Ibland blir jag imponerad och inspirerad av krönikörer i dagspressen, som Katarina Mazetti, Kawa Zofavalgy eller andra som skriver om sin lilla värld och sina erfarenheter för att beskriva vår stora värld eller för att förklara en mening ett mål eller för att på ett litet sätt förändra världen något. Jag gillar skribenter som skriver för att peka på trender och visa på möjligheter till förändring etc. Så vill jag också skriva, men vad skulle jag skriva om då? Det blev min fundering.
Jo, jag vill bland annat skriva om källkritik, om självkritik och om att ta ett steg tillbaka för att fundera på, huruvida det är sant, troligt eller möjligt. Ja, för det blir lätt lite knasigt när folk delar texter från satir-sidor på nätet och upprörs över innehållet, generaliserar om det och dessutom passar på att spy galla på andra människor eller "systemet". Det blir lite knasigt då man generaliserar en hel folkgrupp eller yrkesgrupp utifrån vad en eller ett par individer gjort/gör. Ja, det bli lite knasigt då man låter avpixlat eller flashback få status som fakta/sanning.
Ja, faktiskt, om jag får värdera och ta ställning så är Sverige ändå det bästa landet att leva i. Vi har demokrati, social rättvisa, relativt små klyftor (som riskerar att öka), förhållandevis bra och rättvis skola (även om det tullas lite på rättvisan i skolan idag - men det ska jag skriva mer om en annan gång).
Ja, för att här är det ok att vara man utan att vara macho, vilket jag inte är - eller vill vara. Det är ok att vara pappaledig, VAB-ledig och ingen tycker det är konstigt om jag som man byter blöjor eller drar en barnvagn samtidigt som kvinnor kör lastbil eller arbetar som elektriker. Kvinnans plats är inte hemmet, även om män tar mindre ansvar för det biten. Bättring killar!…
Det är inte längre så viktig om man är hetero eller straight, kanske transsexuell eller bara tråkig som jag själv. När jag frågar eleverna om exempelvis homosexuellas rättigheter ställt mot heterosexuellas rättigheter så förstår de inte alltid frågan. Vad då, är det skillnad? Det är väl inte något som spelar roll för ens rättigheter, menar de i allt större grad. När jag träffar mina elever, som i mina ögon är framtiden, då finns det hopp - de förstår inte, eller väljer att inte förstå, att det spelar roll vem man älskar. Det gillar jag! Samtidigt så är de offer för ett samhälle som går från undersökande journalistik till Metros light-nyheter, Paradise hotell-noja och ytlighet i media som sprider sig allt mer. Fast….ibland är de unga smartare än vad vi vuxna tror. :-)
Ja, jag vet. Det finns fortfarande patriarkala strukturer och en hel del övrigt att önska om man tar på sig genusglasögonen, och nu kommer jag osökt in på ett känsligt ämne för vissa. Allt för många kan inte att till sig vad genus och genusperspektiv handlar om. Man tror i allt för stor utsträckning (om man följer exempelvis diskussionsforum eller trådar på facebook) att det handlar om att killar inte ska få vara killar eller att tjejer inte får vara tjejer, eller att man ska utplåna skillnader mellan könen. Vissa (både killar och tjejer) kan exempelvis inte förstå att det kan finnas ett behov av ett pronomen som hen, utan försöker göra sig rolig på det 24-7…
Men hallå! (för att citera min elever) Det handlar ju om att man inte ska tvingas in i en stereotyp skapelse döpt till manligt eller kvinnligt, utan att man kan vara ok och rätt på sitt eget sitt. Att manlighet inte ska vara norm och att MAN eller HAN inte ska begränsa oss. Det handlar om att man inte måste vara intresserad av bilar och dinosaurier bara för att man är kille, eller av hästar och matlagning för att man är tjej.
Genusperspektiv handlar bland annat om att min dotter, som gillar dinosaurier och stora maskiner, inte kan hitta en klänning med dessa tryckta på. Ja, att det bara finns söta hundvalpar eller fjärilar på kläderna som är avsedda för tjejer. Medan killarnas (eller de kläder som kallas kill-kläder) har ensamrätt på traktorer, superhjältar, dinosaurer eller andra coola bilder. Varför är det så? DET är ett problem med mina genusglasögon, helt klart! Kan inte lilla H få välja att vara tjej på sitt sätt utan att H&M eller Lindex berättar vad hon ska gilla. Kan vi kanske ha barnkläder? Inte köns-kläder, sen kan vi välja själva...
Om man är tonåring och inte känner sig hemma i stereotypen manlig eller kvinnlig, ska vi tvinga dem att bli sina stereotyper, ska de ställa sig framför en lastbil som en ung människa i USA nyligen gjorde eftersom föräldrarna inte kunde acceptera hens läggning?
Vad jag vill säga är: Kan vi få välja själva?
Som citatet i inledningen säger, att vara ignorant och okunnig är ett val. Man kan tänka efter, ta reda på fakta eller titta lite bakom och framför det man läser, lyssnar eller säger. Är det rimligt? Är det möjligt? Är det sant? Varför är det så? Att välja att inte tänka, är ett val!
Att inte döma, det lärde jag mig på mindfulness-kursen jag deltog i då jag gick i "väggen" för fyra år sedan. Det är ganska bra tänkt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar