(O)demokrati i praktiken...

Jag har lite funderingar som dykt upp efter händelser i min bekantskapskrets.
Är det kränkande att en elev i nian tar sig tillfälle att ifrågasätta undervisningen, lärarens kompetens eller upplägg? Sättet att lägga fram kritik kan vara kränkande det är jag medveten om, men kritikens innehåll måste tas på allvar, tycker jag.

Skolan skapar en bild av att det ska vara högt i tak, men handen på hjärtat: är det så? Vi vill att eleverna ska lämna kritik våga säga sin mening, men om kritiken svider så tiger vi...eller? Kan eleverna påverka egentligen eller är det bara som vi hoppas?

Det finns åtskilliga exempel på lärare som kränker elever, favoriserar och som faktiskt inte gör ett bra arbete. Eleverna kritiserar, påpekar och vill ha förändring. Vad händer? Inget alls (allt för ofta). Det är inte kul att få höra samma kritik om samma lärare på varje utveklingssamtal år efter år utan att det blir en förändring. Hur positiv till utveckling är en lärare som ständigt får samma kritik utan förändring?

Den stora frågan är:
Hur möter vi elevernas kritik, krav och önskemål?
Tar vi dem på allvar?
Hur är det med elevdemokratin när det handlar om mer än färgen på gardinerna i uppis eller vilket fika som ska serveras?/Ha en trevlig avslutning.../Janne