydligt.

Om eleverna ska kunna fokusera på det som saknas i deras bedömningar/uppnådda mål är det ju viktigt att allt finns med. Annars blir det inte rättvisa betyg.

Jag sitter som sagt med niornas matriser och går igenom resultat mm. Det som slår mig likt en elak MMA-atlet är hur i helsike ska jag föra in resultat från tidigare skolor då de endast uttrycker vad de arbetat med, inte vilka mål de nått. Eller som i något fall, endast omdömen utan koppling till vilka förmågor, vilket innehåll eller mål det handlar om. Systemen är inte kompatibla mellan skolorna i Sverige är min slutsats. Alla borde köra samma system så det blev lättare och tydligare vad eleverna lär sig.

Fast jag tycker att SO ska vara ett ämne, inte fyra. Dessutom behövs nog bara 3-5 mål som man tillämpar på allt man gör... Mer om det en annan gång...

The method of fika

Att fråga en främling om hen vill ha en fika kan få oanade konsekvenser. Jag provade det för ungefär en månad sedan och nu har jag fått en handfull nya vänner och en inneboende i gästrummet, med allt vad det innebär av sällskap, samtal om andra kulturer och religioner likväl som vår kultur och vår syn på religion. En inspiration till detta var ett inlägg på facebook som komikern Kristoffer Appelquist skrev om sin motvilja till främlingar i Sunne, där han bor. Hans lösning var att åka ner till förläggningen och lära känna dem, vilket plötsligt upphäver främlingsskapet. För mig var det en aha-upplevelse att läsa det. Jag känner precis samma motvilja till att det finns en massa främlingar och ser samma lösning. Han gav mig med sitt inlägg både inspiration och mod att faktiskt åka ut till flyktingförläggningen och säga hej. Det fick mig även att reflektera över vad jag gör och vad jag lämnar efter mig, vilka ideal står jag för praktiskt, eller är det bara ord som jag säger till eleverna, lever jag som jag lär? Visst har vi fadderbarn, men kan jag göra mer? Det var frågor som snurrade i skallen under senare delen av hösten och under jullovet.

Inför det stundade nyåret tog jag i december således ett beslut om att börja göra saker som spelar roll. Sagt och gjort så åkte jag ut till flyktingförläggningen i närheten strax före jul. Först med lite överblivna kläder, leksaker och spel som andra kunde ha större nytta av än jag och mina barn. Där knöt jag kontakt med en familj med två flickor i ungefär samma ålder som mina barn och någon vecka senare var vi tillbaka för att leka, vilket ledde till att de sedan även kom hem till oss och lekte.

Helgen efter när mina barn som vanligt var hos sin mamma hade jag tråkigt och kom och tänka på killarna som jag pratat med ute i snön medan de byggde snögubbar framför förläggningen. Jag fick ett infall. ”The method of fika” föddes i mina tankar och jag åkte ut och frågade om jag fick bjuda dem hem till mig på kaffe och kanelbullar. Mer än gärna, blev reaktionen och strax därefter satt jag med tre killar från Syrien i åldrarna 23-32 i vardagsrummet med kaffekoppen och pratade om livet, religionen, kriget och allting. På den vägen är det…

Dagen efter fick jag en invitation om mer fika, och så fick jag frågan om jag kunde tänka mig att hyra ut gästrummet ett par månader till en kille som letar lägenhet. Han är 24 år och från Syrien, utan familj och lägenhet, men med jobb. Efter några dagars funderingar så blev svaret ”Why not?”.  Så länge mina barn tycker det är ok så är det inga problem. Nu har min största dotter äntligen fått en värdig motspelare i schack. En som kan lära henne nya strategier och principer i spelet där pappan går bet. Den lilla dottern har fått en bundsförvant när vi spelar Labyrint på lördagarna där hon och Ahmad försöker slå ut mig. Varje lyckat drag renderar ett high five dem emellan. Jag har fått lite sällskap de veckor som barnen inte är här. Alla vinner liksom.

Jag har fortsatt att umgås med dem alla och för någon vecka sedan var de här tillsammans med några fler från förläggningen och lagade en fantastisk arabisk buffé som vi åt tillsammans med en av mina kompisar (då knyter vi lite kontakter med svenskar, tänker jag).

