Läste på Tomas Kroksmarks blogg, angående didaktik, att Kierkegaard lär ha sagt:
"om man ska föra någon från en punkt till en annan,
då bör man starta där personen befinner sig."
Det skapade bilder i mitt huvud.
Alltså, hur bra är vi på det egentligen?
Kanske ligger man ett par hundra meter före i spåret allt för ofta...och sen kan man ju konstatera att "fältet är spritt" för att använda sporttermer.
Vilka når vi; klungan, utbrytarna eller eftersläntrarna?
Värt att fundera på!
Läsa mera? Länktips:
http://blogs.hj.se/krto/2009/02/04/en-hallbar-lararutbildning-sou-2008109-vi/
2 år sedan
2 kommentarer:
Det kanske inte heller är så att alla ska till samma punkt. Det gäller att springa fort och ha en bra karta för att hinna med alla ...men det är nog så det måste gå till i alla fall :)
Att alla ska nå samma mål det är en utopi i mina ögon.
Jag kommer att tänka på den klassiska bilden av "klassen" framför ett träd på savannen. Det är en elefant, en apa, en antilop och ett par andra djur.
Läraren: "För att det ska vara rättvis ska ni alla få samma uppgift; klättra upp i trädet!"
Hejsan, vilken bra idé.
Det är därför jag lite halvt på allvar halvt på skämt säger att: "Jag tror inte på prov!".
Det är ju att ge alla samma uppgift och redan där är några chanslösa.
Måste alla göra samma sak?
Måste alla ha samma metod?
Måste ALLT bedömas?
Skicka en kommentar