Slutet på vägen... the end of the road.

Känns lite skumt att jobba just nu. The end of the road. Femton långa år som bjudit på toppar och dalar. En topp var verkligen Comeniusprojektet då vi gjorde musikal med spanjorer, turkar, norrmän och schweizare. Fantastisk tid. Mycket arbete visst, men så otroligt givande hela tiden.

Tretton dagar kvar på skolan bara, sen nya utmaningarn nya elever... fast några elever vet jag redan har fått plats på Entréskolan. Vi ses i höst :-).

Nästan ingen tid kvar och det spelar ingen roll egentligen, känns det. Inget nytt hinns med, allt gamla ska avslutas. Sen en massa rättning och feedback som man inte kan vara med och se resultatet av. Det är lite trist. Oavsett vad som sker så är det ju eleverna man bryr sig om. Man hoppas ju att niorna klarar sig bra i höst på gymnasiet...

Tänk om man skulle säga till en elev att man inte vet hur han/hon ska göra för att höja sitt betyg, eller att inte kunna ge besked om vilka förmågor som behöver utvecklas för att exempelvis få ett C istället för ett E. Det är ju självklart att man kan göra det. Det måste vara självklart...det är ju mitt jobb, mitt ansvar och min uppgift.

Lite tungt att lämna dem som man handlett till goda resultat nu i sjuan, eftersom man inte får se hur bra det kunde/kan bli. Men det finns ingen bra tid att byta skola. Man sviker alltid någon klass...

Som sagt;
"när man slagit huvudet i väggen tillräckligt många gånger
är det dags att leta efter en dörr!"

Första arbetsdagen på nya skolan nu på lördag. Träff med nya elever, föräldrar och personal. Intressant. Undrar vilka som döljer sig bakom namnen man sett. Snacka om att börja från skratch...