I fredags var tre av killarna gäster i skolan och pratade med mina elever om kriget, flykten, mottagandet, religionen, kulturen och en massa annat som bubblade fram i frågorna som eleverna ställde. Det blev en heldag med många möten, nya tankar och reflektioner där eleverna ganska omgående frågade när de skulle komma tillbaka. På kvällen efteråt fixade jag fredagsmys här hemma med en jobbarkompis, hennes kille, min inneboende och de tre killarna från förläggningen. Vi åt Tacos ”the Swedish way” med alla tillbehör och hemlagad semmeltårta till efterrätt. Sen kom även de obligatoriska chipspåsarna och lösgodiset fram (allt enligt elevernas instruktioner om vad som ingår i fredagsmys). Det blev ett av många roliga möten med skratt och glädje över en bit mat.

Jag upplever att mitt beslut och mitt val, att det kommande året göra saker som spelar roll i stället för att sitta hemma och ha tråkigt, har haft en enorm inverkan på mig. Jag känner en uppskattning och upplever en glädje när jag delar med mig, när vi träffas och skrattar ihop, samtidigt som jag känner sorg när vi ser bilderna från Homs eller Aleppo, eller när jag pratar med den som flytt kriget, förlorat sina två tonåringar i bombregnet och som har fru och barn kvar i Turkiet, utan möjlighet att förenas med dem. Fast jag vill inte blunda för den verkligheten. Det är hemskt med krig, om nu hemskt verkligen funkar som beskrivning.

Min åsikt är att om vi förväntar oss att flyktingarna ska integreras måste vi ju mötas, samtala och umgås. Hur ska vi annars förstå varandra? När vi hjälper andra finner vi även mening i våra egna liv. När vissa svenskar uttrycker sig som att vi ska hjälpa till på plats så tänker jag: ja, men åk ut till platsen och gör något vettigt istället för att hata och underbygga ännu mer motsättningar. Människorna är här och vi har ett ansvar att hjälpa. Som Teodor Kalifatides sa: Man kanske inte kan rädda alla, men man bör försöka! 

Nationella uppgifter, inte prov

Det talas fortfarande mycket om hur man ska gå till väga för att minska lärares arbetsbörda och skapa en mer likvärdig skola. Jag har en idé. Det är helt enkelt följande: Slopa de nationella proven i några ämnen.

Ta t ex SO-ämnen. Om man istället fokuserade på processen under tre år, istället för på det avslutande provet kunde man ju ge eleverna en chans att läsa samma saker i hela landet och samtidigt slippa provstress och få lärare i årskurs nio som inte bryter samman i slutet av vårterminen.

När jag för första gången gjorde nationella prov (i Geografi) med mina nior 2012 på Stålforsskolan tänkte jag att uppgifterna och bedömningskriterierna var mycket bra, men varför kunde jag inte få dem som uppgifter att arbeta med på lite längre sikt? Detta skulle man ju kunna fördjupa sig i under hela året istället, tänkte jag. Det blev en tanke och idé som jag sedan burit med mig men först nyligen tillämpat på riktigt. Jag upplever att det ofta är svårt att förstå hur skolverket menar att man ska tolka bedömningskriterierna i läroplanen, men till de nationella proven finns tydliga ramar och beskrivningar om vad som ska bedömas och hur det ska värderas. Det är den enda gången som man får svart på vitt vad som är att betrakta som E, C eller A. Alltid annars är det svårt att pricka in vad som faller under vilket betyg.

I dag sitter lärare runt om i landet och försöker skapa uppgifter som ska förbereda eleverna för nationella provet och de sitter var och en på sitt håll och liksom uppfinner hjulet om och om igen. Om skolverket istället skickade ut ett antal nationella uppgifter till eleverna i varje årskurs med ett tydligt mål och innehåll samt bedömningskriterier och instruktioner skulle ju eleverna lära sig och arbeta med samma innehåll, även om varje enskild lärare kan anpassa efter eget schema, egna förutsättningar eller teman.

Uppgifterna kan ju genomföras under valfri del av år 7, 8 eller 9 utifrån vad som passar, men att alla genomför dem. Det viktiga är att det blir tydligt och att alla lär sig ungefär samma saker, men framför allt att de betygssätts på ett likvärdigt sätt. Nu är det lite lotteri eftersom mina elever kanske inte arbetat så mycket med just det ämne som dyker upp på det nationella prov som vi tilldelas, eller så har vi valt andra utgångspunkter när vi arbetat med t ex religion.

