Hårda pojkar...?

I går var jag på konsert i Örebro med det svenska bandet Mustasch. Det var en ganska kul, lite ovanlig upplevelse. Aldrig har väl svart t-shirt och jeans varit så rätt :-) men jag avvek från mängden i min totala avsaknad av tatueringar och piercing... Ganska cool känsla när man känner jeansen dallra i takt med bastrumman. Tur man hade proppar i öronen (vilket en hel del av publiken hade).
Kanske lite grabbigt om man ska vara ärlig och mellansnacket som mest handlade om bakfylla och supa med ett och annat "knu**a" inkrystat. Men allt möttes av jubel ändå, lite pubertalt kan tyckas. Men det var ganska hög medelålder faktiskt. Många övervintrade rockers som krupit ut ur garderoben och klämt ner lilla rumpan i ett par tighta jeans och letat fram den svarta lagom slitna t-shirten med rock-logos på. Ett par bärs innan och ytterligare några i baren. Yngre rockers med tatueringar som Dregen och nitar. Fast stämningen var hög och folk hade kul.

Hur var det då?
Jo, ett djävla drag och ett underbart tempo. Trummisen satt som på en piedestal i mitten och bakom honom en stor videoskärm med bildspel som kompade musiken rätt bra. Sångaren har massor av energi och lite glimten i ögat. Han kan verkligen sjunga (eller vråla) bra. Eftersom jag knappt lyssnat på dem innan så var det en positiv överaskning, det var skitbra måste jag medge. Trummisen var en av de stora behållningarna av det hela, han fick verkligen publiken att uppleva takten... i hela kroppen. Ska nog lyssna lite på deras CD i fortsättningen...