Lunchrast i skrivbordsstolen med en kopp ljummet kaffe.
Landa lite och fundera över verkligheten.
Tänk vilken skillnad det blev när eleverna slutade att sitta i sitt klassrum och vänta på läraren som stressade mellan klassrum som en packåsna med kartböcker eller läromedel i väskor och vagnar. Jag är glad att vi gjorde den förändringen.
Tänk vilken skillnad när eleverna inte har sin "revir" utan kommer som gäst i mitt klassrum. Vilken skillnad det är eftersom det är så många gånger större arbetsro och fliten har ökat. Eleverna har koll på sina scheman, salar och böcker. De får röra på sig mellan lektionerna och hela högstadiet känns mer levande.
Tänk vad bra att vi bestämde oss för att ALLTID låsa in telefonerna innan lektionen. Ett stort störningsmoment som försvunnit. Ungefär tre protester i början, sen har det gått hur bra som helst.
Tänk vilken skillnad när jag slipper plocka ihop alla mina saker för att stressa till ett annat klassrum på rasten. Nu kan jag lämna mina saker på plats, sitta kvar en stund med elever som behöver, kanske bara kolla mail eller annat medan eleverna går på rast. Den stress som jag tidigare kände inför att ränna runt mellan salarna med andan i halsen har försvunnit helt. Jag gillar att eleverna alltid hittar mig om de vill mig något, eftersom de vet att jag finns i SO-salen, eller Italien som den fått som tema. Det är alltid ordning i salen, vilket innebär att mitt pedantiska sinne inte störs av bänkar i kaos, papper på golvet, böcker i fönstren, stolar på vift. Varje lektion avslutas med att jag har tid att ställa i ordning...sen har jag blommor också;-)
Det är skönt att börja med en sjua och få chansen att på riktigt bygga från grunden. Nu känns det som om jag har en egen struktur och plan för vad jag håller på med på ett annat sätt än första året då jag blev mentor i en sjua.
Erfarenheterna med att följt en klass i tre år utifrån de förutsättningar vi har på vår skola gör det lättare att landa i att det funkar, det blir bra och jag vet vad jag gör. Det som funkat bra kan jag fortsätta använda, annat måste förändras. Allt är möjligt, det omöjliga tar bara lite mera tid:-)
Magont inför att gå till jobbet är numera ett minne blott. Sååååå skönt. Fast det är klart - det innebär ju inte att det finns problem, "barnsjukdomar" eller saker som måste fixas. Så är det väl alltid.
Om jag fokuserar på mitt jobb, mitt uppdrag, så får andra fokusera på deras ansvar och deras uppgifter. Försöker sluta oroa mig över det jag inte kan påverka. Om det är någon annans ansvar så är det ju så...inte mitt.