Den senaste tiden har jag testat min idé flera gånger genom att ladda hem nationella prov från skolverket och använda dem och mina egna sparade exemplar för att skapa uppgifter. Vissa uppgifter i historia kunde jag planka rakt av och utgå ifrån när jag planerar innehåll och metoder, några kunde jag använda som grund när jag skapade egna uppgifter. Exempelvis fanns det en uppgift från historia-provet för några år sedan som löd "Resonera om konsekvenser av industriella revolutionen" till vilken det fanns tydliga ramar för vad som är ett svar på E, C eller A. Det kunde jag kopiera och sedan även skriva en egen uppgift med samma tanke med som fokuserade på orsaker. Elevernas resultat blev enklare att bedöma och jag upplever att resultaten blev goda. Jag kände mig säkrare när jag satte ut A, vilket i alla fall jag ibland tvekar inför då jag kanske övertolkar betygskriterierna.

Jag fortsatte att tillämpa samma tanke i åttornas Tema Arbetsliv, vilket underlättade för dem och för mig. Vi arbetade med ett tydligt mål mot fyra bedömningsfrågor som eleverna blev bekanta med på lektionerna och där jag presenterade modeller mm i förväg. Sedan fick de använda modellerna för att tolka, precis som det ofta är i nationella proven. Det funkade också relativt bra och deras resultat var bättre än vanligt. Jag kommer att fortsätt att arbeta så och hoppas att resultat och tydlighet ökar samtidigt som min arbetsbörda minskar och det som jag upplever som svårast - betygssättningen efter lpo11 -  kommer att förenklas.

"Är inte det den bästa lösningen?" Som Brasse skulle ha sagt...

Öppet brev till Gustav Fridolin

Hej Gustav, skolminister och kollega!

Jag har arbetat som lärare sedan 1998 och är allvarligt oroad över utvecklingen, eller snarare avvecklingen av skolan. Det känns som om vi reducerat ner eleverna till målstyrda robotar som ska bocka av detaljerade kriterier i en matris, snarare än att vara lärande människor som upplever, upptäcker, samverkar och deltar i en kreativ process. Vad var det som hände?

Jag är en av de där lärarna som bedrev vad Jan Björklund, din inte allt för populärare företrädare, kallade för flum, men som mötte elevers vilja att upptäcka och tänka med fria tyglar, utan begränsningar. Allt var möjligt och vi skapade fantastisk pedagogik, tematiska studier, ämnesövergripande projekt och kontakter med verkligheten. Så jag kan väl bara säga att jag är en stolt flumpedagog.

Sen hände något. Mitt uppdrag gick från kreativt till mätbart på ett kick. Jag känner inte längre mig hemma i rollen lärare och jag ser läroplanen som kom 2011 som min största glädjedödare. Nu ska allt mätas och passas in i mallar. Eleverna ska bedömas från sin sämsta egenskap, inte helheten. Betygssystemet är onödigt detaljerat och krångligt. Det är knappt så att jag själv ibland förstår vad jag ska bedöma. Vissa mål är tudelade och innehåller flera delar som gör att de är onödigt krångliga att tillämpa.

Det centrala innehållet stressar inte bara mig som ska försöka klämma in det i de knappt tre timmarna som jag har till mitt förfogande varje vecka under de tre år som eleverna går i högstadiet, utan även eleverna. Det känns som ett omöjligt uppdrag. Jag undervisar i So och upplever att undervisningen som utgår ifrån de betygskriterier och mål som finns i mina ämnen riskerar att bli teoretisk, inte praktisk och jag känner ibland att det tenderar att vara korvstoppning. Fast ärligt talat så är det lika illa i alla ämnen. Det är ”überteroretiskt” även i de praktiska ämnena. Det centrala innehållet blir även det ett stressmoment eftersom det är så pass omfattande att man inte har en chans att på ett rimligt sätt hinna med majoriteten av det. Min känsla är att det är skapat i en anda av ”i den bästa av världar, utan friluftsdagar, lärare och elever som är sjuka och inställda lektioner eller schemabrytande aktiviteter som teater eller musikuppträdanden så är det möjligt”. Eller så är det så att man snöat in sig i någon form av honungsfälla där allt är viktigt, inget går att välja bort. Det stora uppdraget för mig är att välja bort, då jag omöjligtvis klara av uppdraget på de tre år och tre lektioner i veckan som jag har till mitt förfogande.

När jag försöker anpassa min undervisning efter de betygskriterier jag har att rätta mig efter, möts jag av krångliga, detaljerade och otydliga tillika högtravande mål. Mål ska vara enkla att bedöma, inte tillkrånglade och kryptiska. Jag lägger många timmar på att försöka tränga in i målen och skapa uppgifter som går att bedöma, samtidigt som jag sliter med att försöka få eleverna att förstå vad som menas. Inte blir jag klokare när jag läser skolverkets texter som ska underlätta bedömningen. Målen är så flummiga att man måste förklara alla dessa floskler och värdeord som staplats på varandra i iver att göra innehållet mätbart. Ärligt talat, vad är skillnaden mellan förhållandevis komplex och komplex, mellan utvecklad och relativt väl underbyggda resonemang och välutvecklad och väl underbyggda resonemang. Relativt väl? Det känns verkligen inte seriöst. Antingen kan man föra resonemang eller inte, antingen kan man problematisera eller inte. Varför alla dessa värdeord?

