Vad är det som saknas i ungdomars (och vuxnas) liv? Vilka ideal har Vi i vuxenvärlden uppfostrat in i dem? Unga människor väljer att ta sitt liv, skär sig själva, svälter sig, mobbar eller mobbas osv. Jag tycker att det är tragiskt med all denna olycka när man som ung borde ha så mycket att vara lycklig över. Varför blir det så?
Jag har inte ens en bråkdel av svaren, men i somras läste jag Mitch Alboms bok Tisdagarna med Morrie och den gav mig i alla fall en hel del nya och återuppväckta funderingar kring det där med livet och mening och så... Vi behöver faktiskt stanna upp lite och fundera på vart samhället är på väg och på hur vi vill ha det... Som lärare ser jag en möjlighet att väcka dessa tankar och kanske skapa andra sundare ideal... (inte så lätt).
Om boken:
"Morrie Schwartz var Mitch Allboms favoritprofessor, hans mentor och vän. På examensdagen lovar Mitch att hålla kontakten men det dröjer tjugo år innan han hör av sig. Av en händelse får han se sin gamle sociologiprofessor på teve; Morrie har drabbats av en nervsjukdom som långsamt förlamar hans kropp men inte hans sinnes briljans och inte hans lust att leva ända till slutet. Mitch beslutar sig för att besöka Morrie varje tisdag - precis som under studieåren. De samtalar om kärlek, äktenskap, känslor, förlåtelse, saknad och död. Deras pånyttfödda vänskap blir till en sista föreläsning fylld av visdom och erfarenhet, en lektion i konsten att leva."
Källa http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9176436667
I boken finns en massa tänkvärda samtal om livet. Jag har plockat några som jag tycker säger mycket och sätter fingret på en del av våra problem. Jag kommer nog att använda delar av boken i undervisningen nu när vi ska arbeta med På liv och död igen...
”Det är så många människor som lever ett meningslöst liv. De verkar halvsovande även när de är upptagna med att göra sådant som de tycker är viktigt. Det beror på att de jagar efter fel saker. För att få mening i sitt liv måste man ägna sig åt att älska sin nästa, man måste ägna sig åt människorna i sin omgivning och åt att skapa sådant som ger en något att leva för.” sidan 48
”Om man alltid slåss mot åldrandet är man alltid olycklig, för det kommer i alla fall.” sidan 117
”Det pågår en slags hjärntvätt i det här landet”, suckade Morrie.
”Vet du hur de hjärntvättar människor? De upprepar en sak i det oändliga. Och det är det vi gör i vårt land. Att äga saker är bra. Mer pengar är bra. Mer egendom är bra. Mer kommersialism är bra. Mer är bra. Mer är bra. Vi upprepar det – och får det upprepat för oss – gång på gång tills ingen ids ens tänka annorlunda. Vanliga människor är så omtöcknade av allt det där att de inte längre har något perspektiv på vad som verkligen är viktigt” sidan 122
Alltså...
Vad är det som är viktigt?
Har vi rätt perspektiv?
Varför tror vi egentligen att vi blir lyckligare eller bättre med en massa statusprylar?
Boken säger egentligen inget nytt men man behöver påminnas om det...
Det enda man säkert vet är att vi är på väg mot döden och man kan ingenting ta med sig när man går... Varför inte göra något bra medan man är här?
Flest prylar när man dör vinner? not...
/Ha det!
2 år sedan
3 kommentarer:
En väldigt bra bok, tycker jag. Fler borde läsa och, framförallt, reflektera över den, livet och vår tillvaro.
Jag tror vi behöver stanna upp. Det är bara varje individ som vet vad som är viktigt för dem just här och nu. Jag vet vad som är meningen med livet för mig ...
För övrigt, boken är helt fantastisk. Jag hade den en gång, lånade den till någon och fick den aldrig tillbaka. Försökt att köpa en ny, men har ännu inte fått tag på den. Prövar med din länk och ser om jag kan få ett boknapp.
Tänkvärt!
Jag har inte läst boken ännu men ska definitivt göra det. Jag brukar ofta tänka på hur många det är som uppfattar lycka som ett mål i stället för att inse att lycka är något man upplever på vägen dit.
Eller som Kaj Pollak uttrycker det:
"En dröm.
Jag är lycklig.
Jag är fri från rädsla.
Jag upplever att det finns ingen tid.
Mitt ansikte är alldeles leende.
I över en timme känner jag en stark ihållande känsla av värme till varje människa.
Jag upptäcker att jag känner kärlek - till alla!
Jag har inte en enda värderande, ironisk eller fördömande tanke.
Jag upplever att jag är i ett tillstånd av total kärlek.
Jag slås av en tanke.
Tänk om det omskrivna paradiset inte alls är en plats däruppe
- långt långt borta - någon annanstans.
Tänk om paradiset helt enkelt är ett tillstånd mellan människor.
Ett tillstånd som är fritt från rädsla.
Ett tillstånd som är möjligt i varje "nu".
Kan jag lära mig att uppleva detta tillstånd oftare?"
//Anna
ps. jag länkar till dig så jag hittar tillbaka till din viktiga och välskrivna blogg!
Skicka en kommentar