Att det ska vara så svårt att förstå...

Några intressanta tankar och citat som jag plockat upp den gångna veckan:

1. Elever som går i mindre klasser når bättre resultat och får så småningom bättre löner, läser jag i Lärartidningen 4:2012. "Löneeffekterna var tillräckligt stora för att med råge betala kostnaderna för klass-storleksminskningen." Jaha, ännu ett argument...

2. "Men med så stora barngrupper är det omöjligt att riktigt lära känna och uppmärksamma alla." läser jag i Pedagogiska Magasinet 1:2012 (sidan 34) angående fritids och möjligheten till lek och lärande. En bra artikel för övrigt. Men är det någon egentlig skillnad mot förutsättningarna högstadiet? Nej, problemet kvarstår. Man hinner inte se eller uppmärksamma alla när det är 30 elever i salen som ska ha hjälp samtidigt. Jag har lyckan och fördelen att ha bland annat matte i små grupper med våra nior och sjuor. Då hinner man hjälpa alla och eleverna blir inte utan lärarens uppmärksamhet. Det blir lite som i studiecirklar med grupper om 7-10 elever åt gången för att nå bästa resultat. Varför ska det vara bristvara med små grupper?

När jag hjälper min brorsdotter (som går i nian) med matten är det ändå mer idealiskt. Att kunna hjälpa en elev åt gången, då blir det kvalitet. Fast visst: en lärare per elev är utopiskt, men att få till det mötet vid några tillfällen skulle öka elevernas möjligheter att hänga med och utvecklas ganska mycket.

Många lärare upplever som sagt att den tid man har utöver lektioner går åt till att skriva och skriva och skriva omdömen - till vilken nytta? Mötet elev-lärare mellan fyra ögon, samtalet och handledningen i vardagen är bättre än långa haranger med omdömen relaterade till betyget i underlagen för samtal. Det finns ju dessutom ganska många som behöver vuxenkontakten med oss i skolan eftersom det inte finns så mycket av den varan hemma. Att kunna sitta i korridoren, i uppis eller i matsalen och bara vara människa med dem kan rädda en del elevernas vardag.
/Ha det!