Med risken att förminska min kompetens och bli en ”det var bättre förr-stofil” kan jag konstatera at det fanns en enkelhet i de gamla betygskriteriernas progression som var enkel att bedöma och enkel att förklara för eleverna. De som klarade G hade grundläggande kunskaper om de ämnen som vi arbetade med, VG hade mer djup och eget resonemang medan MVG kunde problematisera och föra resonemanget vidare. Jag kunde tillämpa samma grundtanke på varje del av det vi gjorde. Nu räcker det inte att en elev har grundläggande kunskaper om fakta, utan de ska undersöka, resonera, förklara, beskriva, föra resonemang etc. vilket gör det omöjligt för en stor del av eleverna att faktiskt nå E. Alla dessa detaljerade mål och alla utkastade värdeord gör målen svåra att tillämpa. Saker som eleverna arbetar med finns inte alltid med i bedömningen, utan man får krystat peta in dem i någon otydligt betygskriterium och låtsas lite.

Vi behöver inte så många detaljerade mål för att kunna se om eleverna hänger med och lär sig. Vi behöver inte alla värdeorden för att skapa kunskap tillsammans. Jag upplever att friheten och kreativiteten för mig som lärare att möta elevernas vilja att lära och deras frågor motarbetas av den läroplan som skulle revolutionera och förbättra skolan. Jag skulle vilja ställa mig upp och skrika: ”Ledsen, Jan Björklund, men jag tror det blev tvärt om!" Det blev mer och svårare bedömningsarbete som ökat den administrativa bördan likväl strypt en del av den arbetsglädje som tidigare fanns i det här yrket.

Jag är övertygad om att en översyn av betygssystemet teoretisering och målkriteriernas krångliga formuleringar med allt för många detaljer och värdeord skulle underlätta för mig att faktiskt lära eleverna det de behöver för att, som det stod i förra läroplanen, ”navigera i en komplex omvärld”. Om jag lyssnar på vad mina kollegor säger om sina ämnen och vad jag själv upplever när jag i lärarbristens spår undervisar i ämnen som jag inte är behörig i, kan jag bara konstatera att min kritik faktiskt gäller skolans samtliga ämnen.

Ett första steg mot en skola som fungerar är att man reviderar och verklighetsförankrar läroplanens innehåll. Vi måste få lärarna upp från skrivbordet och all denna bedömning och dokumentation för att möta eleverna i klassrummet, i vardagen och skapa kreativa, intressanta och öppna arbetsområden och teman. Skolan ska vara en kreativ miljö och den får inte begränsas av ogenomtänkta ramar, otydliga mål, floskler och onödiga värdeord.

Det som får mig att tvivla på om jag ska fortsätta som lärare är faktiskt styrdokumenten, och framför allt läroplanens centrala innehåll och betygskriterier. Jag har tappat glädjen i att skapa, samverka och vara kreativ. Det är som om jag blivit vingklippt.

Gustav, du måste göra något!

Skolstart för 18:e gången

Vad är det en gör nu igen?

Återigen passerade sommarlovet ganska snabbt. Arbetet på skolan börjar med schemaläggning (som är en ren Siosofys-sysselsättning) och gemensam planering, uppstart etc. Varje år så funderar jag under de elevfria veckorna över vad mitt jobb nu gick ut på. Jag upplever att jag har noll koll. Det känns som om jag inte minns vad det var jag skulle göra, vilken roll och vilken kompetens jag har. Alltid lika förvirrad så där i augusti.

Så träffar man eleverna och någonting händer. Vi har alltid uppstart med så kallade startsamtal innan ordinarie undervisning börjar. Under två och en halv dag har jag träffat mer eller mindre alla elever med en eller två föräldrar och nästan direkt kommer allt tillbaka. Vi har intressanta funderingar och resonemang tillsammans om förra året och om hur den här terminen ska genomföras, om olika metoder och vi sätter upp målbilder. Helt plötsligt är jag tillbaka på banan igen. Så är det varje år. Nu är jag på banan igen:-)

Några intressanta saker som vi resonerade om under samtalen: 

Arbetsorder - Med en elev kom vi fram till att vi behöver träna på att skapa arbetsorder innan vi börjar. Att första steget i varje uppgift är att skapa en arbetsorder som styr upp vad som ska göras, vad som ska läsa, vilka mål som ska uppfyllas och vilka metoder som ska användas och framför allt när det ska vara klart. En 1, 2, 3-plan liksom. Då kan man börja med tre uppgifter efter varandra utan att börja arbeta. Först veta vad man ska göra, sen börja. Annars börjar flera elever med allt på en gång och det blir inte samma goda resultat, eftersom det riskerar att bli avskrifter direkt ur boken, utan process och eftertanke.

Tjuvstarter - En elev lyfte fram metoden med tjuvstarter som vi använde förra året. Det ska vi använda mer tycker han. Eleven fick information i förväg inför instruktioner och genomgånger. Inget konstigt, men lätt att glömma. Han läste texterna innan han kom, han hade hunnit förbereda sig flera dagar innan vi satte igång. Mer sånt.

Fiffiga kompisar - Om behovet av att testa sina tankar och resonemang på kamrater, eller föräldrar. Jo för mamma eller pappa behöver inte kunna ämnet. Det kan räcka med att de lyssnar på hur eleven tänkt och vad eleven valt att fokusera på. Då får eleven upp ögonen på vad hen tänker och om det är rimligt eller inte.  "Learning by telling":-)

Målbilder - Att du som elev ska stå med betyget i hand i juni 2016 och innan  kuvertet ens öppnas kunna tänka "Jag är stolt, jag har gjort mitt bästa, jag har försökt, testat och utvecklats under mitt nionde skolår...äh, jag kan öppna betyget sen". Fokusera på prestation och process, inte så mycket på bokstäver eller meritpoäng så kommer kvittot (betyget) förmodligen ändå.

Gymnasiet - Att komma in på gymnasiet är en sak, men viktigare är att komma ut...vilket kräver mer än bara kunskaper, eftersom det behövs erfarenheter, lärprocesser, samarbete, glädje, grupprocesser, upplevelser, diskussioner och vana inte bara bedömda kunskaper utifrån målen. Faktiskt, allt ska inte betygsättas, en del saker ska värdesättas. :-)

Vad bra att du hjälp din kompis, att du lyckats, att du trivs, att du hittar glädje och samspelar med andra, att du är aktiv, att du vågar stå upp för din person, din åsikt och även för dina kamrater. Allt det där kan man inte betygsätta, men det spelar stor roll.

Nu kör vi skola 2015/16!

SOMMARLOVSTANKAR 5 juni

Året har gått, terminen är slut. 

Dags att summera känns det som. Två år på en helt ny skola som förnyas hela tiden, så det är inte alls samma skola som jag en gång började på. Så mycket har hänt och kommer att fortsätta hända. Det är dels lite jobbigt att tänka på vad som behöver förändras, dels är det otroligt spännande och utmanande att tänka framåt - med nya lokaler en trappa upp, fler elever och nya kollegor, nya vägar, arbetssätt och sätt att tänka, organisera och driva skolan.

Igår hade vi avslutning för niorna, våra första som går ut...någonsin. Det var både vemodigt och fint. De är ganska väl förberedda inför gymnasiet, upplever jag. Idag tog vi farväl och vinkade ut övriga elever i sommaren. En sommar som kommer att passera ganska fort, tyvärr. Åttorna hade spelat in lärarfilmer som fick mig att skratta så tårarna nästan rann... Kärlek och ironi men så himla mitt i prick, måste man säga.

Min vana trogen skrev jag ett sommartal. I år höll jag det på egen hand. Den här gången byggde jag sommartalet på ett citat av Colin Powell om vägen till framgång.

SOMMARTAL 2015

Jag har inget enkelt recept på framgång... Därför att all framgång är resultatet av förberedelse, hårt arbete och framför allt av att lära sig av sina misstag. För det är verkligen så, att om man aldrig gör fel kommer man inte heller veta när man gör rätt. Man ska hela tiden försöka lära sig av sina misstag.

Du kan mer än vad du själv förstår och jag vet att du kommer att lära dig mer än du tror. 

Jag vet också att du har en klart högre förmåga än vad du anar...

Om saker och ting inte fungerar är det lätt att skylla på läraren, kamraterna eller på mamma och pappa, att hunden åt upp läxan, eller att datorn har kraschat eller att man inte har internet hemma - men ibland är det läge att backa tillbaka och fundera: 

- Varför fungerar det inte, vad kan jag göra annorlunda?

Det är smart att fråga sig det. Det är så man utvecklas, genom att lära sig av sina misstag.

Att göra fel är inte att misslyckas, att ge upp är att misslyckas - att resa sig igen och hitta en ny väg är vägen mot framgång - det är ju så man lär sig, det är så man till slut kommer att lyckas.

Därför vill jag nu önska er en fantastisk sommar med vila, sovmornar, saft i plastglas på en strand under ett parasoll, tid att betrakta molnen och himlen, tid att känna lukten av grillad korv och mjukglass…

Jag vill att du får bli lite förälskad i någon som blir detsamma tillbaka, och jag hoppas du får tillbringa minst en vacker sommarnatt i ett tält och äta sockervadd på tivoli och åka oändligt många varv i karusell....

Allt detta vill jag att ni ska få uppleva nu i sommar, så ni kan komma tillbaka i höst laddade, utvilade och brunbrända...för att våga, chansa och försöka – kanske även misslyckas och självklart resa er igen, men framför allt komma tillbaka  i höst för att ta en chans att lyckas och utvecklas.

GLAD SOMMAR!

En fredag i januari

Allt flyter på nu verkar det som.  Med ett bra schema och fler SO-timmar med varje grupp känner jag mig lugnare och mer tillfreds med min arbetssituation. Tre lektioner med varje grupp är klart mer än två.  Kvalitet kräver tid liksom. Så jag hoppas på bättre betygssnitt i vår:-)

Även om det blev lite "gör om gör rätt" med mina sjuor idag då min planerade uppgift var lite abstrakt och jag fick tänka om, fundera i en minut för att sen byta spår…i klassrummet, medan jag försökte förklara det minst sagt kryptiska målet i religion som vi strävar mot.

Det fick bli en ny uppgift - stryk den gamla, muntligt med stöd i en fusklapp istället för skriftligt. Se en valfri film och lyssna på valfri musik, leta efter livsfrågor i dem…anteckna, resonera och lämna in din fusklapp. Hoppas det funkar.

När de knappt förstår vad jag ämnar bedöma så blir arbetet lite svårare…Jag svär nästan dagligen även hur flummiga betygskriterierna är. Hur tänkte man? De som har svårt att ens förstå fakta och förklara sammanhanget, måste klara av att resonera så att de för resonemanget framåt dessutom. Inte så enkelt som det låter. Många sträcker sig nästan när de ska besvara en fråga med egna tankar eller försöka se en linje, vara kritisk etc. Inte så snällt egentligen.

Kära Jan Björklund som ville få bort flumskolan men skapade en omöjlig situation och godtyckliga betygskriterier…men allt blir bra om vi får betyg i fyran, många nationella prov, då hinner ju alla med allt som man ska hinna och alla målen blir glasklara! *inte*

Men uppgiften för sjuorna blir bra, tror jag.
Ändå kul vara lärare för det är aldrig samma sak en enda dag…

Allt flyter, som sagt…;-)

Lördagstankar igen

Så då sitter man här, första helgen på det nya arbetsåret.

I går var sömnen min följeslagare efter två dagar med utvecklingssamtal. Jobbigt men givande. Det är verkligen bra att börja terminen med ett "start"-samtal. Vi kan utvärdera förra terminen och blicka framåt.

Jag är glad att jag har så många elever som vågar kritisera (både hissa och dissa) och ställa krav, men även komma med förslag om förändring, på mig som lärare och mentor likväl som på skolan eller undervisningen. De har tankar om hur vi ska gå tillväga och vad jag, likväl som de själva, behöver utveckla eller tänka på. En elev och jag gjorde en deal om förändring från båda håll och vi ska utvärdera dem vecka 7. Har eleven och mentor gjort sin del av avtalet? Vi får ta den diskussionen över en fika helt enkelt…

Det är en kontrast verkligen att komma tillbaka nu i januari om jag jämför med december. Nu är jag laddad och inspirerad, då kändes stressen som att ligga under en våt, varm, tung filt av betygssättning och vansinniga betygskriterier likväl som av arbetsbörda över det normala och egna krav på kvalitet och innehåll. När terminen tog slut var jag rent ut sagt utmattad. Kanske till en del självförvållat.

Jag måste fokusera på hur ska jag motverka stress genom att planera smartare? Framför allt är det viktigt att fördela och sprida planering/rättning över hela arbetsåret, inte låta det samlas i slutet av varje arbetsområde eller, Gud förbjude, i slutet av terminen. Ja, kanske också att arbeta min arbetstid, inte mer eller mindre. Det är så lätt att man ständigt läser problem med att arbeta mer - inte smartare…Sen kanske man måste anpassa sig efter den tid man har- nämligen 40h på jobbet sen 5h förtroendearbetstid, inte mer...

Vi har bestämt oss för att avsluta terminen i vår med ett tema som är mer praktiskt inriktat. Då blir det mindre stress orsakat av sena inlämningar och bedömningar "fem i tolv". Det är nog smart. Ja, sen är jag nyfiken på vad vi kan göra av ett tema som heter "Vad händer?". Ställ frågan, sök svaret. Inom det kan ju vad som helt rymmas… Några frågor har redan dykt upp: Vad händer i en vulkan? Vad händer när det är jordbävning?

Första temat, som heter Love, drugs and rock'n'roll, kan bli ganska kul. Gemensamma arbeten går i rock-tema och eleverna ska ikläda sig rollen av klassiska rockband för att göra deras musik på nytt, skapa skivomslag, spela in musikvideo, bygga gitarrer etc. Det teoretiska knyter jag till samlevnads-perspektiv och ANT.

Helgens arbetsuppgift är att läsa igenom litteraturen som eleverna ska använda. Det underlättar lite när jag ska formulera uppgifter för bedömning. Just att formulera uppgifter för bedömning som funkar efter de mål som finns, det är min stora utmaning. Hur tänkte man…?

Lördagstankar

"Ignorance is a choice!"

Ibland blir jag imponerad och inspirerad av krönikörer i dagspressen, som Katarina Mazetti, Kawa Zofavalgy eller andra som skriver om sin lilla värld och sina erfarenheter för att beskriva vår stora värld eller för att förklara en mening ett mål eller för att på ett litet sätt förändra världen något. Jag gillar skribenter som skriver för att peka på trender och visa på möjligheter till förändring etc. Så vill jag också skriva, men vad skulle jag skriva om då? Det blev min fundering.

Jo, jag vill bland annat skriva om källkritik, om självkritik och om att ta ett steg tillbaka för att fundera på, huruvida det är sant, troligt eller möjligt. Ja, för det blir lätt lite knasigt när folk delar texter från satir-sidor på nätet och upprörs över innehållet, generaliserar om det och dessutom passar på att spy galla på andra människor eller "systemet". Det blir lite knasigt då man generaliserar en hel folkgrupp eller yrkesgrupp utifrån vad en eller ett par individer gjort/gör. Ja, det bli lite knasigt då man låter avpixlat eller flashback få status som fakta/sanning. 

Ja, faktiskt, om jag får värdera och ta ställning så är Sverige ändå det bästa landet att leva i. Vi har demokrati, social rättvisa, relativt små klyftor (som riskerar att öka), förhållandevis bra och rättvis skola (även om det tullas lite på rättvisan i skolan idag - men det ska jag skriva mer om en annan gång). 

Ja, för att här är det ok att vara man utan att vara macho, vilket jag inte är - eller vill vara. Det är ok att vara pappaledig, VAB-ledig och ingen tycker det är konstigt om jag som man byter blöjor eller drar en barnvagn samtidigt som kvinnor kör lastbil eller arbetar som elektriker. Kvinnans plats är inte hemmet, även om män tar mindre ansvar för det biten. Bättring killar!…

Det är inte längre så viktig om man är hetero eller straight, kanske transsexuell eller bara tråkig som jag själv. När jag frågar eleverna om exempelvis homosexuellas rättigheter ställt mot heterosexuellas rättigheter så förstår de inte alltid frågan. Vad då, är det skillnad? Det är väl inte något som spelar roll för ens rättigheter, menar de i allt större grad. När jag träffar mina elever, som i mina ögon är framtiden, då finns det hopp - de förstår inte, eller väljer att inte förstå, att det spelar roll vem man älskar. Det gillar jag! Samtidigt så är de offer för ett samhälle som går från undersökande journalistik till Metros light-nyheter, Paradise hotell-noja och ytlighet i media som sprider sig allt mer. Fast….ibland är de unga smartare än vad vi vuxna tror. :-)

Ja, jag vet. Det finns fortfarande patriarkala strukturer och en hel del övrigt att önska om man tar på sig genusglasögonen, och nu kommer jag osökt in på ett känsligt ämne för vissa. Allt för många kan inte att till sig vad genus och genusperspektiv handlar om. Man tror i allt för stor utsträckning (om man följer exempelvis diskussionsforum eller trådar på facebook) att det handlar om att killar inte ska få vara killar eller att tjejer inte får vara tjejer, eller att man ska utplåna skillnader mellan könen. Vissa (både killar och tjejer) kan exempelvis inte förstå att det kan finnas ett behov av ett pronomen som hen, utan försöker göra sig rolig på det 24-7… 

Men hallå! (för att citera min elever) Det handlar ju om att man inte ska tvingas in i en stereotyp skapelse döpt till manligt eller kvinnligt, utan att man kan vara ok och rätt på sitt eget sitt. Att manlighet inte ska vara norm och att MAN eller HAN inte ska begränsa oss. Det handlar om att man inte måste vara intresserad av bilar och dinosaurier bara för att man är kille, eller av hästar och matlagning för att man är tjej. 

Genusperspektiv handlar bland annat om att min dotter, som gillar dinosaurier och stora maskiner, inte kan hitta en klänning med dessa tryckta på. Ja, att det bara finns söta hundvalpar eller fjärilar på kläderna som är avsedda för tjejer. Medan killarnas (eller de kläder som kallas kill-kläder) har ensamrätt på traktorer, superhjältar, dinosaurer eller andra coola bilder. Varför är det så? DET är ett problem med mina genusglasögon, helt klart! Kan inte lilla H få välja att vara tjej på sitt sätt utan att H&M eller Lindex berättar vad hon ska gilla. Kan vi kanske ha barnkläder? Inte köns-kläder, sen kan vi välja själva...

Om man är tonåring och inte känner sig hemma i stereotypen manlig eller kvinnlig, ska vi tvinga dem att bli sina stereotyper, ska de ställa sig framför en lastbil som en ung människa i USA nyligen gjorde eftersom föräldrarna inte kunde acceptera hens läggning? 

Vad jag vill säga är: Kan vi få välja själva?

Som citatet i inledningen säger, att vara ignorant och okunnig är ett val. Man kan tänka efter, ta reda på fakta eller titta lite bakom och framför det man läser, lyssnar eller säger. Är det rimligt? Är det möjligt? Är det sant? Varför är det så? Att välja att inte tänka, är ett val! 

Att inte döma, det lärde jag mig på mindfulness-kursen jag deltog i då jag gick i "väggen" för fyra år sedan. Det är ganska bra tänkt... 

Torsdagstankar 1/1 2015

Rapport från framtiden:

Här i 2015 är det tyst, blött och mörkt. Det verkar inte finnas snö i framtiden, men jag har bara observerat inifrån då jag inte vågat mig ut än.

Samtidigt får man en känsla av att befolkningen försvunnit eftersom det är alldeles lugnt och tyst här i framtiden.

Fast jag hör röster på radion och det verkar finnas bild på TV:n så civilisationen är fortfarande intakt, om än dock fullständigt förtappad.

Fortfarande, här i framtiden, så svälter stora delar av jordens befolkning, medan andra lever i överflöd, samtidigt som minoriteten förbrukar majoriteten av energin och råvarorna.

Rasism, krig, förtryck, miljöförstöring, rovdrift av naturen och religiös fanatism är utbredda fenomen, så även ojämlikhet och orättvisor.

Så det ser ungefär ut som förr. Inget nytt under solen.

Man kan ju inte annat än hoppas på att det ska bli bättre i framtiden, under 2015!

Torsdag - avslutningsdag

God jul då skitungar (med glimten i ögat)!

Vi hade klassens dag i tisdags med filmvisning och smörgåsbord i hemkunskapen. Det stektes köttbullar och bacon, kokades makaroner och skars sallad, salami och annat gott. Långbord tillsammans, must i glasen dagen till ära.

Skönt att terminen är över, jullovet är efterlängtat. Som jag sa till eleverna när jag höll mitt lilla "tal": "Jag må skälla, tjata och skrika på er, men...jag gillar er…och kommer fortsätta att skälla och tjata även i vår!" Trägen vinner, alltså. Ja, det tror jag. Det behövs någon som står kvar och som inte ger upp.

Vem står när alla andra faller?

Samtalade med en tjej i min andra åtta som under hösten tagit tag i sina studier rejält och fått C i religion. "Om XXX säger att hon inte kan eller att det inte går, men Janne säger att DU KAN VISST! Vem ska hon lyssna på då?"
Svaret…med ett leende: Janne!
Det är ögonblick som är guld värda i vardagen.

Idag är det alltså avslutning med betyg och sång. Dagen till ära: tuppkam. Har man lovat så har man;-)

God jul...
...och kom i håg att det lönar sig att vara med i facket - det kan jag bevisa!